Birgitta Ohlssons debattartikel i dag gör mig glad. Inte främst för att den pekar på vikten av att bekämpa extremism (då detta rimligtvis är något de flesta håller med om, inklusive extremisterna själva, då de sannolikt inte uppfattar sig som dylika). Vad som är glädjande är i stället hur Ohlsson inte går i fällan att peka ut en enstaka våldsbejakande grupp som extra farlig, utan i stället riktar fokus på extremismen som grundläggande begrepp: En benägenhet att genom våld hämma det öppna samhället till förmån för fundamentalism (politisk eller religiös dito).
Tittar man på gärningsmännen bakom de vidriga våldsdåden i Tolouse respektive Oslo är det likheterna snarare än skillnaderna som tonar fram. I båda fallen handlar det om män som inspirerade av högljudda ideologer utropat sig själva till hjältar och sina offer (i båda fallen barn) till fiender. Båda förövarna uppfattade sig själva som deltagare i ett mer eller mindre öppet krig. Ingen av dem var till synes omedveten om det lidande som blev konsekvenserna av deras handlingar, utan valde i stället att agera på ett sätt som avsett att maximera skadeverkningarna för offren och deras anhöriga.
Man kan fråga sig hur en Breivik eller en Abdulwahab (den misslyckade stockholmsterroristen) kommit att utveckla en så förvriden självbild och världsuppfattning. Min personliga gissning är att det handlar om människor med en så omogen och självförhärligande bild av den egna betydelsen att vilken ideologi som helst uppfattas som godtagbar förutsatt att den tillåter utövaren att i sina egna ögon ikläda sig hjälterollen.
I fallet Breivik tycks denna roll självpåtagen, medan den när det gäller de islamistiska terroristerna är resultatet av den fixering vid martyrskap och belöningar i världen efter detta som den islamistiska rörelsen predikar så högljutt.
Det är värt att hålla för ögonen att en terrorist mycket väl kan vara ett offer för cyniska demagoger som vet att utnyttja dessa jagsvaga individer för sina egna politiska och religiösa syften. Samtidigt urskuldar detta naturligtvis på intet sätt förövarna själva, då deras handlingar är alltigenom självvalda.
Ur det perspektivet torde alltså den bästa handlingsplanen mot extremism vara att båda minska rekryteringsbasen för fundamentalisterna, samt även i ord och lagstiftning bemöta de våldsbejakande ideologierna. Båda dessa mål uppnås rimligen bäst genom att upprätthålla ett demokratiskt, jämställt och sekulärt samhäll, som gör klart både att de destruktiva ideologierna inte har någon plats i politiken och att ingen skall lämnas så långt utanför samhället att martyrskapet börjar te sig lockande.
torsdag 31 maj 2012
torsdag 24 maj 2012
Battlefield: Det skamliga beroendet
Att läsa den pågående intervjun i Aftonbladet med Battlefield-studion DICE är för mig som att läsa en djupintervju med en vallmoodlare i sydostasien: Producentens tankar om sin produkt är på samma gång väldigt intressanta respektive djupt främmande för missbrukaren längst ut i kedjan.
Nej, naturligtvis jämför jag inte på allvar mitt Battlefield-beroende med något så fasansfullt som opiatmissbruk. Det finns dock uppenbara och väldokumenterade likheter mellan alla typer av beroenden och deras inverkan på belöningssystemet, och BF3 tycks för mig vara ett perfekt exempel på hur en kombination av belöningar, övervunna hinder och jakten på kickar samverkar för att skapa ett spel som ger upphov till det mest lömska av alla självbedrägerier: "Bara en match till...."
Just belöningarna finns det en hel del att säga om: Även efter 100+ timmar speltid finns vapen kvar att låsa upp, medaljer att erövra och nya taktiker att pröva. Just här tror jag att DICE gör sig själva en otjänst genom att öppna upp möjligheten att köpa sig till upplåsningar av vapen och utrustning, en metod som måhända lockar in nya spelare med löften om en genväg till goda matchresultat men i gengäld urlakar spelet på njutningen i en ny, skinande virtuell automatkarbin.
Vad gäller termen missbruk så brukar den gängse definitionen vara "en konsumtion som inverkar skadligt på brukaren vad gäller ekonomiska, sociala, medicinska eller juridiska omständigheter". Ur detta perspektiv kan mitt personliga spelande inte kallas ett missbruk, då jag med familj och jobb helt enkelt inte har tid för någon överkonsumtion. BF3 har dock andra, måhända löjliga men ändå irriterande konsekvenser: Jag spelar i princip inget nytt. Silent Hill HD collection var ett mycket välkommet släpp, men när väl SH2 var genomspelat gled jag omedelbart tillbaka in i match efter match av rush (mitt favoritformat). SH3, SH: Downpour och Arkham City ligger och samlar damm på hyllan, och Assassins Creed: Revelations har jag givit upp allt hopp om att hinna spela innan del 3 släpps.
Kort sagt: BF3 hämmar min personliga utveckling som nörd.
Inte lär det heller bli bättre när den utlovade expansionen "Close Quarters" släpps, då jag personligen gillar just de täta, intensiva banorna långt mer än öppna fält och fordonsstrider.
Naturligvis kvalificerar den här posten mycket väl som inte bara dagens utan även årets i-landsproblem. I ett land där löpsedlarna fylls med intima fakta om deltagarna i eurovisionsschlagern och konflikterna i "Mästerkocken" ser jag mig dock som fullt berättigad i att upphöja spawncamping och automathagel till genuina samhällsproblem. I alla fall för oss stolt Battlefield-knarkande nördar.
P.S: Sista delen av intervjun ligger nu uppe. Tyvärr innehåller den inga saftiga förhandstittar på kommande expansioner, men det är ändå intressant att läsa om spelskaparnas syn på sitt arbete med ett efterlängtat och hårdlanserat spel.
Trevlig helg/RR
Nej, naturligtvis jämför jag inte på allvar mitt Battlefield-beroende med något så fasansfullt som opiatmissbruk. Det finns dock uppenbara och väldokumenterade likheter mellan alla typer av beroenden och deras inverkan på belöningssystemet, och BF3 tycks för mig vara ett perfekt exempel på hur en kombination av belöningar, övervunna hinder och jakten på kickar samverkar för att skapa ett spel som ger upphov till det mest lömska av alla självbedrägerier: "Bara en match till...."
Just belöningarna finns det en hel del att säga om: Även efter 100+ timmar speltid finns vapen kvar att låsa upp, medaljer att erövra och nya taktiker att pröva. Just här tror jag att DICE gör sig själva en otjänst genom att öppna upp möjligheten att köpa sig till upplåsningar av vapen och utrustning, en metod som måhända lockar in nya spelare med löften om en genväg till goda matchresultat men i gengäld urlakar spelet på njutningen i en ny, skinande virtuell automatkarbin.
Vad gäller termen missbruk så brukar den gängse definitionen vara "en konsumtion som inverkar skadligt på brukaren vad gäller ekonomiska, sociala, medicinska eller juridiska omständigheter". Ur detta perspektiv kan mitt personliga spelande inte kallas ett missbruk, då jag med familj och jobb helt enkelt inte har tid för någon överkonsumtion. BF3 har dock andra, måhända löjliga men ändå irriterande konsekvenser: Jag spelar i princip inget nytt. Silent Hill HD collection var ett mycket välkommet släpp, men när väl SH2 var genomspelat gled jag omedelbart tillbaka in i match efter match av rush (mitt favoritformat). SH3, SH: Downpour och Arkham City ligger och samlar damm på hyllan, och Assassins Creed: Revelations har jag givit upp allt hopp om att hinna spela innan del 3 släpps.
Kort sagt: BF3 hämmar min personliga utveckling som nörd.
Inte lär det heller bli bättre när den utlovade expansionen "Close Quarters" släpps, då jag personligen gillar just de täta, intensiva banorna långt mer än öppna fält och fordonsstrider.
Naturligvis kvalificerar den här posten mycket väl som inte bara dagens utan även årets i-landsproblem. I ett land där löpsedlarna fylls med intima fakta om deltagarna i eurovisionsschlagern och konflikterna i "Mästerkocken" ser jag mig dock som fullt berättigad i att upphöja spawncamping och automathagel till genuina samhällsproblem. I alla fall för oss stolt Battlefield-knarkande nördar.
P.S: Sista delen av intervjun ligger nu uppe. Tyvärr innehåller den inga saftiga förhandstittar på kommande expansioner, men det är ändå intressant att läsa om spelskaparnas syn på sitt arbete med ett efterlängtat och hårdlanserat spel.
Trevlig helg/RR
tisdag 22 maj 2012
Stigma eller underdiagnosticerad sjukdom?
Jag är varken särskilt bevandrad i barnmedicin eller barnpsykologi och kan således inte adekvat bedöma sanningshalten i Leif Elinders välformulerade och tänkvärda debattartikel angående ADHD- och damp-diagnoser, som båda synes vara förvånanvärt tätt förekommande bland dagens skolbarn.
Något jag definitivt kan hålla med om är dock faran i att medikalisera beteenden eller symtomkomplex där en undeliggande biomedicinsk mekanism enbart föreligger i teorin. Att så mycket av adhd-forskningen också tycks stödja sig på Gillbergs omtalade studier, där forskaren i fråga sedemera bröt mot all god forskningssed genom att undanhålla sina rådata från granskning, inger för den oinvigda en bild av att långt dragna slutsatser gjorts på basen av bristfällig grundforskning. (Jag får dock upprepa min brasklapp om att jag är dåligt påläst på den aktuella forskningen, och således kan ha överskattat Gillbergs betydelse för den aktuella diagnostiska metodiken).
Mot bakgrund av nämnda debattartikel (samt en fascinerande internetdiskussion där jag som vårdpersonal omedelbart definierades som ett ondskefullt redskap i händerna på en läkemedelsindustri som vill medikalisera allt, en synvinkel som är relativt vanligt förekommande framförallt hos människor som på mer eller mindre starka grunder upplever sig såsom gravt vanvårdade inom ffa psykiatrin) är det dock intressant att fundera på begreppet "sjukdom".
Den biostatiska sjukdomsdefinitionen lyder i princip att "en sjukdom är ett tillstånd som i betydande grad nedsätter överlevnads- eller fortplantningsförmågan och som signifikant skiljer sig från genomsnittet i populationen". Medan detta duger utmärkt för välkvantifierade åkommor som diabetes och hjärtinfarkt brister denna definition allvarligt då den inte tar hänsyn till vare sig självupplevd hälsa, eller tillstånd såsom till exempel enhänthet, där den drabbade rent intuitivt kan betraktas som frisk avseende sin livsföring men trots detta på grund av sin "avvikelse från normen" klassas som "sjuk".
En mer aktuell hälsoteori (se de utmärkta texterna i ämnet av Nordenfeldt) definierar sjukdom som "ett tillstånd som påtagligt nedsätter förmågan för en individ att uppnå sina vitala mål". Här kan alltså "sjukt" och "friskt" definieras olika från individ till individ, beroende på den enskildas krav på sin funktionsförmåga. I vårdens vardag är detta en långt mer tillämpbar och humanistisk definition, men den medför sina egna svårigheter då de "vitala målen" är orimligt formulerade. Typexemplet torde vara att en 65-åring enligt egen definition är "sjuk" då knäna inte längre håller för ett lidingölopp. Följden blir då att högt ställda mål leder till stora krav på potentiellt farliga (och dyra) åtgärder för att korrigera lindriga tillstånd i stället för att acceptera även små förändringar i livsstil och prestationsförmåga.
Gällande de omdebatterade neuropsykiatriska funktionshindren kanske de klokaste är att tillämpa en hybrid av hälsoteorierna: En beteendestörning nedsätter naturligtvis ett barns förmåga att verka och lära sig i skolmiljön, men huruvida detta har sin orsak i en faktisk biokemisk avvikelse kan inte heller förbises innan man rutinmässigt tillgriper sjukdomsdiagnoser. Det synes lika viktigt att barn med faktiska funktionsnedsättningar inte slås ut i skolan och samhället som att diagnoser inte tjänar för allomfattande avlatsbrev för sociala svårigheter och kapitulerande politiker.
Jag vet för lite för att säga vilken av sidorna som har rätt i den aktuella debatten. Dock verkar det oerhört viktigt att diskussionen faktiskt förs.
Något jag definitivt kan hålla med om är dock faran i att medikalisera beteenden eller symtomkomplex där en undeliggande biomedicinsk mekanism enbart föreligger i teorin. Att så mycket av adhd-forskningen också tycks stödja sig på Gillbergs omtalade studier, där forskaren i fråga sedemera bröt mot all god forskningssed genom att undanhålla sina rådata från granskning, inger för den oinvigda en bild av att långt dragna slutsatser gjorts på basen av bristfällig grundforskning. (Jag får dock upprepa min brasklapp om att jag är dåligt påläst på den aktuella forskningen, och således kan ha överskattat Gillbergs betydelse för den aktuella diagnostiska metodiken).
Mot bakgrund av nämnda debattartikel (samt en fascinerande internetdiskussion där jag som vårdpersonal omedelbart definierades som ett ondskefullt redskap i händerna på en läkemedelsindustri som vill medikalisera allt, en synvinkel som är relativt vanligt förekommande framförallt hos människor som på mer eller mindre starka grunder upplever sig såsom gravt vanvårdade inom ffa psykiatrin) är det dock intressant att fundera på begreppet "sjukdom".
Den biostatiska sjukdomsdefinitionen lyder i princip att "en sjukdom är ett tillstånd som i betydande grad nedsätter överlevnads- eller fortplantningsförmågan och som signifikant skiljer sig från genomsnittet i populationen". Medan detta duger utmärkt för välkvantifierade åkommor som diabetes och hjärtinfarkt brister denna definition allvarligt då den inte tar hänsyn till vare sig självupplevd hälsa, eller tillstånd såsom till exempel enhänthet, där den drabbade rent intuitivt kan betraktas som frisk avseende sin livsföring men trots detta på grund av sin "avvikelse från normen" klassas som "sjuk".
En mer aktuell hälsoteori (se de utmärkta texterna i ämnet av Nordenfeldt) definierar sjukdom som "ett tillstånd som påtagligt nedsätter förmågan för en individ att uppnå sina vitala mål". Här kan alltså "sjukt" och "friskt" definieras olika från individ till individ, beroende på den enskildas krav på sin funktionsförmåga. I vårdens vardag är detta en långt mer tillämpbar och humanistisk definition, men den medför sina egna svårigheter då de "vitala målen" är orimligt formulerade. Typexemplet torde vara att en 65-åring enligt egen definition är "sjuk" då knäna inte längre håller för ett lidingölopp. Följden blir då att högt ställda mål leder till stora krav på potentiellt farliga (och dyra) åtgärder för att korrigera lindriga tillstånd i stället för att acceptera även små förändringar i livsstil och prestationsförmåga.
Gällande de omdebatterade neuropsykiatriska funktionshindren kanske de klokaste är att tillämpa en hybrid av hälsoteorierna: En beteendestörning nedsätter naturligtvis ett barns förmåga att verka och lära sig i skolmiljön, men huruvida detta har sin orsak i en faktisk biokemisk avvikelse kan inte heller förbises innan man rutinmässigt tillgriper sjukdomsdiagnoser. Det synes lika viktigt att barn med faktiska funktionsnedsättningar inte slås ut i skolan och samhället som att diagnoser inte tjänar för allomfattande avlatsbrev för sociala svårigheter och kapitulerande politiker.
Jag vet för lite för att säga vilken av sidorna som har rätt i den aktuella debatten. Dock verkar det oerhört viktigt att diskussionen faktiskt förs.
torsdag 17 maj 2012
Intressant av Ullenhag
Mer i DN i dag om hur imamer i svenska moskéer uppmuntrat kvinnor till att underkasta sig våld, förnedring och sexuellt tvång för att den påhittade, skäggige gubben i himlen säger att det skall vara på det sättet.
Det är, mot bakgrund av den nattsvarta kvinnosyn dessa vedervärdiga sexister har uppvisat, en frisk fläkt att läsa hur integrationsminister Ullenhag inte bara erkänner att religionen här går stick i stäv mot både lag och mänskliga rättigheter, utan även föreslår en lösning: Inhemskt utbildade imamer.
Själv tror jag att detta är ett utmärkt steg i rätt riktning. Ett av katolska kyrkans värsta problem är hur organisationens ideologi dikteras av de mest världsfrånvända medlemmarna (dvs de mänskliga relikerna i vatikanen), och europeiska muslimska grupper synes vara tvingade att falla tillbaka på imamer utbildade i teokratier som saudiarabien.
Att möjliggöra imamutbildning i stor skala i Sverige skulle inte bara innebära en grad av samhällelig insyn i vad som lärs ut, utan även göra klart att utövandet av islam i Sverige inte är ett "invandrarproblem". Det skall sägas att jag gärna skulle se ett helt religionsfritt samhälle, men då så många människor ändå upplever religionen som ett centralt faktum i sina liv skall naturligvis islam betraktas som andra religiösa ideologier: En privat världsuppfattning som får utövas fritt, så länge utövandet inte sker i strid mot lagstiftning och individens rättigheter. Jag tror personligen att möjligheten för islam att samexistera konfliktfritt med andra världåskådningar blir långt större om imamerna inte fått sin utbildning i koranskolor där patriarkatet är en självklarhet och islam framställs såsom övertrumfandes demokratin.
Gud finns sannolikt inte, vad man än kallar honom. Det står dock var och en fritt att tro det motsatta, och det är i allas vårt intresse att en sådan tro inte tillåts utgöra ett argument för förtryck och kvinnohat.
Det är, mot bakgrund av den nattsvarta kvinnosyn dessa vedervärdiga sexister har uppvisat, en frisk fläkt att läsa hur integrationsminister Ullenhag inte bara erkänner att religionen här går stick i stäv mot både lag och mänskliga rättigheter, utan även föreslår en lösning: Inhemskt utbildade imamer.
Själv tror jag att detta är ett utmärkt steg i rätt riktning. Ett av katolska kyrkans värsta problem är hur organisationens ideologi dikteras av de mest världsfrånvända medlemmarna (dvs de mänskliga relikerna i vatikanen), och europeiska muslimska grupper synes vara tvingade att falla tillbaka på imamer utbildade i teokratier som saudiarabien.
Att möjliggöra imamutbildning i stor skala i Sverige skulle inte bara innebära en grad av samhällelig insyn i vad som lärs ut, utan även göra klart att utövandet av islam i Sverige inte är ett "invandrarproblem". Det skall sägas att jag gärna skulle se ett helt religionsfritt samhälle, men då så många människor ändå upplever religionen som ett centralt faktum i sina liv skall naturligvis islam betraktas som andra religiösa ideologier: En privat världsuppfattning som får utövas fritt, så länge utövandet inte sker i strid mot lagstiftning och individens rättigheter. Jag tror personligen att möjligheten för islam att samexistera konfliktfritt med andra världåskådningar blir långt större om imamerna inte fått sin utbildning i koranskolor där patriarkatet är en självklarhet och islam framställs såsom övertrumfandes demokratin.
Gud finns sannolikt inte, vad man än kallar honom. Det står dock var och en fritt att tro det motsatta, och det är i allas vårt intresse att en sådan tro inte tillåts utgöra ett argument för förtryck och kvinnohat.
onsdag 16 maj 2012
Mörkermän upprätthåller en medeltida kvinnosyn
Angående "Uppdrag Gransknings" rundringning till svenska moskéer, och den lagstridiga och monstruösa kvinnosyn som blottades i mötet med en (fiktiv) gravt förtryckt kvinna, ger denna upphov till ett antal tankar och funderingar.
Till att börja med skall sägas att UG aldrig backat för att redigera sitt material på ett, tja, kreativt sätt för att förstärka den bild man redan har bestämt sig för att skapa av den företeelse man för tillfället "granskar". För att göra en parafras på Röde Orm: Med tanke på Josefssons allmänna trovärdighet vore det lämpligt att dra av vid pass hälften.
Nu är det dock så att även tagna med en nypa salt är de framkomna uppgifterna fullkomligt horribla. Vid ett stort antal av kontakterna framkom med all önskvärd tydlighet att "rådgivarna" ansåg att en medeltida tolkning av islam har företräde framför både svensk lagstiftning och den internationellt antagna mänskliga rättigheterna.
Detta innebär alltså att trosssamfund som uppbär skattefinansíerat stöd i smyg framför en kvinnosyn som uppmuntrar till både misshandel, inomäktenskaplig våldtäkt och underordning av kvinnan genom månggifte. Ännu mer anmärkningsvärt är att rakt motsatta åsikter framförs när den intervjuade är medveten om intervjusituationen, och alltså har full insikt i att de åsikter de egentligen hyser inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Uppmuntrande är naturligtvis att ett program med så stort genomslag som UG har vågat sticka ut hakan genom en ingående granskning av muslimska samfund, trots de förutsägbara rop om främlingsfientlighet som nu ekar från diverse håll. Man har därigenom tagit ett steg i riktning mot en väldssyn där alla religioner, i detta sammanhang islam, tillåts granskas med samma skärpa som andra ideologier.
Personligen hoppas jag på ett samhällsklimat där kritik mot islam kan drivas på samma villkor som annan religionskritik, frikopplat från främlingsfientlighet och rasism. Ett första steg vore rimligtvis att sluta vifta med termen islamofobi när det gäller relevant kritik, och i stället spara detta uttryck för att beskriva de konspirationsteoretiska fantasier om "muslimsk infiltration" som faktiskt figurerar i debatten, i synnerhet på nätet. På samma sätt skall inte ett avslöjande av denna typ tas till intäkt för generaliserad misstänksamhet mot invandrare från muslimska länder. I slutändan kan ett öppet debattklimat och en demokratisk människosyn bara uppnås om både muslimer och vi religionskritiker kan dra en klar och tydlig skiljelinje mellan islamkritik och hat mot muslimer.
Till att börja med skall sägas att UG aldrig backat för att redigera sitt material på ett, tja, kreativt sätt för att förstärka den bild man redan har bestämt sig för att skapa av den företeelse man för tillfället "granskar". För att göra en parafras på Röde Orm: Med tanke på Josefssons allmänna trovärdighet vore det lämpligt att dra av vid pass hälften.
Nu är det dock så att även tagna med en nypa salt är de framkomna uppgifterna fullkomligt horribla. Vid ett stort antal av kontakterna framkom med all önskvärd tydlighet att "rådgivarna" ansåg att en medeltida tolkning av islam har företräde framför både svensk lagstiftning och den internationellt antagna mänskliga rättigheterna.
Detta innebär alltså att trosssamfund som uppbär skattefinansíerat stöd i smyg framför en kvinnosyn som uppmuntrar till både misshandel, inomäktenskaplig våldtäkt och underordning av kvinnan genom månggifte. Ännu mer anmärkningsvärt är att rakt motsatta åsikter framförs när den intervjuade är medveten om intervjusituationen, och alltså har full insikt i att de åsikter de egentligen hyser inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Uppmuntrande är naturligtvis att ett program med så stort genomslag som UG har vågat sticka ut hakan genom en ingående granskning av muslimska samfund, trots de förutsägbara rop om främlingsfientlighet som nu ekar från diverse håll. Man har därigenom tagit ett steg i riktning mot en väldssyn där alla religioner, i detta sammanhang islam, tillåts granskas med samma skärpa som andra ideologier.
fredag 11 maj 2012
Bra exponering av vansinnig kult
Vad jag tycker om den gränspsykotiska "religionen" scientologi skrev jag om för länge sedan. En sekt som tror att människan genom s.k. auditing kan förvärva superkrafter genom att fördriva sina "kropps-tethaner", som vi plågas av sedan den onde rymdkejsaren Xenus massmord på rymdvarelser borde inte vara särskilt stor eller livskraftig.
Vad gäller medlemsantal stämmer det. Tyvärr har scientologerna trots detta en oproportionerligt god ekonomi och en förvånansvärt stark ställning i samhällsdebatten. Dels för att "kyrkan" redan sedan den grundades har haft karaktären av ett pyramidspel, designat för att puimpa så mycket pengar som möjligt från sina konvertiter och uppåt i hierarkin, dels genom scientologins tendens att kamouflera sig som mindre maligna organisationer.
Ett typfall är organisationen "Drogfritt", som drar in stora summor på föreläsningar om drogfrihet i skolor och andra kommunala organ.
Naturligtvis är droginformation till skolbarn och ungdomar ett behjärtansvärt ändamål. Tyvärr är det inte "Drogfritts" (eller moderorganisationen Narconons) syfte. I ett föreläsningsreferat blir föreläsarens totala okunskap snabbt märkbar i hur han sprider den gamla myten om hur droger skulle lagras i fettväven, och därigenom vara detekterbara i urinprov långt efter att missbruket upphört.
Värre blir det dock: "Drogfritt" drar direkta likhetstecken mellan illegala droger och psykofarmaka. Därigenom har organisationen avslöjat sin samhörighet med scientologernas förvirrade fantasivärld. En panisk skräck för psykiatri och psykologi har nämligen varit en av scientologins grundpelare sedan grundandet, sannolikt för att grundaren L. Ron Hubbard uppvisade tydliga tecken på psykiatrisk sjukdom (sannolikt paranoid schizofreni) och således hade alla upptänkliga motiv till att misskreditera de många psykiater och psykologer som publicerade rapporter om sektens offer och skadeverkningar redan under Hubbards livstid.
Folk får tro vad de vill, till och med på en usel scifi-författares förvirrade amsagor. En organisation som bara existerar i syfte att dra människor bort från verkligheten och in i en värld där deras tankar och ekonomi helt kontrolleras av ett cyniskt och hatiskt maskineri för hjärntvätt och bedrägeri skall dock inte tillåtas föreläsa i svenska skolor. Inte heller bör de få ett öre av svenska skattepengar.
Vad gäller medlemsantal stämmer det. Tyvärr har scientologerna trots detta en oproportionerligt god ekonomi och en förvånansvärt stark ställning i samhällsdebatten. Dels för att "kyrkan" redan sedan den grundades har haft karaktären av ett pyramidspel, designat för att puimpa så mycket pengar som möjligt från sina konvertiter och uppåt i hierarkin, dels genom scientologins tendens att kamouflera sig som mindre maligna organisationer.
Ett typfall är organisationen "Drogfritt", som drar in stora summor på föreläsningar om drogfrihet i skolor och andra kommunala organ.
Naturligtvis är droginformation till skolbarn och ungdomar ett behjärtansvärt ändamål. Tyvärr är det inte "Drogfritts" (eller moderorganisationen Narconons) syfte. I ett föreläsningsreferat blir föreläsarens totala okunskap snabbt märkbar i hur han sprider den gamla myten om hur droger skulle lagras i fettväven, och därigenom vara detekterbara i urinprov långt efter att missbruket upphört.
Värre blir det dock: "Drogfritt" drar direkta likhetstecken mellan illegala droger och psykofarmaka. Därigenom har organisationen avslöjat sin samhörighet med scientologernas förvirrade fantasivärld. En panisk skräck för psykiatri och psykologi har nämligen varit en av scientologins grundpelare sedan grundandet, sannolikt för att grundaren L. Ron Hubbard uppvisade tydliga tecken på psykiatrisk sjukdom (sannolikt paranoid schizofreni) och således hade alla upptänkliga motiv till att misskreditera de många psykiater och psykologer som publicerade rapporter om sektens offer och skadeverkningar redan under Hubbards livstid.
Folk får tro vad de vill, till och med på en usel scifi-författares förvirrade amsagor. En organisation som bara existerar i syfte att dra människor bort från verkligheten och in i en värld där deras tankar och ekonomi helt kontrolleras av ett cyniskt och hatiskt maskineri för hjärntvätt och bedrägeri skall dock inte tillåtas föreläsa i svenska skolor. Inte heller bör de få ett öre av svenska skattepengar.
tisdag 8 maj 2012
En strålande illustration av selektionstryck
Antibiotikaresistenta bakterier är inget nytt. Att till exempel Staphylococcus Aureus kan producera penicillinas (som "oskadliggör" penicillin) har varit känt i decennier. Till floran av resistenta bakterier har sedemera fogats MRSA och multiresistenta enterokocker, kända under begreppet ESBL.
Processen är ett utmärkt bevis för hur evolutionära mekanismer kan ha långtgående effekter för både en population (i det här fallet bakterierna) och samexisterande arter, dvs människan. Vad som gör antibiotikaresistensen till en så intressant illustration är att selektionstrycket för bakterierna har ökat genom mänsklig påverkan, i detta fall ökad antibiotikaanvändning.
Varför har då antibiotika missbrukats så konsekvent under många år? Till viss del kan man tillgripa samma förklaring som till eurokrisen: Det är sydeuropéernas fel. Försäljning av bredspektrumantibiotika över disk är ett oskick som figurerar i flera medelhavsländer och som tyvärr beskrivs i nästan lyriska ordalag av svenska turister som beskriver hur "fantastiskt smidigt" det var att få köpa "dundermedicin" mot hostan eller blåskatarren under semestern på Cypern. Problemet är den "smidiga" åtgärden sedemera betalas av äldre, sjuka och nyopererade som infekteras av bakterier som bara kan framselekteras i en miljö rik på onödig antibiotika.
Mot den bakgrunden är den politiska fixeringen vid snabba vårdkontakter något oroväckande, då den kan leda till en värdeglidning där kvalitativ sjukvård blir synonym med snabb och medgörlig vård, sammanfattad i det söndernötta begreppet tillgänglighet.
Naturligtvis skall sjuka människor lätt kunna få kontakt med läkare eller annan kompetent vårdpersonal. Vi får dock inte hamna i en situation där normen för god vård blir snabb försörjning med antibiotika (eller för den delen överdriven användning av andra mediciner eller diagnostiska metoder).
Jag tror personligen att en ökad konkurrensssituation inom vården i grunden är en positiv utveckling. Det finns dock skäl till att vara vaksam så att vårdens syfte går från att uppfylla behov till att tillfredsställa önskemål.
P.S: Det har varit tunt mellan inläggen här på sistone, på grund av både familj, arbete och det vackra vårvädret. Jag skall göra mitt bästa för att förbättra den situationen under de kommande veckorna (bloggen alltså, inte familjen eller vädret....)
Processen är ett utmärkt bevis för hur evolutionära mekanismer kan ha långtgående effekter för både en population (i det här fallet bakterierna) och samexisterande arter, dvs människan. Vad som gör antibiotikaresistensen till en så intressant illustration är att selektionstrycket för bakterierna har ökat genom mänsklig påverkan, i detta fall ökad antibiotikaanvändning.
Varför har då antibiotika missbrukats så konsekvent under många år? Till viss del kan man tillgripa samma förklaring som till eurokrisen: Det är sydeuropéernas fel. Försäljning av bredspektrumantibiotika över disk är ett oskick som figurerar i flera medelhavsländer och som tyvärr beskrivs i nästan lyriska ordalag av svenska turister som beskriver hur "fantastiskt smidigt" det var att få köpa "dundermedicin" mot hostan eller blåskatarren under semestern på Cypern. Problemet är den "smidiga" åtgärden sedemera betalas av äldre, sjuka och nyopererade som infekteras av bakterier som bara kan framselekteras i en miljö rik på onödig antibiotika.
Mot den bakgrunden är den politiska fixeringen vid snabba vårdkontakter något oroväckande, då den kan leda till en värdeglidning där kvalitativ sjukvård blir synonym med snabb och medgörlig vård, sammanfattad i det söndernötta begreppet tillgänglighet.
Naturligtvis skall sjuka människor lätt kunna få kontakt med läkare eller annan kompetent vårdpersonal. Vi får dock inte hamna i en situation där normen för god vård blir snabb försörjning med antibiotika (eller för den delen överdriven användning av andra mediciner eller diagnostiska metoder).
Jag tror personligen att en ökad konkurrensssituation inom vården i grunden är en positiv utveckling. Det finns dock skäl till att vara vaksam så att vårdens syfte går från att uppfylla behov till att tillfredsställa önskemål.
P.S: Det har varit tunt mellan inläggen här på sistone, på grund av både familj, arbete och det vackra vårvädret. Jag skall göra mitt bästa för att förbättra den situationen under de kommande veckorna (bloggen alltså, inte familjen eller vädret....)
torsdag 26 april 2012
Kalla kvinnohatet vad det är!
Sanna Rayman skräder inte orden när hon talar om "heders"-mordet i Malmö. Vad som imponerar i hennes ledare är den kompromisslösa slutsatsen om bakgrunden till denna typ av systematiska övergrepp mot kvinnor: Kvinnohat.
Det är i min mening dags att avskaffa termen "hedersvåld", främst för att den i sig innehåller ett underförstått försvar för gärningsmännen, som på något sätt antas ha pressats till sina dåd genom krav från släkt och kulur. Här tycker jag dock att det är på sin plats med några definitioner:
1) Ja, systematiskt kvinnoförtryck är kultur- och traditionsbetingat i många delar av världen. I både katolska och muslimska länder är inte sällan misogynin stadfäst i lag. Dock är min personliga åsikten att de religiösa påbuden snarare är medlet för förtrycket, eller möjligtvis ursäkten, men inte orsaken. Även i sekulära samhällen finns en endemisk sexism, avslöjad i allt från bibelns "kvinna tige..." till sportens "spela som en kärring" och liknande imbecilla uttryck.
2) Ingen tillräknelig människa är tvingad att misshandla eller mörda. Att begå övergrepp i kvinnoförtryckets namn är ett aktivt val, där konsekvenserna torde vara uppenbara för gärningsmannen.
Varför väljer då dessa fega män (och, ibland, kvinnor) att agera som de gör mot sina döttrar, fruar och systrar?
Naturligtvis är det en svår fråga. Min egen teori är dock sammanfattningsbar i ett ord: Privilegium. I ett misogynt samhälle gynnas per definition männen (och till någon utsträckning de "ärbara" kvinnorna) med auktoritetspostioner och "respekt". Kvinnlig frigörelse är då ett allvarligt hot mot männens självpåtagna överhöghet, och måste således bekämpas så att männen inte skall sättas i situationen att de måste berättiga sina maktanspråk med starkare argument än sina egna testiklar.
Kvinnohatet måste bekämpas. För att detta skall fungera får det dock inte understödjas med samhällets tysta godkännande till barnäktenskap, kvinnobad och könssegregerade skolor.
Det är i min mening dags att avskaffa termen "hedersvåld", främst för att den i sig innehåller ett underförstått försvar för gärningsmännen, som på något sätt antas ha pressats till sina dåd genom krav från släkt och kulur. Här tycker jag dock att det är på sin plats med några definitioner:
1) Ja, systematiskt kvinnoförtryck är kultur- och traditionsbetingat i många delar av världen. I både katolska och muslimska länder är inte sällan misogynin stadfäst i lag. Dock är min personliga åsikten att de religiösa påbuden snarare är medlet för förtrycket, eller möjligtvis ursäkten, men inte orsaken. Även i sekulära samhällen finns en endemisk sexism, avslöjad i allt från bibelns "kvinna tige..." till sportens "spela som en kärring" och liknande imbecilla uttryck.
2) Ingen tillräknelig människa är tvingad att misshandla eller mörda. Att begå övergrepp i kvinnoförtryckets namn är ett aktivt val, där konsekvenserna torde vara uppenbara för gärningsmannen.
Varför väljer då dessa fega män (och, ibland, kvinnor) att agera som de gör mot sina döttrar, fruar och systrar?
Naturligtvis är det en svår fråga. Min egen teori är dock sammanfattningsbar i ett ord: Privilegium. I ett misogynt samhälle gynnas per definition männen (och till någon utsträckning de "ärbara" kvinnorna) med auktoritetspostioner och "respekt". Kvinnlig frigörelse är då ett allvarligt hot mot männens självpåtagna överhöghet, och måste således bekämpas så att männen inte skall sättas i situationen att de måste berättiga sina maktanspråk med starkare argument än sina egna testiklar.
Kvinnohatet måste bekämpas. För att detta skall fungera får det dock inte understödjas med samhällets tysta godkännande till barnäktenskap, kvinnobad och könssegregerade skolor.
tisdag 24 april 2012
Stackars, stackars religiösa minoriteter....
Humanisterna är, som ni vet, elaka. I första hand utövar de naturligtvis sin ondska genom att ifrågasätta prästers, rabbiners och imamers rätt att diktera sanningen och lagen för sina medmänniskors, trots att dessa hedervärdiga religionsföreståndare stödjer sig på något så vederhäftigt som millenniegamla mytologier.
Nu har dock apologeterna hittat en ännu bättre angreppsvinkel: Humanisterna är högerextremister!
Varför?
Jo, islam är en religion. Humanisterna ifrågasätter religionernas anspråk på vetorätt i etiska och sociala frågor samt deras rätt att slippa den kritik och granskning som riktas mot andra ideologier. Ergo: Humanister (och vi andra "oorganiserade" ateister) kritiserar islam. Det gör gärna högerextremister också. Genom en oerhört långsökt "guilt by association"-process kan alltså högerextremisternas illdåd tillskrivas humanisternas religionskritik.
Heltokigt? Javisst. Men det hindrar inte Helle Klein och hennes försvarare Göran Rosenberg från att klargöra att "humanisterna och nyateisterna" spelar högerextremisterna rakt i händerna, och dessutom främst "angriper religiösa minoriteter".
Jag skulle kunna påpeka hur stor majoriteten av världen som ännu inte är sekulär. Jag skulle kunna nämna hur en av Egyptens ledande statsvetare kanske kan acceptera kristna, men anser att ateister "måste straffas strängt".
Listan kan göras hur lång som helst. Jag anser dock att det är dags att plocka offerkortet ur kortleken och kasta bort det. Låt apologeterna jämföra sina ömma tår och gömma sig inom tempelmurarna, så kan vi ateister snöra på oss vandrarkängorna och promenera vidare i verkligheten.
Nu har dock apologeterna hittat en ännu bättre angreppsvinkel: Humanisterna är högerextremister!
Varför?
Jo, islam är en religion. Humanisterna ifrågasätter religionernas anspråk på vetorätt i etiska och sociala frågor samt deras rätt att slippa den kritik och granskning som riktas mot andra ideologier. Ergo: Humanister (och vi andra "oorganiserade" ateister) kritiserar islam. Det gör gärna högerextremister också. Genom en oerhört långsökt "guilt by association"-process kan alltså högerextremisternas illdåd tillskrivas humanisternas religionskritik.
Heltokigt? Javisst. Men det hindrar inte Helle Klein och hennes försvarare Göran Rosenberg från att klargöra att "humanisterna och nyateisterna" spelar högerextremisterna rakt i händerna, och dessutom främst "angriper religiösa minoriteter".
Jag skulle kunna påpeka hur stor majoriteten av världen som ännu inte är sekulär. Jag skulle kunna nämna hur en av Egyptens ledande statsvetare kanske kan acceptera kristna, men anser att ateister "måste straffas strängt".
Listan kan göras hur lång som helst. Jag anser dock att det är dags att plocka offerkortet ur kortleken och kasta bort det. Låt apologeterna jämföra sina ömma tår och gömma sig inom tempelmurarna, så kan vi ateister snöra på oss vandrarkängorna och promenera vidare i verkligheten.
onsdag 18 april 2012
Alla vill skriva om massmördaren
Hanne Kjöller är en av mina favoritkolumnister. Hon lyckas i princip alltid pricka in klarsynta bedömningar präglade av sunt förnuft även i kontroversiella frågor med stor känslomässig laddning. Så även i fallet Breivik och massakern på Utöya, i dagens kolumn i DN.
Kjöller pekar prydligt ut hur den extremistiska världsbilden utplånar gränserna mellan skilda våldsbejakande ideologier som sammansmälter i en antiintellektuell, intolerant röra där högerextremisten inte kan skiljas från islamisten, kommunisten eller den våldsamme kristna fundamentalisten.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Breivik här, främst för att nätet och andra media redan är mättade med experter, sakkunniga och okunniga tyckare (som jag) som inte tvekar inför att uttala sig om vad pågår i huvudet på Skandinaviens värste brottsling i modern tid. Ämnet extremism ligger dock så nära denna bloggs huvudinriktning att jag ändå har valt att skriva ett par rader i ämnet, naturligtvis med brasklappen att jag varken är kriminolog eller rättspsykiater, och att det således bara är mina egna personliga reflektioner jag framför.
Extremister, som Kjöller skriver, blir alltså allt svårare att skilja från varandra ju längre de rör sig från samhället och ju grövre metoder de är benägna att tillgripa för att åsamka sina fiender skada, oavsett om dessa är inbillade eller verkliga. Det finns ur detta perspektiv ingen egentlig väsensskillnad mellan Breivik, al-quaidas "martyrer" eller de fundamentalistiska kristna som med jämna mellanrum hotar, förföljer och mördar gynekologer, homosexuella eller jämställdhetsivrare i främst USA. Alla definieras de av djupa empatistörningar kombinerade med en skruvad verklighetsuppfattning centrerad kring dehumanisering och demoner av en eller flera grupper, utpekade antingen av extremistens egna vanföreställningar eller en eller annan guru, predikant eller chefsideolog. Inte sällan deltar dessa hatets predikanter inte själva i några aktiva våldshandlingar (och åtnjuter i många fall relativt framträdande positioner i samhället, religiösa samfund eller på nätet), men finner säkerligen tillfredsställelse i de våldsbrott och förföljelser som blir utfallet av deras propaganda. Bland de mer framträdande exemplen kan nämnas Fred Phelps och hans "kyrka", vars hatpropaganda tveklöst kan ses som en uppmaning till våld mot homsexuella utan att något juridiskt ansvar kan tillskrivas den ovanligt avskyvärda Phelps eller hans klan.
Inte heller ateistiska ideologier kan frias från inslag av våldsbejakande extremism. Det främsta exemplet är naturligtvis diverse kommunistdiktaturer världen över, med Stalins Sovjet som typfall på hur våld nyttjas mot troende just på grund av deras religiösa uppfattningar. Detta leder också vidare till något ännu mer skrämmande än ensamma galningar dåd: De inhumana samhällen som skapas när extremismen inte bara tolereras utan upphöjs till statsideologi, såsom i just de forna och nuvarande kommunistdikaturerna, nazityskland och de talibankontrollerade delarna av Afghanistan.
Just Breivik exemplifierar hur stor skada en ensam människa kan åstadkomma när en vriden världbild centrerad kring kampen mot en inbillad fiende sammanfaller med en personlighet fri från empati men med hög planeringsförmåga målmedvetenhet. Huruvida Breivik är psykiskt sjuk i medicinsk eller juridisk mening kan naturligtvis diskuteras. Personligen anser jag att ett djupgående människoförakt kombinerat med en ideologi där målet anses ursäkta hur gränslösa grymheter som helst kan sammanfattas med en enda term: Ondska.
Empatistörda människor kommer nog alltid att existera, oavsett om det rör sig om politiska terrorister eller tonåringar som mördar sina jämnåriga för att få "respekt". Det är samhällets uppgift att genom vård, sociala insatser och rättsskipning begränsa de skador sådana människor orsakar sin omgivning.
När det gäller de ideologier som genom en skruvad verklighetsbild och en självpåtagen martyrroll mer eller mindre öppet skapar våldsverkare ligger snarare ansvaret på oss alla att inte skrika på censur och inskränkt yttrandefrihet, utan i stället i diskussion och skrift ständigt bemöta och överbevisa de som vill sätta gud, Marx eller "den nationella renheten" högre än människovärdet och öppenheten, oavsett om hatet sprids på nätet, på gatan, i fikarummet på jobbet eller från peterskyrkans predikstol.
P.S: Medan en ideologiskt motiverad våldsverkare med all rätta synes gå mot livstids fängelse för sina dåd, har andra friats helt trots grova övergrepp mot sina barn i "guds namn". Vad som är extra anmärkningsvärt i fallet är att frågan om religionsfrihet över huvud taget togs upp i rättssalen. Där Breiviks idéer om "muslimsk infiltration" med all rätt tolkas som gränspsykotiska vanföreställningar, får de galna fantasier om "besatthet" som sprids av den extrema församlingen "The River" sådan dignitet att de till och med anses försvara långt gången terror mot ett barn.
Övergrepp är övergrepp och inbillade motiv är inbillade motiv. Även om de sprids av en pastor.
P.P.S: En blogg jag vanligtvis läser med en påtaglig känsla av illamående lyckas faktiskt pricka in riktigt vettiga åsikter angående ideologi och männsikofientlighet i dag. Ta således gärna en titt på apg29.
Skribentens bot mot ideologiskt vansinne är dock för mig något oklar: Att "ge människor jesus". Hur en reformivrande judisk lekmannapredikant som torterades till döds för 2000 kan beskydda oss mot galningar är för mig oklart, i synnerhet när man ser till hur många vettvillingar han sedan tycks ha uppmuntrat till diverse grymheter. Grundtanken är dock god: Att avstå från våld och extremism är lika positivt oavsett om det görs av rationella eller religiösa skäl, även om jag anser att man varken skall behöva en tillsägelse från jesus, oden eller tiamat för att uppföra sig anständigt mot sina medmänniskor.
Kjöller pekar prydligt ut hur den extremistiska världsbilden utplånar gränserna mellan skilda våldsbejakande ideologier som sammansmälter i en antiintellektuell, intolerant röra där högerextremisten inte kan skiljas från islamisten, kommunisten eller den våldsamme kristna fundamentalisten.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Breivik här, främst för att nätet och andra media redan är mättade med experter, sakkunniga och okunniga tyckare (som jag) som inte tvekar inför att uttala sig om vad pågår i huvudet på Skandinaviens värste brottsling i modern tid. Ämnet extremism ligger dock så nära denna bloggs huvudinriktning att jag ändå har valt att skriva ett par rader i ämnet, naturligtvis med brasklappen att jag varken är kriminolog eller rättspsykiater, och att det således bara är mina egna personliga reflektioner jag framför.
Extremister, som Kjöller skriver, blir alltså allt svårare att skilja från varandra ju längre de rör sig från samhället och ju grövre metoder de är benägna att tillgripa för att åsamka sina fiender skada, oavsett om dessa är inbillade eller verkliga. Det finns ur detta perspektiv ingen egentlig väsensskillnad mellan Breivik, al-quaidas "martyrer" eller de fundamentalistiska kristna som med jämna mellanrum hotar, förföljer och mördar gynekologer, homosexuella eller jämställdhetsivrare i främst USA. Alla definieras de av djupa empatistörningar kombinerade med en skruvad verklighetsuppfattning centrerad kring dehumanisering och demoner av en eller flera grupper, utpekade antingen av extremistens egna vanföreställningar eller en eller annan guru, predikant eller chefsideolog. Inte sällan deltar dessa hatets predikanter inte själva i några aktiva våldshandlingar (och åtnjuter i många fall relativt framträdande positioner i samhället, religiösa samfund eller på nätet), men finner säkerligen tillfredsställelse i de våldsbrott och förföljelser som blir utfallet av deras propaganda. Bland de mer framträdande exemplen kan nämnas Fred Phelps och hans "kyrka", vars hatpropaganda tveklöst kan ses som en uppmaning till våld mot homsexuella utan att något juridiskt ansvar kan tillskrivas den ovanligt avskyvärda Phelps eller hans klan.
Inte heller ateistiska ideologier kan frias från inslag av våldsbejakande extremism. Det främsta exemplet är naturligtvis diverse kommunistdiktaturer världen över, med Stalins Sovjet som typfall på hur våld nyttjas mot troende just på grund av deras religiösa uppfattningar. Detta leder också vidare till något ännu mer skrämmande än ensamma galningar dåd: De inhumana samhällen som skapas när extremismen inte bara tolereras utan upphöjs till statsideologi, såsom i just de forna och nuvarande kommunistdikaturerna, nazityskland och de talibankontrollerade delarna av Afghanistan.
Just Breivik exemplifierar hur stor skada en ensam människa kan åstadkomma när en vriden världbild centrerad kring kampen mot en inbillad fiende sammanfaller med en personlighet fri från empati men med hög planeringsförmåga målmedvetenhet. Huruvida Breivik är psykiskt sjuk i medicinsk eller juridisk mening kan naturligtvis diskuteras. Personligen anser jag att ett djupgående människoförakt kombinerat med en ideologi där målet anses ursäkta hur gränslösa grymheter som helst kan sammanfattas med en enda term: Ondska.
Empatistörda människor kommer nog alltid att existera, oavsett om det rör sig om politiska terrorister eller tonåringar som mördar sina jämnåriga för att få "respekt". Det är samhällets uppgift att genom vård, sociala insatser och rättsskipning begränsa de skador sådana människor orsakar sin omgivning.
När det gäller de ideologier som genom en skruvad verklighetsbild och en självpåtagen martyrroll mer eller mindre öppet skapar våldsverkare ligger snarare ansvaret på oss alla att inte skrika på censur och inskränkt yttrandefrihet, utan i stället i diskussion och skrift ständigt bemöta och överbevisa de som vill sätta gud, Marx eller "den nationella renheten" högre än människovärdet och öppenheten, oavsett om hatet sprids på nätet, på gatan, i fikarummet på jobbet eller från peterskyrkans predikstol.
P.S: Medan en ideologiskt motiverad våldsverkare med all rätta synes gå mot livstids fängelse för sina dåd, har andra friats helt trots grova övergrepp mot sina barn i "guds namn". Vad som är extra anmärkningsvärt i fallet är att frågan om religionsfrihet över huvud taget togs upp i rättssalen. Där Breiviks idéer om "muslimsk infiltration" med all rätt tolkas som gränspsykotiska vanföreställningar, får de galna fantasier om "besatthet" som sprids av den extrema församlingen "The River" sådan dignitet att de till och med anses försvara långt gången terror mot ett barn.
Övergrepp är övergrepp och inbillade motiv är inbillade motiv. Även om de sprids av en pastor.
P.P.S: En blogg jag vanligtvis läser med en påtaglig känsla av illamående lyckas faktiskt pricka in riktigt vettiga åsikter angående ideologi och männsikofientlighet i dag. Ta således gärna en titt på apg29.
Skribentens bot mot ideologiskt vansinne är dock för mig något oklar: Att "ge människor jesus". Hur en reformivrande judisk lekmannapredikant som torterades till döds för 2000 kan beskydda oss mot galningar är för mig oklart, i synnerhet när man ser till hur många vettvillingar han sedan tycks ha uppmuntrat till diverse grymheter. Grundtanken är dock god: Att avstå från våld och extremism är lika positivt oavsett om det görs av rationella eller religiösa skäl, även om jag anser att man varken skall behöva en tillsägelse från jesus, oden eller tiamat för att uppföra sig anständigt mot sina medmänniskor.
måndag 16 april 2012
Hypersubjektiv speljournalistik
Vad definierar en bra film? Några tänkbara svar är originalitet, välskriven och välspelad dialog, kvalitativt manus och regi, välvald musik, välanvända effekter.... Lägg till detta de skiftande syften filmmakarna har för sina alster samt tittarnas varierande behov och önskemål, så står det klart att filmkritik blir en ytterst grannlaga uppgift. Duktiga filmrecensenter är sedan länge medvetna om denna problematik och har lärt sig att balansera sina skrifter mellan beskrivande text, analys och subjektiva omdömen.
Så varför i hela friden har (i alla fall vissa) spelkritiker så svårt att tillämpa samma synsätt på "sitt" medium, i synnerhet då spel vid sidan av berättandet dras med variabler såsom kontrollsystem, läng och svårighetsgrad som ytterligare försvårar försöken att reducera en spelupplevelse till en siffra mellan ett och fem?
Anledningen till att jag undrar är att jag med stigande perplexitet har följt paraden av Aftonbladets spelskribenter, som i intervjuform uttalar sig om spelåret 2011.
Syftet är naturligtvis gott och vällovligt, och som jag förstår det är avsikten att kunna ge ett omdöme efter att hypen kring de stora släppen lagt sig och spelen kunnat bedömas ur ett mer långsiktigt perspektiv (just livslängd och återspelbarhet är ju ytterligare en faktor som skiljer spelmediet från filmen). Vad som förvirrar mig med just ABs speljournalistik är dock pretentionerna. Inte just det faktum att de stående recensenterna är just pretentiösa på gränsen till okvalificerat snobberi, detta är deras fulla rätt som kulturskribenter, och de blockbuster-spel de gärna söker höja sig över har tillräckligt hög PR-budget utan draghjälp från nyhetsmedia.
Vad som förvirrar är i stället att man trots de uppenbart höga ambitionerna håller kvar vid sifferbetyg och en konstgjord iordning av spelen på en skala från "dåligt" till "bra". Ja, ett spel kan vara uselt på grund av havererande kontroller, tekniska fel och imbecillt manus, och då är det ju ypperligt om konsumenterna upplyses om detta faktum. Men att därifrån ta steget till att reducera korrekt kritik och analys till en text som inte upplyser läsaren om annat än att recensenten vill upplysa om sitt höga "cred" genom att jämföra ett efterlängtat nysläpp med de decenniegamla originalen är för mig ett tecken på en slapphet och slarvighet som i sig utgör ett hinder för acceptansen av spelmediet som en ambitiös underhållningsform lämplig även för medelålders akademiker.
Detta inlägg är inte avsett att utgöra en hatskrift mot Aftonbladets spelsajt, i synnerhet då nätet är fullt av mer eller mindre habila spelrecensenter. Snarare vill jag slå ett slag för att höja pretentionerna inom speljournalistiken och våga bedöma spelmediet som den komplexa och ytterst subjektiva underhållningsform det faktiskt är. På samma sätt som "Red Riding"-trilogin inte kan bedömas med samma måttstock som "300", då filmernas syfte och tittarens behållning av dem är väsensskilda filmerna emellan, kan inte mardrömsångesten i Silent Hill, epiken i Mass Effect och en adrenalinstinn Battlefield-match inte placeras på samma dialoga skala från bra till dåligt.
Kort sagt vill jag gärna att spelrecensenter, både i Sverige och internationellt, vågar skriva som riktiga kultursnobbar. Det kräver dock att de höjer sig över capcom-nostalgi, japanofili och en påklistrad önskan att våga sticka ut. Om spelkritik ska nå upp till film- och litteraturkritikens vederhäftighet måste dess skribenter vara just analytiker och kulturvetare, inte hipsters.
P.S: Vilket var årets spel, ur mitt erkänt subjektiva perspektiv? Tja, Skyrim tröttade till slut ut mig med lite väl många drakjakter och Mass Effect 3 föll tyvärr på ett slut som jag i och för sig gillade, men var alltför avklippt och abrupt. Så till syvende och sist, och på tvärs med allt vad pretentioner heter, går min röst till Battlefield 3, som efter alltför många timmar speltid fortfarande är roligt. Ty då resten av mitt liv på det stora hela är djupt rotat i verklighet och rationalism går jag till spelen för just det: Underhållning.
Så varför i hela friden har (i alla fall vissa) spelkritiker så svårt att tillämpa samma synsätt på "sitt" medium, i synnerhet då spel vid sidan av berättandet dras med variabler såsom kontrollsystem, läng och svårighetsgrad som ytterligare försvårar försöken att reducera en spelupplevelse till en siffra mellan ett och fem?
Anledningen till att jag undrar är att jag med stigande perplexitet har följt paraden av Aftonbladets spelskribenter, som i intervjuform uttalar sig om spelåret 2011.
Syftet är naturligtvis gott och vällovligt, och som jag förstår det är avsikten att kunna ge ett omdöme efter att hypen kring de stora släppen lagt sig och spelen kunnat bedömas ur ett mer långsiktigt perspektiv (just livslängd och återspelbarhet är ju ytterligare en faktor som skiljer spelmediet från filmen). Vad som förvirrar mig med just ABs speljournalistik är dock pretentionerna. Inte just det faktum att de stående recensenterna är just pretentiösa på gränsen till okvalificerat snobberi, detta är deras fulla rätt som kulturskribenter, och de blockbuster-spel de gärna söker höja sig över har tillräckligt hög PR-budget utan draghjälp från nyhetsmedia.
Vad som förvirrar är i stället att man trots de uppenbart höga ambitionerna håller kvar vid sifferbetyg och en konstgjord iordning av spelen på en skala från "dåligt" till "bra". Ja, ett spel kan vara uselt på grund av havererande kontroller, tekniska fel och imbecillt manus, och då är det ju ypperligt om konsumenterna upplyses om detta faktum. Men att därifrån ta steget till att reducera korrekt kritik och analys till en text som inte upplyser läsaren om annat än att recensenten vill upplysa om sitt höga "cred" genom att jämföra ett efterlängtat nysläpp med de decenniegamla originalen är för mig ett tecken på en slapphet och slarvighet som i sig utgör ett hinder för acceptansen av spelmediet som en ambitiös underhållningsform lämplig även för medelålders akademiker.
Detta inlägg är inte avsett att utgöra en hatskrift mot Aftonbladets spelsajt, i synnerhet då nätet är fullt av mer eller mindre habila spelrecensenter. Snarare vill jag slå ett slag för att höja pretentionerna inom speljournalistiken och våga bedöma spelmediet som den komplexa och ytterst subjektiva underhållningsform det faktiskt är. På samma sätt som "Red Riding"-trilogin inte kan bedömas med samma måttstock som "300", då filmernas syfte och tittarens behållning av dem är väsensskilda filmerna emellan, kan inte mardrömsångesten i Silent Hill, epiken i Mass Effect och en adrenalinstinn Battlefield-match inte placeras på samma dialoga skala från bra till dåligt.
Kort sagt vill jag gärna att spelrecensenter, både i Sverige och internationellt, vågar skriva som riktiga kultursnobbar. Det kräver dock att de höjer sig över capcom-nostalgi, japanofili och en påklistrad önskan att våga sticka ut. Om spelkritik ska nå upp till film- och litteraturkritikens vederhäftighet måste dess skribenter vara just analytiker och kulturvetare, inte hipsters.
P.S: Vilket var årets spel, ur mitt erkänt subjektiva perspektiv? Tja, Skyrim tröttade till slut ut mig med lite väl många drakjakter och Mass Effect 3 föll tyvärr på ett slut som jag i och för sig gillade, men var alltför avklippt och abrupt. Så till syvende och sist, och på tvärs med allt vad pretentioner heter, går min röst till Battlefield 3, som efter alltför många timmar speltid fortfarande är roligt. Ty då resten av mitt liv på det stora hela är djupt rotat i verklighet och rationalism går jag till spelen för just det: Underhållning.
torsdag 12 april 2012
Ursäkterna må skifta men kvinnohatet är konstant
Ateister och religionskritiker (undertecknad inkluderad) är ofta snabba med att hänvisa misogyni och kvinnoförtryck till ytterligare ett utbrott av de stora världsreligionernas ineboende människofientlighet och patriarkala allmaktsfantasier.
Tyvärr har den skeptiska och ateistiska rörelsen ingen anledning att gå med alltför hög svansföring. Vi är snabba med att peka ut Ratzingers stinkande kvinnohat, eller de avskyvärda "kristna" hoten mot den modiga tonåringen Jessica Ahlquist (som hade modet att peka ut hur hennes skola bröt mot religionsfriheten). Däremot är vi benägna att bortförklara de klart misogyna utbrotten från bland annat Dawkins i samband med "Elevatorgate" som sällsynta undantag från en i övrigt upplyst och jämställdhetsivrande massa.
Nyheten om att stora antal uzbekiska kvinnor tvångssteriliserats kan dock inte ens med det mest långsökta av resonemang hänföras till mullors eller kardinalers kvinnohat. Dessa ofrivilliga, (ur de drabbades perspektiv) stympande och potentiellt farliga ingrepp har av allt att döma utförts av förment rationella skäl, förordade av stadsapparaten och utförda av vårdpersonal som borde veta långt bättre. Den gränslöst avskyvärda gruppvåldtäkten i Mariannelund är även den bara ytterligare ett exempel på hur män reducerar kvinnokroppen till en ägodel eller inkubator för foster, vare sig det gäller inskränkningar i aborträtten eller tvångssterilisering.
Innebär detta att en ökande sekularisering är oviktig för att uppnå ett jämställt samhälle? Knappast. Ur ett humanistiskt perspektiv finns inga ursäkter för kvinnoförtryck, medan det är att se som en närmaste integral komponent i ett trossystem baserat på en manlig gud företrädd av ett partriarkalt prästerskap.
Må så vara att kvinnohatet i första hand stammar ur mäns försök att bättra på sin usla självbild genom att utse halva mänskligheten till mindre värda och blott havt mänskliga. Utan religionen förlorar dock dessa förvuxna småpojkar sitt främsta svepskäl. "Kvinnan är underordnad för att gud har skapat henne så" är sorgligt förekommande i den globala debatten om jämställdhet. Om sagesmännen berövades sina religiösa argument och i stället tvingades säga det de känner skulle deras tid i rampljuset snart vara utmätt. För vem av dessa självutnämnda mansförespråkare skulle egentligen känna sig bekväm med att säga som det är:
"Jag är en bottenlöst hatisk, misslyckad liten människa. Min enda självkänsla är baserad på att få vara ett svin mot kvinnor. Ta inte min uppblåsthet i från mig, utan den är jag ingenting."
Tyvärr har den skeptiska och ateistiska rörelsen ingen anledning att gå med alltför hög svansföring. Vi är snabba med att peka ut Ratzingers stinkande kvinnohat, eller de avskyvärda "kristna" hoten mot den modiga tonåringen Jessica Ahlquist (som hade modet att peka ut hur hennes skola bröt mot religionsfriheten). Däremot är vi benägna att bortförklara de klart misogyna utbrotten från bland annat Dawkins i samband med "Elevatorgate" som sällsynta undantag från en i övrigt upplyst och jämställdhetsivrande massa.
Nyheten om att stora antal uzbekiska kvinnor tvångssteriliserats kan dock inte ens med det mest långsökta av resonemang hänföras till mullors eller kardinalers kvinnohat. Dessa ofrivilliga, (ur de drabbades perspektiv) stympande och potentiellt farliga ingrepp har av allt att döma utförts av förment rationella skäl, förordade av stadsapparaten och utförda av vårdpersonal som borde veta långt bättre. Den gränslöst avskyvärda gruppvåldtäkten i Mariannelund är även den bara ytterligare ett exempel på hur män reducerar kvinnokroppen till en ägodel eller inkubator för foster, vare sig det gäller inskränkningar i aborträtten eller tvångssterilisering.
Innebär detta att en ökande sekularisering är oviktig för att uppnå ett jämställt samhälle? Knappast. Ur ett humanistiskt perspektiv finns inga ursäkter för kvinnoförtryck, medan det är att se som en närmaste integral komponent i ett trossystem baserat på en manlig gud företrädd av ett partriarkalt prästerskap.
Må så vara att kvinnohatet i första hand stammar ur mäns försök att bättra på sin usla självbild genom att utse halva mänskligheten till mindre värda och blott havt mänskliga. Utan religionen förlorar dock dessa förvuxna småpojkar sitt främsta svepskäl. "Kvinnan är underordnad för att gud har skapat henne så" är sorgligt förekommande i den globala debatten om jämställdhet. Om sagesmännen berövades sina religiösa argument och i stället tvingades säga det de känner skulle deras tid i rampljuset snart vara utmätt. För vem av dessa självutnämnda mansförespråkare skulle egentligen känna sig bekväm med att säga som det är:
"Jag är en bottenlöst hatisk, misslyckad liten människa. Min enda självkänsla är baserad på att få vara ett svin mot kvinnor. Ta inte min uppblåsthet i från mig, utan den är jag ingenting."
tisdag 10 april 2012
Den godkända antisemitismen
Så här i påsktider kan det vid sidan av ägg, midnattsmässor och lamm vara på sin plats att uppmärksamma en annan gammal europeisk tradition: Att skylla alla problem på judarna. Trots de vedervärdiga övergrepp som antisemitismen lett fram till ända sedan medeltiden, med kulmen i nazisternas förintelse och sovjetunionens sytematiska judeförföljelser, så har antisemitismen visat sig benägen att återkomma som en form av nästan rumsren rasism gång efter annan.
Det mest mediala exemplet är naturligtvis hur malmöpolitikern Reepalu lyckas slänga ur sig den ena dumheten efter den andra, från en allmän beskyllan mot "judarna" angående oroligheterna i mellanöstern till anklagelser om SD-infiltration i judiska församlingar. Reepalu är dock bara det senaste exemplet på hur framförallt vänsterpolitiker perpetuerar den europeiska antisemitismen. Man kan fråga sig hur just denna typ av rasism (för det är precis vad det är) kan vara så seglivad i vårt egalitära tidevarv. Jag har själv ett par teorier i ämnet:
För det första har antiamerikanism alltid varit en av den svenska vänsterns stapelvaror. Med detta som bakgrund utses Israel till någon form av ombud för USA, och världens alla judar i sin tur till syndbockar för israels handlingar. Svenska judar blir således ett bekvämt mål för (mer eller mindre underbyggd) kritik som i rimlighetens namn snarare borde riktas mot de styrande i USA respektive israel.
För det andra verkar det bland den stora massan av svenska politiker finnas en drift att med alla medel distansera sig från främlingsfientliga partier och rörelser, vilket av naturliga skäl medför en ivrighet att uppvisa solidaritet med Sveriges invandrare. Detta är naturligvis en beundransvärd benägenhet, men kan (som till exempel när det rör antisemitismen) gå till olyckliga ytterligheter. I fallet Reepalu verkar det som så ofta röra sig om ett logiskt felslut av typen:
"Många invandrare är muslimer. Vissa muslimska extremister är starkt antisemitiska. Att stödja dessa extremister är att stödja muslimerna, det vill säga invandrarna. Alltså: Antisemitism är antirasistiskt".
Det ovanstående felresonemanget uttrycks ju även ypperligt av Reepalus konspirationsteorier om sverigedemokratiska infiltratörer i Malmös judiska församling.
Naturligtvis kan (eller bör) man kritisera Israels våldsamma hållning jämtemot palestinierna. Att däremot låta israelkritiken slå över i antisemitism, oftast uttryckt med den mer politiskt korrekta termen "antisionism", eller ansluta sig till islamismens blinda judehat i syfte att plocka kommunalpolitiska poäng är lika förkastligt som att ställa varje invandrare från arabvärlden till svars för de islamistiska terrormorden i Frankrike.
Till syvende och sist är muslimernas, judarnas och de kristnas gud lika obevisade avseende existens, åsikter och skostorlek. Mänskligheten har gott om verkliga problem att lösa, men i stället väljer vi som vanligt att förfölja varandra över våra åsikter om guds adress och familjeförhållanden.
Man kan bli ateist för mindre.
Det mest mediala exemplet är naturligtvis hur malmöpolitikern Reepalu lyckas slänga ur sig den ena dumheten efter den andra, från en allmän beskyllan mot "judarna" angående oroligheterna i mellanöstern till anklagelser om SD-infiltration i judiska församlingar. Reepalu är dock bara det senaste exemplet på hur framförallt vänsterpolitiker perpetuerar den europeiska antisemitismen. Man kan fråga sig hur just denna typ av rasism (för det är precis vad det är) kan vara så seglivad i vårt egalitära tidevarv. Jag har själv ett par teorier i ämnet:
För det första har antiamerikanism alltid varit en av den svenska vänsterns stapelvaror. Med detta som bakgrund utses Israel till någon form av ombud för USA, och världens alla judar i sin tur till syndbockar för israels handlingar. Svenska judar blir således ett bekvämt mål för (mer eller mindre underbyggd) kritik som i rimlighetens namn snarare borde riktas mot de styrande i USA respektive israel.
För det andra verkar det bland den stora massan av svenska politiker finnas en drift att med alla medel distansera sig från främlingsfientliga partier och rörelser, vilket av naturliga skäl medför en ivrighet att uppvisa solidaritet med Sveriges invandrare. Detta är naturligvis en beundransvärd benägenhet, men kan (som till exempel när det rör antisemitismen) gå till olyckliga ytterligheter. I fallet Reepalu verkar det som så ofta röra sig om ett logiskt felslut av typen:
"Många invandrare är muslimer. Vissa muslimska extremister är starkt antisemitiska. Att stödja dessa extremister är att stödja muslimerna, det vill säga invandrarna. Alltså: Antisemitism är antirasistiskt".
Det ovanstående felresonemanget uttrycks ju även ypperligt av Reepalus konspirationsteorier om sverigedemokratiska infiltratörer i Malmös judiska församling.
Naturligtvis kan (eller bör) man kritisera Israels våldsamma hållning jämtemot palestinierna. Att däremot låta israelkritiken slå över i antisemitism, oftast uttryckt med den mer politiskt korrekta termen "antisionism", eller ansluta sig till islamismens blinda judehat i syfte att plocka kommunalpolitiska poäng är lika förkastligt som att ställa varje invandrare från arabvärlden till svars för de islamistiska terrormorden i Frankrike.
Till syvende och sist är muslimernas, judarnas och de kristnas gud lika obevisade avseende existens, åsikter och skostorlek. Mänskligheten har gott om verkliga problem att lösa, men i stället väljer vi som vanligt att förfölja varandra över våra åsikter om guds adress och familjeförhållanden.
Man kan bli ateist för mindre.
måndag 2 april 2012
Bloggtorka, Shepards död och påskateism
Det är långt mellan inläggen nu. Av familje- och inspirationsmässiga skäl har det helt enkelt inte blivit mycket skrivet. I dag tänkte jag pröva en typ av primitivt mikrobloggande, och därigenom i princip generera flera inlägg i ett. Således:
1) Slutet på Mass Effect 3 var inte så illa, när jag väl hunnit fundera på det. Att Shepard ger sitt liv för galaxen är fullt dramaturgiskt riktigt och att massreläerna förstörs är väl i linje med reaper-mytologin.
2) Det går utmärkt att fira påsk även som ateist, då de viktigaste komponenterna (lamm och öl) är lika mumsiga ur ett sekulärt perspektiv.
3) Svensk medierapportering om Martin-mordet är undermålig. Mördaren hade enligt de första rapporterna förföljt sitt offer under en längre tid, och uppgifterna om självförsvar är uppenbara efterkonstruktioner.
4) Sturmark vann, Clapmaninstitutet förlorade.
Så ja, det var väl allt för i dag. Normal verksamhet återupptas förhoppningsvis inom kort.
1) Slutet på Mass Effect 3 var inte så illa, när jag väl hunnit fundera på det. Att Shepard ger sitt liv för galaxen är fullt dramaturgiskt riktigt och att massreläerna förstörs är väl i linje med reaper-mytologin.
2) Det går utmärkt att fira påsk även som ateist, då de viktigaste komponenterna (lamm och öl) är lika mumsiga ur ett sekulärt perspektiv.
3) Svensk medierapportering om Martin-mordet är undermålig. Mördaren hade enligt de första rapporterna förföljt sitt offer under en längre tid, och uppgifterna om självförsvar är uppenbara efterkonstruktioner.
4) Sturmark vann, Clapmaninstitutet förlorade.
Så ja, det var väl allt för i dag. Normal verksamhet återupptas förhoppningsvis inom kort.
onsdag 28 mars 2012
Tack och lov för svensk mellanmjölkspolitik
Svensk politik känns inte sällan urvattnad, på gränsen till töntig. Våra religiösa fundamentalister, nu i veckan representerade av ett par osedvanligt illa formulerade debattartiklar från Claphaminstitutet, är så bleka att man nästan börjar längta efter lite äkta, hederlig svavel-och-helvetesfundamentalism.
Samtidigt har den betydligt viktigare genusdebatten helt kört av vägen då den självutnämnda superhjältinnan Maria Sweland i sina debattartiklar massakrerar hela plutoner av väderkvarnar i ett (i och för sig befogat) anfall på de lika bortklemade svenska manschauvinisterna, för närvarande personifierade av bloggare som Billing och Ström. För en utomstående är det lätt att få intrycket att Sweland faktiskt vill reducera en av världens viktigaste frågor, dvs det systematiska kvinnoförtrycket, till en tävling om vem som har mest cred på söders lattefik (poäng ges för flest artiklar producerade i DNs kulturdel, flest mottagna hatmail till redaktionen, elakaste inkomna bloggkommentarer och naturligtvis mest långsökta hänvisningar till Breivik).
Kort sagt: Vi har inte mycket till problem i Sverige, av de allmänna debatten att döma.
Det kanske man dock ska vara glad över, i synnerhet om man gör jämförelsen med USA. Det är svårt att förstå hur en modern demokrati kan utesluta basal hälsovård för kvinnor ur vårdsystemet, hur en respekterad, välnärd radiopratare kan kalla kvinnor för "horor" för att de använder p-piller och hur republikanernas näst mest omtyckta kandidat till presidentämbetet kan låta sig vägledas av den hyperkonservativa, antidemokratiska Opus Dei-rörelsen.
Ur det perspektivet framstår Sweland, Ström och Claphaminstitutet precis så löjliga som de faktiskt är. Och skönt är väl det.
Samtidigt har den betydligt viktigare genusdebatten helt kört av vägen då den självutnämnda superhjältinnan Maria Sweland i sina debattartiklar massakrerar hela plutoner av väderkvarnar i ett (i och för sig befogat) anfall på de lika bortklemade svenska manschauvinisterna, för närvarande personifierade av bloggare som Billing och Ström. För en utomstående är det lätt att få intrycket att Sweland faktiskt vill reducera en av världens viktigaste frågor, dvs det systematiska kvinnoförtrycket, till en tävling om vem som har mest cred på söders lattefik (poäng ges för flest artiklar producerade i DNs kulturdel, flest mottagna hatmail till redaktionen, elakaste inkomna bloggkommentarer och naturligtvis mest långsökta hänvisningar till Breivik).
Kort sagt: Vi har inte mycket till problem i Sverige, av de allmänna debatten att döma.
Det kanske man dock ska vara glad över, i synnerhet om man gör jämförelsen med USA. Det är svårt att förstå hur en modern demokrati kan utesluta basal hälsovård för kvinnor ur vårdsystemet, hur en respekterad, välnärd radiopratare kan kalla kvinnor för "horor" för att de använder p-piller och hur republikanernas näst mest omtyckta kandidat till presidentämbetet kan låta sig vägledas av den hyperkonservativa, antidemokratiska Opus Dei-rörelsen.
Ur det perspektivet framstår Sweland, Ström och Claphaminstitutet precis så löjliga som de faktiskt är. Och skönt är väl det.
tisdag 20 mars 2012
Panikljud från Claphaminstitutet
Som ateist blir man överlycklig när man angrips av apologeter i en debattartikel i en stor dagstidning. I synnerhet när de skrivande teisterna inte bara arbetar för det kroniskt förvirrade Claphaminstitutet, utan också skriver under på en artikel så full av falska argument och logikfel som fallet är i den aktuella skrivelsen.
Ewert och Selander börjar i och för sig med en hyfsat relevant diskussion om huruvida Dawkins och dylika debattörer verkligen agerar inom ramarna för en god debatt när de anslår en ovanligt aggressiv ton mot religionerna och deras roll i samhället. Just här har författarna i alla fall en adekvat invändning, även om jag själv anser att religionerna gott kan stå ut med Dawkins, Hitchens och PZ Myers efter att med våld och ostracism upprätthållit sin rätt till tolkningsföreträde genom årtusenden.
Resten av debattartikeln sammanfattas bäst med ett oöversättligt internetuttryck: Epic Fail! För hur skall man annars bemöta påståendet att "ateisterna saknar rationella argument för sin världsbild"? Och jag som trodde att en värld som i allt väsentligt visat sig vara kliniskt fri från varje typ av objektiva gudsbevis utgör ett utmärkt argument för en ateistiskt livssyn....
Därtill saknar vi ateister tydligen "insikt om de senaste 30 årens utveckling inom religionsfilosofin". Personligen är jag relativt säker på att Ewert och Selander saknar insikt i hur Tolkiens Midgård beskrivits och tolkats på varierande sätt i snart sextio år. Trots detta tror jag ingen av dem skulle anse sig diskvalificerad från att avfärda Silmarillion som ett fiktivt verk. Eller, som Dawkins sa: Man behöver inte höra en feolog uttala sig om färgen på feernas vingar för att inse att feer inte finns.
Till min förtjusning blir det dock ännu dummare i nästa stycke: Författarna piper upprört om hur "hela bevisbördan läggs på den gudstroende". Detta är "special pleading" i sin renaste form: I kraft av tradition och makt skall alltså religiösa påståenden undantags från logikens allomfattande krav på positiv bevisbörda.
Tyvärr, herrar teologer, det fungerar inte så. Påstår ni att världen skapades och sedemera styrs av en allsmäktig varelse (som därtill lät sig födas i mellanöstern i det enda syftet att torteras till döds för att därigenom inhämta förlåtelse för människorna för ett "brott" som skulle ha begåtts av en avlägsen urmoder några miljoner år tidigare) är det upp till er, och endast er att bevisa det. Men känn ingen stress, ni har bara haft 2000 år på er hittills.
Slutligen påstår teologerna att ateister gör fel när de sätter kristendomen i motsatsförhållande till vetenskapen. De har här en poäng, nämligen att religionerna inte undantagslöst utgjort ett hinder för vetenskap och forskning genom historien. Faktum kvarstår dock: Vetenskap handlar om att ständigt testa och ifrågasätta teorier, medan religionens grundpelare är att tro på valda grundteser, hur mycket dessa än må motsägas av de bevis som står till buds.
Med andra ord säger Claphamteologerna inte mycket av värde i sin artikel. Dock får jag känslan av att det aldrig var skrivelsen syfte. Snarare handlar det om en panikhandling från företrädare för en alltmer frånsprungen och maktlös världsåskådning.
Om verklighetstolkning skulle ses som en orienteringstävling så stämplar ateisterna kontroll efter kontroll, medan Claphaminstitutets löpare kräver att få rita en egen karta och sedan gnäller högljutt när varken terräng eller kontroller visar sig stämma med det egna, framfantiserade alstret.
Loppet är visserligen inte slut. Men för varje debattartikel som denna så drygar vi ateister ut ledningen.
Ewert och Selander börjar i och för sig med en hyfsat relevant diskussion om huruvida Dawkins och dylika debattörer verkligen agerar inom ramarna för en god debatt när de anslår en ovanligt aggressiv ton mot religionerna och deras roll i samhället. Just här har författarna i alla fall en adekvat invändning, även om jag själv anser att religionerna gott kan stå ut med Dawkins, Hitchens och PZ Myers efter att med våld och ostracism upprätthållit sin rätt till tolkningsföreträde genom årtusenden.
Resten av debattartikeln sammanfattas bäst med ett oöversättligt internetuttryck: Epic Fail! För hur skall man annars bemöta påståendet att "ateisterna saknar rationella argument för sin världsbild"? Och jag som trodde att en värld som i allt väsentligt visat sig vara kliniskt fri från varje typ av objektiva gudsbevis utgör ett utmärkt argument för en ateistiskt livssyn....
Därtill saknar vi ateister tydligen "insikt om de senaste 30 årens utveckling inom religionsfilosofin". Personligen är jag relativt säker på att Ewert och Selander saknar insikt i hur Tolkiens Midgård beskrivits och tolkats på varierande sätt i snart sextio år. Trots detta tror jag ingen av dem skulle anse sig diskvalificerad från att avfärda Silmarillion som ett fiktivt verk. Eller, som Dawkins sa: Man behöver inte höra en feolog uttala sig om färgen på feernas vingar för att inse att feer inte finns.
Till min förtjusning blir det dock ännu dummare i nästa stycke: Författarna piper upprört om hur "hela bevisbördan läggs på den gudstroende". Detta är "special pleading" i sin renaste form: I kraft av tradition och makt skall alltså religiösa påståenden undantags från logikens allomfattande krav på positiv bevisbörda.
Tyvärr, herrar teologer, det fungerar inte så. Påstår ni att världen skapades och sedemera styrs av en allsmäktig varelse (som därtill lät sig födas i mellanöstern i det enda syftet att torteras till döds för att därigenom inhämta förlåtelse för människorna för ett "brott" som skulle ha begåtts av en avlägsen urmoder några miljoner år tidigare) är det upp till er, och endast er att bevisa det. Men känn ingen stress, ni har bara haft 2000 år på er hittills.
Slutligen påstår teologerna att ateister gör fel när de sätter kristendomen i motsatsförhållande till vetenskapen. De har här en poäng, nämligen att religionerna inte undantagslöst utgjort ett hinder för vetenskap och forskning genom historien. Faktum kvarstår dock: Vetenskap handlar om att ständigt testa och ifrågasätta teorier, medan religionens grundpelare är att tro på valda grundteser, hur mycket dessa än må motsägas av de bevis som står till buds.
Med andra ord säger Claphamteologerna inte mycket av värde i sin artikel. Dock får jag känslan av att det aldrig var skrivelsen syfte. Snarare handlar det om en panikhandling från företrädare för en alltmer frånsprungen och maktlös världsåskådning.
Om verklighetstolkning skulle ses som en orienteringstävling så stämplar ateisterna kontroll efter kontroll, medan Claphaminstitutets löpare kräver att få rita en egen karta och sedan gnäller högljutt när varken terräng eller kontroller visar sig stämma med det egna, framfantiserade alstret.
Loppet är visserligen inte slut. Men för varje debattartikel som denna så drygar vi ateister ut ledningen.
måndag 19 mars 2012
Lätt att lura den som vill tro
Den lilla orten Ljungaverk hemsöktes nyligen. Inte av spöken, gastar eller demoner, utan av ett "medium".
Seanser har varit ett folknöje åtminstone sedan 1800-talet och var vitt avslöjade såsom bluffmakeri redan då, så varför dyker ett femtiotal människor upp för att höra ytterligare en charlatan mumla om andar som söker kontakt från "andra sidan"? I ett större perspektiv kan man fråga sig varför var femte svensk tror på spöken.
Flera svar på båda frågorna går faktiskt att utläsa redan i artikeln om Ljungaverksjippot. Till att börja med har spöktron fått en rejäl dos näring i form av låtsasdokumentära program såsom bottennappet "Det Okända", vilket naturligtvis kan ge ett intryck hos gemene man att de ändå ligger något i tron på diverse övernaturligheter.
För det andra är de s.k. mediernas metoder erkänt lätta att låta sig luras av, i synnerhet om man redan är troende och således vill tolka det upplevda såsom bevis för närvaro av händangångnas andar, vackert sammanfattat i citatet: "Hon vet ju ingenting alls om oss och det hon berättade stämde till 100 procent. Jag kom hit för att jag upplevt en del själv och hoppades få bekräftelse på att det finns något."
Den teknik ett "medium"använder är väl känd under termen "cold reading": Ett antal öppna frågor och påståenden från den "läsande" blir alltmer specifika allteftersom de tolkas och bekräftas av offret, som i sin tur väljer att höra och minnas främst de korrekta uttalandena genom den välkända mekanismen confirmation bias.
Den bästa boten mot mer eller mindre medvetet bluffande spåmän och spiritister vore naturligtvis att svälta ut dom genom att inte uppmuntra dem genom att satsa tid och pengar på att besöka deras föreställningar. Så länge en del av befolkningen dock är beredda att låta sig luras får man dock hålla sig till sakargument: Ingen så kallad synsk människa har i kontrollerade tester visat sig vara i besittning av någon kunskap de inte kunnat inhämta genom helst vanliga metoder. För den som påstår något annat kvarstår det faktum att de flesta länder skeptiska organisationer erbjuder stora penningpriser till den som bevisar sig besitta övernaturliga förmågor.
Hittills har inte ett enda dylikt pris betalats ut. Av fullt begripliga skäl.
Seanser har varit ett folknöje åtminstone sedan 1800-talet och var vitt avslöjade såsom bluffmakeri redan då, så varför dyker ett femtiotal människor upp för att höra ytterligare en charlatan mumla om andar som söker kontakt från "andra sidan"? I ett större perspektiv kan man fråga sig varför var femte svensk tror på spöken.
Flera svar på båda frågorna går faktiskt att utläsa redan i artikeln om Ljungaverksjippot. Till att börja med har spöktron fått en rejäl dos näring i form av låtsasdokumentära program såsom bottennappet "Det Okända", vilket naturligtvis kan ge ett intryck hos gemene man att de ändå ligger något i tron på diverse övernaturligheter.
För det andra är de s.k. mediernas metoder erkänt lätta att låta sig luras av, i synnerhet om man redan är troende och således vill tolka det upplevda såsom bevis för närvaro av händangångnas andar, vackert sammanfattat i citatet: "Hon vet ju ingenting alls om oss och det hon berättade stämde till 100 procent. Jag kom hit för att jag upplevt en del själv och hoppades få bekräftelse på att det finns något."
Den teknik ett "medium"använder är väl känd under termen "cold reading": Ett antal öppna frågor och påståenden från den "läsande" blir alltmer specifika allteftersom de tolkas och bekräftas av offret, som i sin tur väljer att höra och minnas främst de korrekta uttalandena genom den välkända mekanismen confirmation bias.
Den bästa boten mot mer eller mindre medvetet bluffande spåmän och spiritister vore naturligtvis att svälta ut dom genom att inte uppmuntra dem genom att satsa tid och pengar på att besöka deras föreställningar. Så länge en del av befolkningen dock är beredda att låta sig luras får man dock hålla sig till sakargument: Ingen så kallad synsk människa har i kontrollerade tester visat sig vara i besittning av någon kunskap de inte kunnat inhämta genom helst vanliga metoder. För den som påstår något annat kvarstår det faktum att de flesta länder skeptiska organisationer erbjuder stora penningpriser till den som bevisar sig besitta övernaturliga förmågor.
Hittills har inte ett enda dylikt pris betalats ut. Av fullt begripliga skäl.
måndag 12 mars 2012
Bögar: Farligare än både Sith och Reapers (tydligen).
Bioware har fattat något centralt om mänskligheten, nämligen detta: Vi gillar sex. På väldigt många olika sätt. Ensamma, i olik- och samkönade par samt i mer kreativa konstellationer. Om vi faktiskt i framtiden får kontakt med högstående intergalaktiska varelser misstänker jag personligen att punkt två på dagordningen för samexistens (efter att bena ut språkfrågan) blir att lista ut hur vi kan ha sex med dem.
Varför denna betraktelse? Jo, ett antal ärkekonservativa organisationer, inklusive den närapå viktorianskmoraliska American Decency Association, har upptäckt att man kan ha homosexuella relationer i Star Wars: The Old Repbulic. Med därpå följande moralpanik.
Hela historien gör mig glad av flera skäl. Dels för att allt som får moralister att skruva på sig omedelbart verkar roligare i mina ögon, dels för att "upprop" som detta får homfoberna att krypa ut i solljuset där vi andra kan se dom för de ganska patetiska existenser de faktiskt är. Men, i första hand, är jag glad för att ett så stort företag som Bioware har förstått att bögar och flator på intet sätt är diskvalificerade från att rädda glaxen från Reapers och Sith-lorder.
Jag har inte själv spelat SW:TOR, men som jag skrev i förra inlägget är Mass Effect 3 något jag sett fram emot med nästan religiös iver. Och, som en helg i tv-soffan klargjort, var min förväntan inte på något sätt missriktad. I tre dagar har jag tillbringat patologiskt mycket tid med att samla galaxens styrkor mot the Reapers, rädda Krogans från att dö ut, bekämpa terroristgruppen Cerberus och, naturligtvis, inlett ett samkönat förhållande med min kommunikationsofficer. Med andra ord: ME3 rockar.
Visst finns det svagheter. Sidouppdragen är tidvis svåra att hitta geografiskt och lite för många dramatiska uppdrag slutar med att någon måste ge sitt liv för galaxen genom att stanna och desarmera eller utlösa en bomb eller aktivera en eller annan mekanism, vilket innebär att dramatiken minskar i takt med upprepningen. Att i stort sett varje uppdrag också innebär ett möte med en eller annan karaktär från tidigare spel blir också i längden lite väl långsökt och förutsägbart.
Detta är dock bara skönhetsfel i ett spel som annars är briljant på så många punkter. De episka striderna för galaxens fortlevnad skiftar sömlöst till finstämda människoporträtt. När man vandrar genom the Citadel är krigets fasor ständigt närvarande i allt från horder av utblottade flyktingar till den soldat som med stigande desperation försöker ordna pappersarbet för att skicka sitt barn i säkerhet innan hon själv går ut i strid.
Shepards vapendragare är precis som i tidigare spel en salig blandning i alla tänkbara former och varianter, alla livligt återgivna på både gott och ont och med ständiga överraskningar.
Visst, episka och dramatiska spelberättelser har vi sett förut. Men aldrig tidigare har jag med stort engagemang kämpat för att hjälpa en till synes oerhört macholatinsk skyttelpilot att komma över sorgen efter hans makes tragiska död.
Vilket leder prydligt tillbaka till inläggets utgångspunkt: Man kan förstå böghatarnas panik. När de kämpar mot populärkulturella verk av den här kalibern börjar de kanske förstå att deras egen strid mot mänskligheten i slutändan är dömd att förloras.
Varför denna betraktelse? Jo, ett antal ärkekonservativa organisationer, inklusive den närapå viktorianskmoraliska American Decency Association, har upptäckt att man kan ha homosexuella relationer i Star Wars: The Old Repbulic. Med därpå följande moralpanik.
Hela historien gör mig glad av flera skäl. Dels för att allt som får moralister att skruva på sig omedelbart verkar roligare i mina ögon, dels för att "upprop" som detta får homfoberna att krypa ut i solljuset där vi andra kan se dom för de ganska patetiska existenser de faktiskt är. Men, i första hand, är jag glad för att ett så stort företag som Bioware har förstått att bögar och flator på intet sätt är diskvalificerade från att rädda glaxen från Reapers och Sith-lorder.
Jag har inte själv spelat SW:TOR, men som jag skrev i förra inlägget är Mass Effect 3 något jag sett fram emot med nästan religiös iver. Och, som en helg i tv-soffan klargjort, var min förväntan inte på något sätt missriktad. I tre dagar har jag tillbringat patologiskt mycket tid med att samla galaxens styrkor mot the Reapers, rädda Krogans från att dö ut, bekämpa terroristgruppen Cerberus och, naturligtvis, inlett ett samkönat förhållande med min kommunikationsofficer. Med andra ord: ME3 rockar.
Visst finns det svagheter. Sidouppdragen är tidvis svåra att hitta geografiskt och lite för många dramatiska uppdrag slutar med att någon måste ge sitt liv för galaxen genom att stanna och desarmera eller utlösa en bomb eller aktivera en eller annan mekanism, vilket innebär att dramatiken minskar i takt med upprepningen. Att i stort sett varje uppdrag också innebär ett möte med en eller annan karaktär från tidigare spel blir också i längden lite väl långsökt och förutsägbart.
Detta är dock bara skönhetsfel i ett spel som annars är briljant på så många punkter. De episka striderna för galaxens fortlevnad skiftar sömlöst till finstämda människoporträtt. När man vandrar genom the Citadel är krigets fasor ständigt närvarande i allt från horder av utblottade flyktingar till den soldat som med stigande desperation försöker ordna pappersarbet för att skicka sitt barn i säkerhet innan hon själv går ut i strid.
Shepards vapendragare är precis som i tidigare spel en salig blandning i alla tänkbara former och varianter, alla livligt återgivna på både gott och ont och med ständiga överraskningar.
Visst, episka och dramatiska spelberättelser har vi sett förut. Men aldrig tidigare har jag med stort engagemang kämpat för att hjälpa en till synes oerhört macholatinsk skyttelpilot att komma över sorgen efter hans makes tragiska död.
Vilket leder prydligt tillbaka till inläggets utgångspunkt: Man kan förstå böghatarnas panik. När de kämpar mot populärkulturella verk av den här kalibern börjar de kanske förstå att deras egen strid mot mänskligheten i slutändan är dömd att förloras.
torsdag 8 mars 2012
Stör ej, räddning av galaxen pågår
En vuxen akademiker med familj, barn och ansvarsfullt arbete borde inte vara så här upphetsad över något så banalt som ett tv-spel. Det struntar jag i.
Mass Effect 3 är här och att döma av de recensioner jag hunnit läsa (se Aftonbladet) är det allt jag har hoppats på. Redan första delen uppvisade en ypperlig spelmekanik kopplat med kvalitativ dialog, och i del 2 finputsades konceptet till en nästintill perfekt blandning av bländande actionmekanik och karaktärsdrama, fritt från rollspelens klassiska gytter av menyer och mekanisk karaktärsoptimering. (För övrigt har jag inget emot komplex spelmekanik, men föredrar klassiska penna- och pappersrollspel för de behoven).
Vad Mass Effect-serien dock lyckats allra bäst med är epiken. Känslan av dramatik på galaktisk nivå har bara stigit genom de tidigare spelen, främst genom att den dramatiska rädda världen-intrigen har löpt steglöst från ödesmättad dialog till cinematiska actionsekvenser.
Om man till detta lägger möjligheten att importera sin karaktär från de tidigare spelen blir summan en för mig unik grad av sympati och engagemang för "min" commander Shepard (en nästan äckelgod Vanguard, om någon mot förmodan undrar) och hennes vapendragare.
Till skillnad från andra spel som oftast inte överstiger kvalitetsgraden "schysst underhållning" är Mass Effect en pefekt syntes av knivskarp spelmekanik och en historia som får mig att undra hur det ska gå.
Ska Krogan-rasen återhämta sig från den biologiska krigföring som gjort arten näst intill steril? Vad vill Cerberus och "the illusive man" egentligen? Vad ska hända med Jack, Tali, Miranda och Grunt?
Då spelsläppet till all lycka sammanfaller med en ledig fredagkväll tänker jag låsa dörren, släcka lampan, öppna en flaska bättre öl och äntligen få reda på hur det ska sluta.
Mass Effect 3 är här och att döma av de recensioner jag hunnit läsa (se Aftonbladet) är det allt jag har hoppats på. Redan första delen uppvisade en ypperlig spelmekanik kopplat med kvalitativ dialog, och i del 2 finputsades konceptet till en nästintill perfekt blandning av bländande actionmekanik och karaktärsdrama, fritt från rollspelens klassiska gytter av menyer och mekanisk karaktärsoptimering. (För övrigt har jag inget emot komplex spelmekanik, men föredrar klassiska penna- och pappersrollspel för de behoven).
Vad Mass Effect-serien dock lyckats allra bäst med är epiken. Känslan av dramatik på galaktisk nivå har bara stigit genom de tidigare spelen, främst genom att den dramatiska rädda världen-intrigen har löpt steglöst från ödesmättad dialog till cinematiska actionsekvenser.
Om man till detta lägger möjligheten att importera sin karaktär från de tidigare spelen blir summan en för mig unik grad av sympati och engagemang för "min" commander Shepard (en nästan äckelgod Vanguard, om någon mot förmodan undrar) och hennes vapendragare.
Till skillnad från andra spel som oftast inte överstiger kvalitetsgraden "schysst underhållning" är Mass Effect en pefekt syntes av knivskarp spelmekanik och en historia som får mig att undra hur det ska gå.
Ska Krogan-rasen återhämta sig från den biologiska krigföring som gjort arten näst intill steril? Vad vill Cerberus och "the illusive man" egentligen? Vad ska hända med Jack, Tali, Miranda och Grunt?
Då spelsläppet till all lycka sammanfaller med en ledig fredagkväll tänker jag låsa dörren, släcka lampan, öppna en flaska bättre öl och äntligen få reda på hur det ska sluta.
tisdag 6 mars 2012
Nej, det är inte det minsta märkligt!
Jag vet, jag lovade att aldrig skriva om Mora kommuns krumbukter med mobilnätet igen. Ämnet är egentligen plågsamt uttjatat i inläggen här, här och här (samt på flera ställen i den här bloggen, i fall någon skulle vara intresserad).
Ämnet har för mig blivit ett mentalt munsår, som jag inte kan låta bli att pilla på. Och när man därtill får serverat uttalanden som de som Christina Bröms (vice ordförande i Mora-Orsa miljönämnd) kläcker ur sig i dagens DN är det ärligt talat inte långt till att skrika rakt ut....
Till att börja med tycker denna uppenbart engagerade politiker att "det är märkligt om det inte finns några belägg för det" (elöverkänslighet).
Nej, inte det minsta märkligt, faktiskt. Det finns ingen rimlig teoretisk patofysiologisk bas för att den mänskliga organismen skulle reagera på elektromagnetiska fält. De symtom som beskrivs i denna artikel och på andra ställen är därtill typiska för ett ångesttillstånd och har genom historien tillskrivits allt från besatthet och melankoli till "strålning" och utbrändhet. Symtomen är verkliga, obehagliga och inte det minsta inbillade, vilket dock inte gäller kopplingen till elektriska fält.
Bröms vidare utveckling av resonemanget är inte mindre svag: "Forskning kan ändra sig utifrån att det kommer nya belägg för saker och ting."
Jodå, vetenskapen uppdateras hela tiden, det är därför den fungerar så väl jämfört med alla andra förklaringsmodeller för verkligheten, och frånvaron av positiva bevis innebär aldrig en total säkerhet, dvs "absence of evidence is not evidence of absence". Det innebär dock inte, vilket Bröms tycks tro, att ett helt obevisat fenomen kan antas existera i väntan på ett slutgiltigt vederläggande. För att ett uppfattat samband (här sambandet mellan exponering och symtom) skall anses vara ett bevisat samband räcker inte en eller ens många människors berättelser som bevisföring. Om välblindade, reproducerbara studier skulle kunna visa på objektiva fysiologiska reaktioner på elektriska fält vore det en början till ett bevisat samband, som sedan skulle kunna styrkas med exempelvis sannolika mekanismer på neurologisk eller endokrin cellnivå.
Jag gillar vetenskap. Just därför önskar jag att politiker kunde låta bli att hänvisa till forskning när de så uppenbart inte vet vad det är.
Uppdatering: Beslutet i Mora kommun blev att någon nedsläckning av mobilnätet inte är aktuellt. Tyvärr velar nämnden ändå runt med ett särdeles fegt uttalande om att forskningen i ämnet skulle befinna sig i en "gråzon". Detta är antingen en grav missuppfattning av forskningsläget eller ett försök att undvika ett känsligt ställningstagande. "Bevisen" för elöverkänslighet är anekdotiska, den välgenomförda forskning som föreligger inom området talar klart emot tillståndets existens.
Således är den enda gråzonen inom synhåll den som Mora- och Orsaborna fortfarande risker att hamna inom vad gäller mobiltäckningen.
Ämnet har för mig blivit ett mentalt munsår, som jag inte kan låta bli att pilla på. Och när man därtill får serverat uttalanden som de som Christina Bröms (vice ordförande i Mora-Orsa miljönämnd) kläcker ur sig i dagens DN är det ärligt talat inte långt till att skrika rakt ut....
Till att börja med tycker denna uppenbart engagerade politiker att "det är märkligt om det inte finns några belägg för det" (elöverkänslighet).
Nej, inte det minsta märkligt, faktiskt. Det finns ingen rimlig teoretisk patofysiologisk bas för att den mänskliga organismen skulle reagera på elektromagnetiska fält. De symtom som beskrivs i denna artikel och på andra ställen är därtill typiska för ett ångesttillstånd och har genom historien tillskrivits allt från besatthet och melankoli till "strålning" och utbrändhet. Symtomen är verkliga, obehagliga och inte det minsta inbillade, vilket dock inte gäller kopplingen till elektriska fält.
Bröms vidare utveckling av resonemanget är inte mindre svag: "Forskning kan ändra sig utifrån att det kommer nya belägg för saker och ting."
Jodå, vetenskapen uppdateras hela tiden, det är därför den fungerar så väl jämfört med alla andra förklaringsmodeller för verkligheten, och frånvaron av positiva bevis innebär aldrig en total säkerhet, dvs "absence of evidence is not evidence of absence". Det innebär dock inte, vilket Bröms tycks tro, att ett helt obevisat fenomen kan antas existera i väntan på ett slutgiltigt vederläggande. För att ett uppfattat samband (här sambandet mellan exponering och symtom) skall anses vara ett bevisat samband räcker inte en eller ens många människors berättelser som bevisföring. Om välblindade, reproducerbara studier skulle kunna visa på objektiva fysiologiska reaktioner på elektriska fält vore det en början till ett bevisat samband, som sedan skulle kunna styrkas med exempelvis sannolika mekanismer på neurologisk eller endokrin cellnivå.
Jag gillar vetenskap. Just därför önskar jag att politiker kunde låta bli att hänvisa till forskning när de så uppenbart inte vet vad det är.
Uppdatering: Beslutet i Mora kommun blev att någon nedsläckning av mobilnätet inte är aktuellt. Tyvärr velar nämnden ändå runt med ett särdeles fegt uttalande om att forskningen i ämnet skulle befinna sig i en "gråzon". Detta är antingen en grav missuppfattning av forskningsläget eller ett försök att undvika ett känsligt ställningstagande. "Bevisen" för elöverkänslighet är anekdotiska, den välgenomförda forskning som föreligger inom området talar klart emot tillståndets existens.
Således är den enda gråzonen inom synhåll den som Mora- och Orsaborna fortfarande risker att hamna inom vad gäller mobiltäckningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)