Hur man ser på döden är starkt beroende på kontexten. I de allra flesta fall är den inte mer än ett naturligt och väntat slut, ett stillsamt insomnande eller en befrielse från smärta och oro, men ibland är döden naturligtvis en djupt tragisk händelse föranledd av oväntad akut sjukdom, olyckor som aldrig borde ha skett, våld eller helt enkelt misstag eller bristande kunskap från oss i vården.
Min ursprungliga frågeställning för det här inlägget var varför spöken, om de skulle finnas, aldrig upptträder på sjukhus, trots att så många människor lämnar livet här. Eftersom det inte finns några bevis för att spöken skulle existera är den fråga snabbt besvarad, så jag tänkte reflektera mer allmänt kring hur döden passar in i en naturvetenskaplig och ateistisk världsbild.
Finns ett liv efter detta? Kort sagt: Nej, några bevis för att människan helt eller delvis överlever sin biologiska död finns knappast. Medvetandet är en produkt av rent fysiska processer i hjärnan och kan rimligtvis inte fortsätta att existera då dessa processer slutgiltigt upphör. Den forskning som gjorts på s.k "nära döden-upplevelser" har hittills inte påvisat att sådana upplevelser har någon övernaturlig grund och att de minnesbilder av att "lämna kroppen" vissa berättat om i samband med nära förestående död inte har överensstämt med vad som faktiskt hänt i den döendes närhet.
Vad gäller "själen", en teoretisk del av människan som skulle förmodas existera fristående från både kropp och medvetande, är denna en religiös konstruktion för vilken ingen grund finnes i den observerbara verkligheten. Således är min övertygelse att döden innebär det faktiska slutet för en människas existens, inte ett steg över till något annat existensplan eller till ett mytologiskt paradis.
Krasst? Ja, kanske. Skrämmande och tragiskt? Nej.
Till att börja med kan det konstateras att om en livstid är allt en människa får uppleva innebär detta att ett människolivs värde kan sägas vara omöjligt att överskatta. Bäst framstår detta i kontrast till den fundamentalistiskt religiösa synen på livet som en slags prövoperiod för livet efter detta, en form av praktisk tenta avsedda att urskilja de bra människorna från de dåliga och fastställa vår slutgilitiga vistelseort i himmel eller helvete. Risken med en sådan livssyn blir alltså att det liv vi lever hamnar på en ständig andraplats till förmån för löften om himlen eller hot om helvetet och en svartvit moral som kräver att handlingar delas upp i "rätt" och "fel" i syfte att skapa ett stringent facit för hur vi bör leva, i stället för att acceptera de oundvikliga gråskalor som våra livsval vanligtvis faller inom.
I extremfallet kan också tron på ett liv efter detta bli ett argument för en fasansfull syn på människoliv som något billigt, då en mördad människa ju inte kan sägas ha förlorat något om denne antas leva vidare i ett presumtivt paradis. Bäst uttrycks detta i Arnaud Amalrics berömda citat från albigensiska kortstågen:
"Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius." ("Döda dem alla, gud känner nog sina egna").
Det är sannolikt att detta uttalande är en fiktiv efterkonstruktion, men ett liknande tänkesätt kommer till uttryck i det livsförakt som uppvisas av moderna självmordsbombare och andra grupper där mord och självmord ses som fullt acceptabla mot bakgrund av religiösa övertygelser om en fortsatt existens efter döden.
Om man i stället utgår från att livet är värdefullt i sig självt, är detta ett utmärkt argument för att leva sitt liv på ett sätt som inte bara är bra för en själv utan även för andra människor, då dessas liv inte är mindre värdefulla än ens eget. Ur detta perspektiv må döden kunna upplevas som skrämmande just för att den innebär att man inte längre får uppleva livet med alla dess glädjeämnen. Å andra sidan kan man då utgå från att den döde inte lider eller känner skräck, och själva tillståndet död kan rimligtvis inte skiljas från den icke-existens som råder för en ännu icke född människa. Sorg och saknad hör till livet och de efterlevande och ska inte förminskas, och den eventuella tröst som kommer ur tanken på att den döde lever vidare i paradiset verkar för mig inte uppväga oron för att man genom någon tänkt eller verklig felhandling i livet missat chansen att kvala in till saligheten.
I sammanfattning: Livet är bra och värdefullt och bör bevaras, döden är inget annat än frånvaron av liv.
Eftersom jag aldrig själv ställts inför min egen förestående död kan jag naturligtvis inte vara säker på att bevara ett upphöjt filosofiskt lugn när det blir aktuellt. Dock tror jag att bästa sättet att en gång dö nöjd är att leva på ett sätt som man kan stå för inför sig själv och andra och på så sätt "leva vidare" inte bara i det genmaterial man lämnar efter sig, utan i minnet och tankarna hos de levande.
Till sist en tänkvärd strof ur havamal:
Fä dör, fränder dör, själv dör du likaledes
Ett vet jag som aldrig dör
Dom över död man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar