Mörkermän upprätthåller en medeltida kvinnosyn

Angående "Uppdrag Gransknings" rundringning till svenska moskéer, och den lagstridiga och monstruösa kvinnosyn som blottades i mötet med en (fiktiv) gravt förtryckt kvinna, ger denna upphov till ett antal tankar och funderingar.
Till att börja med skall sägas att UG aldrig backat för att redigera sitt material på ett, tja, kreativt sätt för att förstärka den bild man redan har bestämt sig för att skapa av den företeelse man för tillfället "granskar". För att göra en parafras på Röde Orm: Med tanke på Josefssons allmänna trovärdighet vore det lämpligt att dra av vid pass hälften.
Nu är det dock så att även tagna med en nypa salt är de framkomna uppgifterna fullkomligt horribla. Vid ett stort antal av kontakterna framkom med all önskvärd tydlighet att "rådgivarna" ansåg att en medeltida tolkning av islam har företräde framför både svensk lagstiftning och den internationellt antagna mänskliga rättigheterna.
Detta innebär alltså att trosssamfund som uppbär skattefinansíerat stöd i smyg framför en kvinnosyn som uppmuntrar till både misshandel, inomäktenskaplig våldtäkt och underordning av kvinnan genom månggifte. Ännu mer anmärkningsvärt är att rakt motsatta åsikter framförs när den intervjuade är medveten om intervjusituationen, och alltså har full insikt i att de åsikter de egentligen hyser inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Uppmuntrande är naturligtvis att ett program med så stort genomslag som UG har vågat sticka ut hakan genom en ingående granskning av muslimska samfund, trots de förutsägbara rop om främlingsfientlighet som nu ekar från diverse håll. Man har därigenom tagit ett steg i riktning mot en väldssyn där alla religioner, i detta sammanhang islam, tillåts granskas med samma skärpa som andra ideologier.

Personligen hoppas jag på ett samhällsklimat där kritik mot islam kan drivas på samma villkor som annan religionskritik, frikopplat från främlingsfientlighet och rasism. Ett första steg vore rimligtvis att sluta vifta med termen islamofobi när det gäller relevant kritik, och i stället spara detta uttryck för att beskriva de konspirationsteoretiska fantasier om "muslimsk infiltration" som faktiskt figurerar i debatten, i synnerhet på nätet. På samma sätt skall inte ett avslöjande av denna typ tas till intäkt för generaliserad misstänksamhet mot invandrare från muslimska länder. I slutändan kan ett öppet debattklimat och en demokratisk människosyn bara uppnås om både muslimer och vi religionskritiker kan dra en klar och tydlig skiljelinje mellan islamkritik och hat mot muslimer.  

Panikljud från Claphaminstitutet

Som ateist blir man överlycklig när man angrips av apologeter i en debattartikel i en stor dagstidning. I synnerhet när de skrivande teisterna inte bara arbetar för det kroniskt förvirrade Claphaminstitutet, utan också skriver under på en artikel så full av falska argument och logikfel som fallet är i den aktuella skrivelsen.
Ewert och Selander börjar i och för sig med en hyfsat relevant diskussion om huruvida Dawkins och dylika debattörer verkligen agerar inom ramarna för en god debatt när de anslår en ovanligt aggressiv ton mot religionerna och deras roll i samhället. Just här har författarna i alla fall en adekvat invändning, även om jag själv anser att religionerna gott kan stå ut med Dawkins, Hitchens och PZ Myers efter att med våld och ostracism upprätthållit sin rätt till tolkningsföreträde genom årtusenden.
Resten av debattartikeln sammanfattas bäst med ett oöversättligt internetuttryck: Epic Fail! För hur skall man annars bemöta påståendet att "ateisterna saknar rationella argument för sin världsbild"? Och jag som trodde att en värld som i allt väsentligt visat sig vara kliniskt fri från varje typ av objektiva gudsbevis utgör ett utmärkt argument för en ateistiskt livssyn....
Därtill saknar vi ateister tydligen "insikt om de senaste 30 årens utveckling inom religionsfilosofin". Personligen är jag relativt säker på att Ewert och Selander saknar insikt i hur Tolkiens Midgård beskrivits och tolkats på varierande sätt i snart sextio år. Trots detta tror jag ingen av dem skulle anse sig diskvalificerad från att avfärda Silmarillion som ett fiktivt verk. Eller, som Dawkins sa: Man behöver inte höra en feolog uttala sig om färgen på feernas vingar för att inse att feer inte finns.
Till min förtjusning blir det dock ännu dummare i nästa stycke: Författarna piper upprört om hur "hela bevisbördan läggs på den gudstroende". Detta är "special pleading" i sin renaste form: I kraft av tradition och makt skall alltså religiösa påståenden undantags från logikens allomfattande krav på positiv bevisbörda.
Tyvärr, herrar teologer, det fungerar inte så. Påstår ni att världen skapades och sedemera styrs av en allsmäktig varelse (som därtill lät sig födas i mellanöstern i det enda syftet att torteras till döds för att därigenom inhämta förlåtelse för människorna för ett "brott" som skulle ha begåtts av en avlägsen urmoder några miljoner år tidigare) är det upp till er, och endast er att bevisa det. Men känn ingen stress, ni har bara haft 2000 år på er hittills.
Slutligen påstår teologerna att ateister gör fel när de sätter kristendomen i motsatsförhållande till vetenskapen. De har här en poäng, nämligen att religionerna inte undantagslöst utgjort ett hinder för vetenskap och forskning genom historien. Faktum kvarstår dock: Vetenskap handlar om att ständigt testa och ifrågasätta teorier, medan religionens grundpelare är att tro på valda grundteser, hur mycket dessa än må motsägas av de bevis som står till buds.
Med andra ord säger Claphamteologerna inte mycket av värde i sin artikel. Dock får jag känslan av att det aldrig var skrivelsen syfte. Snarare handlar det om en panikhandling från företrädare för en alltmer frånsprungen och maktlös världsåskådning.
Om verklighetstolkning skulle ses som en orienteringstävling så stämplar ateisterna kontroll efter kontroll, medan Claphaminstitutets löpare kräver att få rita en egen karta och sedan gnäller högljutt när varken terräng eller kontroller visar sig stämma med det egna, framfantiserade alstret.
Loppet är visserligen inte slut. Men för varje debattartikel som denna så drygar vi ateister ut ledningen.

Var går gränsen?

Var går religionsfrihetens gräns? Jag skulle vara benägen att svara "vid kyrkväggen" eller "vid den troendes pannben". Det är dock inte riktigt rättvist (eller demokratiskt) då de religiösa naturligtvis har rätt att berätta om sin tro, missionera, sjunga psalmer på stan eller dylikt i syfte att sprida den ideologi de naturligtvis uppfattar som det enda rätta.
Erik Helmerson skriver i en ledare i dagens DN om just religionsfrihetens gränser jämtemot samhället i stort, samt vilket ansvar man har för sina uttalanden, specifikt i kontexten islamkritik/Breivik. Just den sistnämnda debatten har förts av bland annat Torbjörn Tännsjö i tidskriften SANS och är väl värd en genomläsning.
Mer allmänt om religionsfriheten sammanfattar Helmerson gränsdragningen på ett klokt sätt i orden "det som är brottsligt i samhället är naturligtvis brottsligt även om det utförs inom en religiös kontext". 
Problemet uppstår just vad gäller det som inte är brottsligt, men icke desto mindre står i strid med sekulära och demokratiska samhällsvärderingar. Till exempel kan det sägas självklart att var människa har rätt att bestämma över sin egen klädsel och det är på intet sätt rimligt att lagstifta om vilken typ av religiösa huvudbonader som skall vara tillåtna i ett samhälle. Lika självklart är det dock att det inte är acceptabelt för en elev att dölja sitt ansikte för sin lärare, för en läkare att maskera sig inför en patient eller en förskollärare inför sina barn. Inte heller är religionen en giltig ursäkt för att uppträda respektlöst mot "otrogna", trakassera kvinnor inför aborter eller på Ratzingers uppmaning hetsa för lagstiftning mot homosexuella.
Där går min gräns för religionsfriheten: Vid den icke troendes självbestämmande.
Helmerson konstaterar att det är eftersträvansvärt att vara tolerant mot en religion och samtidigt lagstifta mot dess avarter. Jag vill dock påstå att det går att bemöta en människa med den största värme och respekt utan att för den skull vika en tum för hans religiösa åsikter.

Riktigt, riktigt rolig religionskritik

Jag hade i dag tänkt skriva några reflektioner om dagens DN-intervju med rektorn för Sveriges största muslimska friskola. Dock är ämnet religiösa friskolor såpass stort och (för mig) obehagligt att det är värt att spara till ett framtida inlägg. I stället tänkte jag passa på att göra lite reklam för den vansinnigt roliga onlineserien Jesus and Mo. Den är ett strålande exempel på hur man kan utöva satir mot själva kärnan i ett religiöst resonemang, utan att för den skull förfalla till rena provokationer i stil med muhammedkarikatyrerna och "piss christ".

Besök gärna sidan, som lovordats av såväl Salman Rushdie som Richard Dawkins. På återseende!

Mjuk, fluffig och ofarlig humanism?

Humanisternas magasin SANS trillade in i brevlådan i går. Jag har inte hunnit sätta mig ned med tidningen än, men erfarenheten visar att den tenderar att vara fullmatat med läsvärt material. Och som en lycklig slump intervjuas i dag på DNs insida Anna Bergström, styrelseledamot i Humanisterna.
Det är naturligvis glädjande att de allt mer aktiva Humanisterna (och inte bara Sturmark) uppmärksammas i media. Tyvärr är den ateism som presenteras i intervjun just vad de troende önskar att den skall vara: Tolerant, mjuk och eftergiven.
Låt mig från början säga att jag inte har någon möjlighet att bedöma huruvida Bergströms åsikter är adekvat presenterade eller föremål för en ovanligt hård vinkling av en apologetisk skribent vars främsta mål tycks vara att sälja in Humanisterna som värdig samarbetspartner till Pingstkyrkan. Oavsett bakgrunden har jag svårt att förlika mig med en ateism som presenteras i en artikel med så plågsamt uppenbara felresonemang.
Redan tidigt i artikeln återfinns det lika obsoleta som irrelevanta påståendet att "gud existens varken går att bevisa eller motbevisa". Som ateist är detta sannolikt bland det mer tröttsamma att besvara, men då det verkar omöjligt för vissa att ta till sig så får väl de mer uppenbara svaren upprepas ånyo:
1) Det går inte att med säkerhet motbevisa existensen av någonting som helst. Vad som är intressant är positiva bevis, och avseende gud föreligger inga som helst sådana. Det helt och hållet obevisade bör rimligtvis ses som icke-existerande tills motsatsen kan påvisas.
2) Även om någon form av bevis för en skapande högre makt fanns att återfinna i naturen eller universums lagar, skulle detta i sig inte inge någon vägledning om denne hypotetiske guds natur eller hur denne avser människor att leva sina liv.
Vidare i intervjun framstår vad som synes vara ett försök att jämställa Bergströms "tro" på vetenskapens nytta och styrka med den tro en religiös människa lutar sig på. Den skillnad som helt undflyr skribenten är att den religiösa tron uppfattas såsom starkast då den vidmakthålles i frånvaro av bevis, medan tron på vetenskapens nytta kan stödja sig på oräkneliga bevis i form av alla de landvinningar som bär upp vårt moderna samhälle.
Ett oproportionerligt stort fokus läggs också på att framföra Bergströms uppskattning för kyrkorum samt behov av lugn och "andakt". Efter genomläsning av artikeln är det svårt att värja sig mot känslan av att dess syfte är att hacka fram samma trötta kliché som vederlagts av så många kloka ateistiska debattörer, nämligen påståendet att "ateism också är en tro". Det borde inte behöva upprepas ad nauseam, men: Nej, ateism är inte en tro. Ateism är frånvaron av religiös tro. Att hävda något annat är att försöka sätta likhetstecken mellan motsatser, att säga "att aldrig ha begått ett brott är också kriminellt".
Till sist skall sägas att jag starkt uppskattar Humanisternas arbete och att detta inlägg på intet sätt är avsett som en kritik riktad mot Anna Bergström eller hennes livsfilosofi, oavsett denna är adekvat beskriven i artikeln eller ej. Vad som retar mig är hur sveriges största morgontidning väljer att presentera en mjuk, tandlös och oförarglig humanism i en tid då påvar och ayathollor kämpar för att utsträcka religionens domvärjo över allt större delar av livet, både på samhälls- och individnivå.
Min drömvision av den aktiva ateismen i dag är inte en diskret och följsam rörelse som stillsamt håller sig på de ytor religionen lämnar i fred. Vad jag drömmer om är en rörelse som har en djup respekt för människan, vilken tro hon än har valt, men samtidigt inte är rädd för att bemöta religionens krav på tolkningsföreträde med en fras som är lika relevant som tidlös:
"Bevisa det!"

Islam, islamofobi och främlingsfientlighet: Religionskritikerns dilemma

Lång, läsvärd och sorglig artikel i DNs kulturdel i dag om problemen med rasism och främlingsfientlighet i Malmö och i Sverige i stort. Ett antal incidenter med övergrepp och förföljelser riktade mot både nyanlända och långvarigt boende invandrare beskrivs, med tonvikt på trakasserier riktade mot muslimer.
För mig som ateist innebär just detta med islam ett känsligt och knivigt kapitel, som jag har funderat på ett bra tag, och dagens artikel riktade strålkastarljuset den polariserade inställningen till islam i dagens Sverige.
I korthet är jag personligen positivt inställd till en generös och öppen invandringspolitik och min övertygelse är att Sverige har de ekonomiska och mänskliga resurserna att ta emot och dra nytta av de människor som söker sig hit, förutsatt att invandringspolitiken kombineras med en effektiv och snabb integration i samhället (hur detta bäst genomförs lämnar jag dock till mer politiskt insatta personer).
Dock är jag negativt inställd till islam, på samma sätt som jag är negativt inställd till kristendomen, judendomen, hinduism, satanism, asatro, wicca, måndyrkan och över huvud taget alla trossystem som sätter en imaginär guddoms godtyckliga befallningar över mänskligt självbestämmande och välmående.
I denna uppräkning dras dock just islamkritiken med unika problem och fallgropar, även om det naturligtvis föreligger liknande svårigheter avseende judendomen (judendomskritik respektive antisemitism är dock ett så stort ämne att det får lämnas till något framtida inlägg).
Till att börja med finns en stark benägenhet i de mer kulturrelativistiska kretsarna (Mattias Gardell framstår som ett gott exempel) att jämställa all negativitet mot islam med islamofobi och främlingsfientlighet. Än värre är det faktum att sådana anklagelser långt i från alltid är grundlösa, då en i det närmaste paranoid skräck för islam blivit den europeiska xenofobins paradnummer och främsta försäljningsargument under det senaste decenniet (flera exempel på islamofoba argument går att läsa i Orrenius artikel).
Hur skall man som generell "antiteist" då förhålla sig till islam, utan att aktivt eller oavsiktligt ge sitt stöd till de tragiska byfånar som kastar sten efter slöjklädda kvinnor eller tror att varje moské döljer en hemlig bas för mordiska al quaeda-celler?
Ett alternativ är naturligtvis att rikta in sig på andra religioner och lämna islam i fred, med hänsyn till många muslimers utsatta situation i de europeiska länderna. Det är inte troligt att katoliker, scientologer och plymouthbröder kommer att upphöra med att förse oss ateister med dumheter att kritisera inom någon snar framtid.
Ett sådant fredande riskerar dock (förutom dess inneboende intellektuella oärlighet) att vara direkt kontraproduktivt, då det ger näring både till islamofobernas föreställning om en politiskt korrekt tystnadskonspiration och till de islamister vars våtaste dröm är en värld där islam allenarådande står som oemotsagd "sanning".
Man kan, som alternativ, vara väldigt noggrann med att förse alla islamkritiska uttalanden med en brasklapp av typen "inte för att kristendomen är bättre". Detta drar dock ned debatten till dagisnivå, med ständiga tu quoque, och är ett effektivt sätt att blanda bort varje försök att argumentera för det sekulära samhällets överlägsenhet.
Personligen tror jag att lösningen är densamma som alltid: Skilj på åsikt och person. Om man accepterar att islam är en självvald ideologi bland andra, inte ett medfött och oundvikligt drag bland stora befolkningsgrupper, medför detta att man kan skilja mellan kritik mot tron och den troende. (Mer om respekt för människan och troskritik här).
Här har även de som argumenterar mot islamofobi ett ansvar för att se de troende som en heterogen grupp av individer snarare än ett kollektiv genomsyrat av identiska trosuppfattningar. Genom att jämställa islamkritik med kränkningar av muslimer fastslår man att tron är oskiljbar från individen just när det gäller islam, och perpetuerar på så sätt bilden av just muslimerna som en homogen och labil befolkningsgrupp väsensskild från alla andra.
Sammanfattningsvis är jag övertygade om att det är fullt möjligt att bemöta en människa med all respekt och samtidigt vara obönhörligt kritisk mot dennes trosuppfattningar, vare sig dessa har sin bas i koranen, bibeln eller Kapitalet. I slutändan tror jag att en öppen ton i debatten gynnar hela samhället, medan en nervös tystnad bara göder den polarisering som extremister på alla sidor trivs så bra med.
Kort sagt: Jag delar gärna samhälle, matbord och arbetsplats med troende av alla sorter, men tills de kan lägga fram bevis för sina gudar kommer jag att betrakta alla högre makter som lika påhittade och lika giltiga som mål för kritik.

Snippan som gudagiven familjeegendom?

I en utmärkt rak och tydlig debattartikel i Svenskan i dag ger Nyamo Sabuni och Gun Heimer klart besked om varför sjukvården inte skall bedriva kirurgi för att återställa slidkransen hos unga kvinnor som annars riskerar att utsättas för våld om de inte blöder på bröllopsnatten. I sakfrågan kan jag inte annat än ge dem mitt fulla medhåll, men man skall inte underskatta komplexiteten i frågan då denna berör både integration, religionsfrihet, sjukvårdens uppgiftsbeskrivning och (framför allt) kvinnans rätt till sin egen kropp.

Om vi inleder med sjukvårdsperspektivet är detta rimligvis det tydligaste: Sjukvårdens rätt är att bevara liv och livskvalitet. Definitionen på livskvalitet är naturligtvis flytande, men kan rimligtvis ej utsträckas till att innefatta krav på rent kosmetiska åtgärder på människokroppen. Tydligast framstår detta om man leker med tanken på att blivande makar skulle framföra krav på byststorlek hos sina tilltänkta fruar. Skall då sjukvården utföra bröstplastiker för att tillgodose dessa krav? Liksom "oskuldsoperationerna" faller tanken på sin egen orimlighet.
Ett perspektiv som framförs högljutt i debattartikelns kommentarsfält är integrationsperspektivet, då närmast synonymt med invandringspolitik. För mig är detta att skjuta bredvid målet, då en kvinnofientlig tradition inte blir vare sig mer eller mindre oacceptabel för att den förekommer i en given etnisk grupp. Kraven på jämställdhet och kvinnligt självbestämmande måste kunna drivas helt fristående från invandringsdebatten, då alternativet är en argumentation som snabbt degenererar till ren främlingsfientlighet alternativt ilskna anklagelser om detsamma. Skall kvinnosynen bland vissa etniska grupper ändå användas som politiskt argument synes det dock rimligare att detta är ett argument för en generös invandringspolitik, då en kvinnas chanser att växa upp i en jämställd miljö torde vara avsevärt större i Sverige än om hon kvarstannat i ett land där en patriarkal kultur är allmänrådande.
Det mest absurda argumentet jag läst i debatten torde vara det sexualmoraliska, där proponenten försöker flytta fokus till ett allmänt försvar för avhållsamhet som kontrast till vårt påstått översexualiserade samhälle. Denna argumentationslinje faller dock raskt om man drar den till dess oundvikliga konklusion: Att de män som förväntar sig en blödande oskuld har någon typ av rätt att ställa sådana krav på sina tillkommande. Naturligvis skall ingen inleda sexuella relationer innan denne är mogen för sådana, men detta ställningstagande måste baseras på indvidens välmående, inte släktens krav på "renhet".
Således tycker jag alltså att jag har gott stöd för att säga dels att det inte är kvinnans kropp som skall modifieras, utan kraven på densamma, dels att man skoninglöst kan kritisera en destruktiv kvinnosyn utan att man på någon sätt indirekt stöder främlingsfientliga rörelser.
Så till det som i min mening är diskussionens kärna: Varifrån kommer denna absurda fixering vid blödning vid första samlaget efter vigseln? Till att börja med kan vi konstatera att några dylika krav inte synes ställas på män, varför vi kan komma till konklusionen att det inte handlar om någon strävan efter att det gifta paret tillsammans skall få utveckla sin sexualitet inom ett tryggt parförhållande.
Därifrån är steget inte långt till att fastslå att det är kvinnas sexualitet och genitalia som skall kontrolleras och snippan tillhör således inte kvinnan själv, utan är en familjetillgång som vid vigseln övergår i makens kontroll.
Hur har ett så groteskt övergrepp mot individens makt över sin egen kropp kunnat bli institutionaliserat i vissa kulturer? Mitt svar är religionen. Samtliga abrahamitiska religioner synes lida av en svårartad fixering vid genitalia och hur dessa skall användas, och kombinerat med dessa religioners inherenta kvinnofientlighet har resultatet blivit kulturer där kvinnans kropp är ett redskap för mannens njutning och fortplantning. Att en kvinna på eget initiativ är sexuellt aktiv utanför ramen som en mansstyrd familjebildning innebär blir därigenom ett uppfattat hot mot mannens religiöst definierade rätt till makt.
Vän av ordning kan naturligtvis invända att denna sexuella maktutövning ingår i många olika kulturer, fristående från vilken religion som dominerar i populationen. Detta är naturligtvis korrekt, då misogynin varit påbjuden så länge att den blivit autonomt självperpetuerande inom vissa kulturer.
Dock: Om religionen avlägsnas från argumentationen återstår att försöka finna bevis för kvinnans plikt till underordning inom biologi, psykologi eller socioekonomiska faktorer. Då all vetenskap ger entydiga bevis på att jämställda samhällen inte strider mot grundläggande humanbiologiska faktorer och därtill fungerar överlägset bättre än patriarkat vad gäller ekonomi, hälsa och forskning, har kvinnohatarna inte mycket att hämta från det hållet. Således tycker jag mig kunna påstå att om man avfärdar gudomliga påbud om kvinnans underordning som de vidskepliga sagor de faktiskt är så avlägsnar man själva grundbulten i försvaret för institutionaliserat kvinnoförtryck.
För att återknyta till ämnet om oskuldsoperationer får alltså min slutsats bli att det inte finns några rimliga skäl till att bestämmandet över kvinnans kropp skall tillhöra någon annan än henne själv, och sjukvården skall inte utföra åtgärder som talar för motsatsen. Om en kvinnas tilltänkte man kräver bevis för hennes oskuld skall andra samhällsinstitutioner klart och tydligt visa inte bara att sådana krav är oacceptabla, utan att kvinnan har all rätt i världen att avvisa såväl kraven på hennes "renhet" som äktenskapet i sig, om det bygger på så absurda krav på hennes underordning.
 
   

Respektera människovärdet, häda så mycket du vill!

Var går gränsen mellan människan och tron? Det är en fråga som intresserar mig på flera plan. På det privata planet, då jag har vänner och bekanta för vilken religionen, oavsett denomination, innebär ett rättesnöre och en källa till tröst och tillit i vardagen. På det offentliga planet är frågan mer infekterad och ligger till grund för såväl konflikterna kring Ecce Homo som den danska karikatyrkrisen.
Det kanske mest kontroversella exemplet i den offentliga debatten torde röra den man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en prospektiv kvinnlig chef, som därigenom (i mina ögon rimligen rättmätigt) bedömde att mannen inte var aktuell för praktikplatsen han sökte. I förlängningen blev resultatet att mannen förlorade sin arbetslöshetsersättning och sedemera tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, ett utfall som stöddes oddentligt av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida mannens vägra att ta i hand utgjorde ett rimligt skäl för kvinnan att bedöma honom som olämplig för praktikplatsen. I korthet måste jag dock anse att denna bedömning måste få ligga inom den anställande partens domvärjo, då man rimligtvis kan sägas att det var mannens beteende i intervjusituationen snarare än åsikter om hans privata övertygelse som låg bakom arbetsgivarens beslut.
Angående skadeståndet (som märk väl utbetalades av arbetsförmedlingen, inte mannens prospektiva chef eller dennes företag) har jag inte kunskapen för att komma med en genomtänkt åsikt, varför jag begränsar mig till DOs i min mening något tveksamma ställningstagande. Om Linnas resonemang analyseras framkommer ett antal alternativa slutsatser:
Till att börja med skulle man kunna tolka DOs bedömning såsom att mannen inte ens hade valet att skaka hand, det vill säga att hans religion är att bedöma som en tvingande eller begränsande omständighet att jämställa med en funktionsinskränkning. Den slutsatsen är dock att betrakta som absurd, främst för att det torde vara minst lika diskriminerande att jämställa en religiös uppfattning med ett intelektuellt funktionshinder som att förvägra den religiösa en anställning på basen av dennes övertygelser.
Om man i stället fastställer att mannen i vårt exempel aktivt och medvetet gjorde valet att inte ta i hand, samt att han hade åtminstone en grundläggande uppfattning om hur detta kunde uppfattas, förskjuts i stället diskussionen till att handla om i vilken grad en religiös övertygelse berättigar till avsteg från de värderingar som kan ses som allmänna i det aktuella sammanhanget. Då DOs bedömning var att mannen diskriminerats på basen av sin religion, måste slutsatsen bli att religionen har ett högre skyddsvärde än åsikter och värderingar med sin bas i en politisk eller humanistisk ideologi. Detta framstår med större klarhet om vi leker med tanken att en potentiell anställd vägrat beröring med sin eventuella arbetsledare med hänsyn till att han på grund av ett djupgående socialistiskt engagemang inte vill skaka hand med folk i ledningsposition. Naturligtvis är detta ett något verklighetsfrämmande exempel, men det illustrerar ändå att en handling utförd i religionens namn åtnjuter ett större skydd än ett aktivt ställningstagande med annan ideologisk bas.
I sammanfattning kan man alltså tolka DOs ställningstagande som ett klargörande av att religionen som sådan i sig är höjd över andra motiv som förklaring till handlingar som med annan bevekelsegrund skulle bedömas som tveksamma. Ett religiöst ställningstagande kan alltså kallas heligt, här synonymt med okränkbart.

Samma tänkesätt kommer till uttryck i de tidvisa kraven på lagstiftning mot hädelse som tidvis framförs från både kristet och muslimskt håll såväl här i Sverige som inom de lagstiftande organen i EU och FN. Även här handlar det om att upphöja religionen till en sfär ovan andra ideologier, och öppna för bestraffning av åsiktsyttringar som anses kränka själva religionen vilket här uttrycks som både likvärdigt med en kränkning av de troende och ett brott mot högre makter.
Förutom hur en sådan lagstiftning är oförenlig med yttrandefriheten tillkommer en hel del andra konstateranden om förutsättningarna för en sådan typ av lagstiftning. Den första och största invändningen jag kommer på är vem som skall tillåtas definiera vad som utgör hädelse. Om detta får bedömas av varje religiöst samfund blir effekten att linjen per definition kommer att dras av de mest fundamentalistiska uttolkarna, med komplett åsiktscensur som följd. Att i stället låta graden av kränkning bedömas av en religionsneutral utredningsgrupp låter sig knappast heller göras, med tanke på de vildsint divergenta tolkningar av religionens bud som florerar även i en så generellt fridfull sammanslutning som svenska kyrkan.
Den andra uppenbara svagheten i en lagstiftning mot hädelse är att den som framlägger ett sådant förslag av allt att döma avser ett specifikt skydd för den egna trosuppfattningen. Detta kan härledas ur det faktum att religioner av sin natur är ömsesidigt uteslutande och att framförandet av en specifik religiös övertygelse utan större ansträngning kan jämställas med en kränkning av andra trosinriktningar. Hur kan en asatroende bli annat än kränkt av att höra en kristen förkunna att hans gudar inte bara är fantasifoster utan att hans tro på dem även dömer denne till evig plåga efter döden?
Sammantaget är jag av åsikten att en upphöjelse av religionen till något som både skyddas mot rationellt befogad kritik och kan tas som försvar för allehanda annars oacceptabla handlingar inte är ett tänkesätt som är förenligt med ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Utan att tulla på religionsfriheten anser jag att en religiös bevekelsegrund inte friar en människa från konsekvenserna av sina val mer än något annat motiv och att en religiös tro måste få kritiseras enligt samma spelregler som vilken som helst annan ideologi.
Grundstenen i vår syn på varandra bör rimligtvis vara att en människas värde är okränkbart och absolut samt fristående från personliga övertygelser, och att angripa de sistnämnda får aldrig ses som synonymt med en kränkning av själva människan. Lika lite får indikationer (oavsett om dessa är vetenskapligt grundade eller konkurerande bud från högre makter) på en religiös övertygelses totala felaktighet användas som ursäkt för att reducera den religiöse till något mindre än en unik, värdefull människa. I ett demokratiskt samhälle måste människan värderas högre än ideologin.

P.S: Då jag lagt märke till att en och annan faktiskt besöker den här bloggen har jag låst upp för kommentarer. Kritisera gärna! Personangrepp, ovårdat språk eller rena trollinlägg kommer dock sannolikt leda till att hela kommentarsfältet tas bort, då jag inte har tid att moderera.

Satan i Sverige: Lagom djävlig.

I förra inlägget nämnde jag i förbifarten Djävulen och hans framträdande roll hos i alla fall vissa amerikanska högerkristna, som ger intryck av att frukta hin håles närvaro i allt från evolutionsteorin till påvens skojiga mössa. Om man som jag är av övertygelsen att mänskligheten varken är i behov av högre eller lägre makters uppmuntran för att begå vare sig gränslöst goda eller bottenlöst ondskefulla handlingar blir denna fixering vid en allestädes närvarande frestare svårförståelig, på gränsen till löjeväckande.

Varur härstammar då detta behov (för som ett sådant uppfattar jag det) av en ond supermakt vars enda syfte synes vara att göra ont för det ondas skull? Ett svar skulle kunna vara att en ond motpol till gud utgör ett utmärkt kryphål om man vill slingra sig ur teodiceproblematiken, i synnerhet då frågan om guds godhet och allsmäktighet rör sådana händelser som inte kan hänvisas till den fria viljan, till exempel naturkatastrofer och andra till synes slumpmässiga destruktiva händelser. Problemet med en teorin är naturligtvis att det knappast spelar någon roll om gud låter ett influensavirus mutera som en följd av förutsägbara naturlagar eller om satan står för arbetet med guds tysta tillåtelse, då både dessa alternativ innebär att gud gör avkall på antingen godhet eller allsmäktighet.

En elakare teori är helt enkelt att utan en skurk är det svårt att vara hjälte. Den som mördar gynekologer, agar självständigt tänkande barn eller driver lobbyverksamhet mot HBT-rättigheter kan med enkelt självbedrägeri förklara sina handlingar med ett "krig mot de onda makterna", som ju onekligen låter bättre än det mer jordnära "terror mot människor jag fruktar och hatar". För att kunna "älska syndaren men hata synden" underlättar det naturligvis om "synden" är en skapelse av satan, och därigenom ofrånkomligen ondskefull, än om den endast utgörs av en handling eller åsikt den troende råkar ogilla och således måste angripas rationella argument såsom utilitarism. Den ondska en hypotetisk fanatiker ser sig bekämpa i exemplen ovan är ju sällan uppenbar ur ett humanistiskt perspektiv, och en lurande djävul blir då fanatikerns bäste vän av samma orsak som varje långlivad diktator behöver en yttre fiende, existerande eller fiktiv, för att berättiga sitt förtryck.

I sin extremaste form blir denna bild av världen som ett slagfält mellan en god och en ond makt till en pastisch på Sagan om Ringen, med satan i rollen som Sauron och rollen som Aragorn tillgänglig för varje rättrogen, och vem vill inte få känna sig som en hjälte då och då? Ett utmärkt exempel på sådan "fantasyfundamentalism" står att finna i de populära "Left Behind"-böckerna där de troende hjältarna får bekämpa både en FN-vänlig antikrist och människoätande jättegräshoppor i guds namn. Jag kan med för skeptikern typisk elakhet inte avstå att påpeka att en korrekt svensk översättning av "Left Behind " skulle kunna vara såväl "lämnad kvar" som "efterbliven".
Ovanstående är två exempel på hur djävulen, likt en iPad, är en uppfinning med många användningsområden. Dessa ganska drastiska exempel är dock främst hämtade från det stora landet i väst, där en extrem verklighetsuppfattning ibland verkar vara mer ett rekvisit för att uttrycka sig offentligt än ett hinder. Ett intensivt googlande efter motsvarande svenska grupperingar har lett in på sidor med namn som MinFrid, Bibelfokus, Jesusarherre och, något mer kryptiskt, Gluefox. Den djävul som presenteras här är en betydligt mer subtil figur, vars huvudsyfte verkar vara att agera syndabock för alla typer av tvivel och skepticism hos den troende, även sådana oklarheter i religionen som för en utomstående torde tålas att fundera över. Flera språkligt begåvade skribenter hänför varje stund av ifrågasättande de eller deras närstående upplevt såsom inspirerade av Satan själv och förkastar särigenom själva ifrågasättandet såsom i grunden ondskefullt.
Om man jämför denna mekanism för självinlärt dubbeltänk med djävulens tidigare nämnda roller som kosmisk bortförklaring eller cervantisk väderkvarn är det för mig en långt mer obehaglig tanke att en människa är kapabel att med berått mod betinga sig själv mot kritiskt tänkande, med en imaginär djävul som portvakt mot svårhanterliga tankar.

Till nästa inlägg skall jag försöka lämna hin håle därhän, då jag personligen är relativt övertygad om att någon sådan figur inte existerar. Men kanske är det bara jag som fått det hela om bockfoten.

Jack Chick: Serier från den mörka sidan

Jack chick är en fascinerande person, föga känd i Sverige men vida omtalad och ogillad bland amerikanska ateister och humanister. Jag måste erkänna mitt i det närmaste patologiska intresse för en person vars verksamhet egentligen inte borde bemötas annat än tysta huvudskakningar, men vars verk provocerar mig så till den milda grad att jag inte kan undanhålla mig att ägna dagens inlägg åt dem.
Vad gör då denna Chick? I korthet: Han gör serier. Till förmån för gud. Och inte vilken gud som helst, utan den enda korrekta, amerikansk-luteranska guden, i Chicks värld det enda som kan rädda var och en från svavelosande fördömelse.
Tag gärna ett ögonblick att (gratis) läsa några av mästerverken på www.chick.com (jag lovar att detta inte är försök att öka trafiken till någon porrsida eller informationssajt för hönsuppfödare).
Vilka lärdomar finns att dra av dessa massproducerade lustmord på seriemediet? Jag kan själv, bland alla fördömelser riktade mot katoliker, vetenskapsmän, judar, muslimer, hårdrockare, homosexuella, ateister och rollspelare inte finna material till mer än en enda slutsats: Jack Chick kommer att få det ganska ensamt i sin himmel, om till och med "fel" sorts kristna utesluts till förmån det ganska tragiska idealet som presenteras i serierna.
En alternativ teori, som vid närmare påtitt synes oroväckande sannolik, är helt enkelt att Jack Chick är en oerhört väl förklädd och mycket framgångsrik satanist. När det gäller sidantal och propaganda leder nämligen djävulen stort som huvudperson i serierna och avslöjas som den framgångsrika upphovsmannen till både abort och katolska kyrkan och, inte minst, den vars födelsedag halloween är avsedd att fira. Om valet står mellan den hatspyende, hyperintoleranta kristendom Chick saluför och den karismatiske hin håle han avslöjar framstår Chick, likt Gudrun Schyman, som sin motståndares främste PR-agent.
Trevlig helg!