Den som bemöter andras trosuppfattningar med skepsis får inte sällan uppmaningen att "låta folk tro vad de vill, det skadar ju ingen". Det finns flera argument mot den ståndpunkten. Det första är ett primitivt tu quoque, på ren svenska "men du då", och är helt enkelt en hänvisning till att alla större religioner dels innefattar ett missionsbegrepp och dels säger sig vara den enda, exklusiva vägen till frälsning. Med andra ord skall den troende inte utsträcka samma tolerans till andra som han kräver för sina egna uppfattningar.
Detta argument har flera brister. Dels är det främst tillämpbart på religionen, dels har många troende anammat en mer individualistisk världsbild där deras egen tro inte nödvändigtvis behöver vara lämplig för envar och konflikten mellan individualism och religion reduceras därigenom till en falsk dikotomi.
En bättre ståndpunkt mot tesen "låt folk tro vad de vill" är att försöka bemöta de trosuppfattningar som faktiskt orsakar människor skada. Vad gäller till exempel alternativmedicinskt kvacksalveri kan man framhålla att de "behandlingar" som inte är direkt farliga är i stort sett verkningslösa och kan medföra felaktiga diagnoser och försenad vård. Ett annat exempel är på irrationella övertygelser är konspirationsteorierna, och det är inte svårt att peka ut de tragedier som orsakats av fantasier om en "judisk världskonspiration" eller "muslimskt övertagande av Europa". Som ett tredje exempel kan vi ta andetro, seanser, spådomar och medium, som samtliga genom historien främst verkar ha tjänat som medel att pressa pengar ur desperata och tröstsökande människor.
Finns det då några övernaturliga övertygelser som jag i min fantasilöst rationella värld inte bara tolererar, utan till och med hyser viss beundran för? Jodå: Kryptozoologin, det vill säga jakten på alla dessa mystiska djur som bara visar sig på suddiga foton, i uråldriga legender och i inte fullt så nya men desto mera obekräftade anekdoter. Internet är fullt av diskussionsgrupper för Bigfoot-troende, Loch Ness-berättelser och legender om den stora sjöormen. I jämförelse med exemplen ovan skiljer sig tron på kryptider från andra obefogade företeelser på flera sätt. Dels på grund av dess ofarlighet (jag har hittills inte hört om några korståg eller häxjakter i Storsjöodjurets namn), men framförallt på grund av det faktum att sökandet efter kryptider inte nödvändigtvis behöver sluta i besvikelse. "Skogsmänniskan" på Borneo är sedan länge identifierad som den fascinerande orangutangen, och de magnifika jättebläckfiskarna Architeuthidae har allt man kan önska av ett legendariskt sjömonster.
Jag tror tyvärr att chanserna är små att ett odjur dväljer sig i Storsjöns mörka vatten, men man kan alltid hoppas. Och om det går åt skogen med Storsjöodjuret, varför inte ge sig ut på jakt efter den mongoliska dödsmasken? Det skadar ju verkligen ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar