I förra inlägget nämnde jag i förbifarten Djävulen och hans framträdande roll hos i alla fall vissa amerikanska högerkristna, som ger intryck av att frukta hin håles närvaro i allt från evolutionsteorin till påvens skojiga mössa. Om man som jag är av övertygelsen att mänskligheten varken är i behov av högre eller lägre makters uppmuntran för att begå vare sig gränslöst goda eller bottenlöst ondskefulla handlingar blir denna fixering vid en allestädes närvarande frestare svårförståelig, på gränsen till löjeväckande.
Varur härstammar då detta behov (för som ett sådant uppfattar jag det) av en ond supermakt vars enda syfte synes vara att göra ont för det ondas skull? Ett svar skulle kunna vara att en ond motpol till gud utgör ett utmärkt kryphål om man vill slingra sig ur teodiceproblematiken, i synnerhet då frågan om guds godhet och allsmäktighet rör sådana händelser som inte kan hänvisas till den fria viljan, till exempel naturkatastrofer och andra till synes slumpmässiga destruktiva händelser. Problemet med en teorin är naturligtvis att det knappast spelar någon roll om gud låter ett influensavirus mutera som en följd av förutsägbara naturlagar eller om satan står för arbetet med guds tysta tillåtelse, då både dessa alternativ innebär att gud gör avkall på antingen godhet eller allsmäktighet.
En elakare teori är helt enkelt att utan en skurk är det svårt att vara hjälte. Den som mördar gynekologer, agar självständigt tänkande barn eller driver lobbyverksamhet mot HBT-rättigheter kan med enkelt självbedrägeri förklara sina handlingar med ett "krig mot de onda makterna", som ju onekligen låter bättre än det mer jordnära "terror mot människor jag fruktar och hatar". För att kunna "älska syndaren men hata synden" underlättar det naturligvis om "synden" är en skapelse av satan, och därigenom ofrånkomligen ondskefull, än om den endast utgörs av en handling eller åsikt den troende råkar ogilla och således måste angripas rationella argument såsom utilitarism. Den ondska en hypotetisk fanatiker ser sig bekämpa i exemplen ovan är ju sällan uppenbar ur ett humanistiskt perspektiv, och en lurande djävul blir då fanatikerns bäste vän av samma orsak som varje långlivad diktator behöver en yttre fiende, existerande eller fiktiv, för att berättiga sitt förtryck.
I sin extremaste form blir denna bild av världen som ett slagfält mellan en god och en ond makt till en pastisch på Sagan om Ringen, med satan i rollen som Sauron och rollen som Aragorn tillgänglig för varje rättrogen, och vem vill inte få känna sig som en hjälte då och då? Ett utmärkt exempel på sådan "fantasyfundamentalism" står att finna i de populära "Left Behind"-böckerna där de troende hjältarna får bekämpa både en FN-vänlig antikrist och människoätande jättegräshoppor i guds namn. Jag kan med för skeptikern typisk elakhet inte avstå att påpeka att en korrekt svensk översättning av "Left Behind " skulle kunna vara såväl "lämnad kvar" som "efterbliven".
Ovanstående är två exempel på hur djävulen, likt en iPad, är en uppfinning med många användningsområden. Dessa ganska drastiska exempel är dock främst hämtade från det stora landet i väst, där en extrem verklighetsuppfattning ibland verkar vara mer ett rekvisit för att uttrycka sig offentligt än ett hinder. Ett intensivt googlande efter motsvarande svenska grupperingar har lett in på sidor med namn som MinFrid, Bibelfokus, Jesusarherre och, något mer kryptiskt, Gluefox. Den djävul som presenteras här är en betydligt mer subtil figur, vars huvudsyfte verkar vara att agera syndabock för alla typer av tvivel och skepticism hos den troende, även sådana oklarheter i religionen som för en utomstående torde tålas att fundera över. Flera språkligt begåvade skribenter hänför varje stund av ifrågasättande de eller deras närstående upplevt såsom inspirerade av Satan själv och förkastar särigenom själva ifrågasättandet såsom i grunden ondskefullt.
Om man jämför denna mekanism för självinlärt dubbeltänk med djävulens tidigare nämnda roller som kosmisk bortförklaring eller cervantisk väderkvarn är det för mig en långt mer obehaglig tanke att en människa är kapabel att med berått mod betinga sig själv mot kritiskt tänkande, med en imaginär djävul som portvakt mot svårhanterliga tankar.
Till nästa inlägg skall jag försöka lämna hin håle därhän, då jag personligen är relativt övertygad om att någon sådan figur inte existerar. Men kanske är det bara jag som fått det hela om bockfoten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar