Rapport från slagfältet

DN har äntligen publicerat sin recension av Battlefield 3. Långt senare än alla andra medier, må vara, men DNs spelrecensenter tenderar att nalkas sina spel ur ett något annorlunda perspektiv, vilket tidvis är outhärdligt kultursnobbigt och ibland alltför kortfattat (som Susanne Möllers avfärdande av Dark Souls).
Recensionen av BF3 är dock intressant både i sin hyllning av den dämpade dramatiken och sitt fokus på singleplayerläget, som inte fått mycket uppmärksamhet i övrigt. Själv har jag inte ens börjat på kampanjläget, men hunnit med några timmar till av multiplayer.
Det är bra, mycket bra. De problem PC-spelarna fått dras med avseende Battlelog och Origin är bara ett ont rykte på Xbox Live, och de enstaka problemen med lagg och quickmatch-funktionen har inte varit framträdande nog att påverka spelupplevelsen nämvärt.
Precis som i föregångaren Bad Company 2 är bandesignen närmast perfekt och klasserna välbalanserade, men den största fördelen med spelet kan sammanfattas i ett ord: Taktik. Som trettioplussare har jag ingen chans att konkurrera med coladopade tonåringar i reflexsnabbhet och med jobb och familj kan jag inte nöta av de hundratals timmar speltid som krävs för att låsa upp de maffigaste vapnen. Däremot har jag, hör och häpna, fått oväntat mycket nytta av värnpliktens lektioner i "eld och rörelse", "skydd" och gruppstrid. Med lite taktiskt tänkande (och mycket krypande) lyckats hamna i alla fall i poänglistans övre del i de flesta matcherna, väl hjälpt av alla de motståndare som inte lärt sig att stridsvagnar inte bör parkeras i tät bebyggelse.
Bäst är dock BF3 som lagsport. Med tät kommunikation har jag och mina spelkamrater mer än en gång lyckats samordna täta försvar och koordinerade anfall, med vunna matcher som följd. Min slutsats är att amatörspelare som samarbetar utan problem kan vinna mot elitgamers som kör soloshow. Av denna anledning tycker jag att DICE lyckats med en fullpoängare den här gången också.

En lite sen uppdatering till dagens inlägg:

Jag har just läst Aftonbladets recension av Modern Warfare 3, och som vanligt kokar kommentatorsfältet över av rabiata fans av antingen Call of Duty eller battlefield, som alla gör sitt bästa för att göra ner den konkurrerande spelserien.
Jag har svårt at förstå den rivaliteten. CoD är för mig ett strålande exempel på intensiv, cinematisk action och singleplayerkampanjerna har varit utmärkt underhållning från CoD 2 och framåt. Varje försök att ge sig på multiplayer har dock för mig slutat i fiasko, framförallt på grund av de usla reflexer jag ondgjorde mig över i texten ovan. För den som önskar ett snabbare spel som framförallt gynnar den enskilt skicklige spelaren kan jag definitivt förstå hur CoD framstår som ett överlägset multiplayerspel. Själv hoppas jag att de snabbare spelarna migrerar från BF3 till MW3, så vi farbröder kan fortsätta leka krig på korplagsnivå.

Cowboys och indianer deluxe

I dag lämnar jag både det rationella och det skeptiska för en sejour i världens kanske minst konstruktiva aktivitet: TV-spelande. Anledningen är naturlitgvis att småpojkar i alla åldrar fått årets förtida julklapp i form av Battlefield 3 (läs exempelvis Aftonbladets recension här). Vad får då en vuxen man att krypa upp i TV-soffan och med liv och lust kasta sig in i vad som i grunden endast är en teknologist avancerad version av tjuv och polis, där de imaginära skriken om "pangpang, du är död!" vidarebefodras över internet av en hypermodern spelmotor i stället för över lekplatsen av gälla röster?
Jag vet inte varför just online-shooters utövar en på till beroende gränsande dragning på just mig, men jag kan med säkerhet uttala mig om vad Battlefield 3 inte är. Till att börja med har det inget att göra med sport, oavsett hur vissa media gör sitt bästa för att införa begrepp som E-sport. Detta är en lek, i ordets mest positiva bemärkelse, ett konsekvenslöst nöje där bristen på relation till vår fysiska verklighet är en central förutsättning och inte en svaghet.
Verklighetsflykt? Nej, knappast. Den som läst tidigare blogginlägg här på sidan torde kunna sluta sig till att verkligheten är något jag hyser en passionerad kärlek till och gärna försvarar med näbbar och klor mot de som söker relativisera naturens lagar till något som ger utrymme för vilka fria fantasier som helst.
Undertryckta aggressioner? Absolut inte. I mitt yrke ser jag dagligen effekterna av våld och olycksfall på skadade, rädda, smärtpåverkade människor. Den som blandar ihop TV-spel med våld gör sig skyldig både till att förolämpa miljoner spelare och, värre än så, undervärdera faktiskt fysiskt våld genom att ens antyda att den sortens kroppsligt och mentalt lidande skulle kunna simuleras på en TV-skärm.
Till syvende och sist tror jag snarare att lockelsen i ett spel som Battlefield 3 ligger i de små belöningarna. Även om jag allt som oftast är i det förlorande laget får mitt belöningssystem små men angenäma kickar vid varje välriktat skott, lyckat bakhåll eller återupplivad lagkamrat.Och här har svenska utvecklarna DICE förstått precis hur mycket det betyder att bara spela en match till för att låsa upp den där kulsprutan eller uniformsvarianten, att skapa en känsla av framsteg även om dessa är högst virtuella och konsekvenslösa på ett sätt som för begreppet "i-landsproblem" till en ny nivå.
Om någon väntat sig en recension i det här inlägget ber jag om ursäkt, men det finns så många bättre skribenter i det ämnet (redigering: Svenska Dagbladet har lustigt nog samma åsikter om belöningssystemet som jag, se här för deras recension). Om jag skulle komma med ett omdöme skulle det helt enkelt vara: Spring och köp Battlefield 3, så kan vi leka tillsammans.