Den godkända antisemitismen

Så här i påsktider kan det vid sidan av ägg, midnattsmässor och lamm vara på sin plats att uppmärksamma en annan gammal europeisk tradition: Att skylla alla problem på judarna. Trots de vedervärdiga övergrepp som antisemitismen lett fram till ända sedan medeltiden, med kulmen i nazisternas förintelse och sovjetunionens sytematiska judeförföljelser, så har antisemitismen visat sig benägen att återkomma som en form av nästan rumsren rasism gång efter annan.
Det mest mediala exemplet är naturligtvis hur malmöpolitikern Reepalu lyckas slänga ur sig den ena dumheten efter den andra, från en allmän beskyllan mot "judarna" angående oroligheterna i mellanöstern till anklagelser om  SD-infiltration i judiska församlingar. Reepalu är dock bara det senaste exemplet på hur framförallt vänsterpolitiker perpetuerar den europeiska antisemitismen. Man kan fråga sig hur just denna typ av rasism (för det är precis vad det är) kan vara så seglivad i vårt egalitära tidevarv. Jag har själv ett par teorier i ämnet:
För det första har antiamerikanism alltid varit en av den svenska vänsterns stapelvaror. Med detta som bakgrund utses Israel till någon form av ombud för USA, och världens alla judar i sin tur till syndbockar för israels handlingar. Svenska judar blir således ett bekvämt mål för (mer eller mindre underbyggd) kritik som i rimlighetens namn snarare borde riktas mot de styrande i USA respektive israel.
För det andra verkar det bland den stora massan av svenska politiker finnas en drift att med alla medel distansera sig från främlingsfientliga partier och rörelser, vilket av naturliga skäl medför en ivrighet att uppvisa solidaritet med Sveriges invandrare. Detta är naturligvis en beundransvärd benägenhet, men kan (som till exempel när det rör antisemitismen) gå till olyckliga ytterligheter. I fallet Reepalu verkar det som så ofta röra sig om ett logiskt felslut av typen:
"Många invandrare är muslimer. Vissa muslimska extremister är starkt antisemitiska. Att stödja dessa extremister är att stödja muslimerna, det vill säga invandrarna. Alltså: Antisemitism är antirasistiskt".
Det ovanstående felresonemanget uttrycks ju även ypperligt av Reepalus konspirationsteorier om sverigedemokratiska infiltratörer i Malmös judiska församling.
Naturligtvis kan (eller bör) man kritisera Israels våldsamma hållning jämtemot palestinierna. Att däremot låta israelkritiken slå över i antisemitism, oftast uttryckt med den mer politiskt korrekta termen "antisionism", eller ansluta sig till islamismens blinda judehat i syfte att plocka kommunalpolitiska poäng är lika förkastligt som att ställa varje invandrare från arabvärlden till svars för de islamistiska terrormorden i Frankrike.
Till syvende och sist är muslimernas, judarnas och de kristnas gud lika obevisade avseende existens, åsikter och skostorlek. Mänskligheten har gott om verkliga problem att lösa, men i stället väljer vi som vanligt att förfölja varandra över våra åsikter om guds adress och familjeförhållanden.
Man kan bli ateist för mindre.