måndag 28 november 2011

Jodå, jag kan veta utan att prova

"Hur vet du att homeopati inte fungerar om du inte har provat själv?"
"Det går inte att förklara scientologin för någon utanför rörelsen."
"Du får inte ut något av seansen om du förstör den genom att tvivla."

Ovan är tre autentiska uttalanden från diverse diskussioner jag varit inblandad i gällande tre olika typer av vidskepelse. Alldeles oavsett att de rör olika övertygelser så betyder alla citaten samma sak: Du måste tro på vad jag säger, för jag kan inte bevisa något. Det finns mycket att säga om den här typen av argumentation.
För det första är den rent felaktig. Det är inte svårt att genom rent rationellt tänkande förkasta homeopati då dennas teoretiska grunder är helt enkelt felaktigt konstruerade, vilket också bekräftats i en uppsjö av studier på molekylär-, cell- och individnivå. På samna sätt kan kan man lugnt förkasta diverse mysticistiska rörelsers utsago om andevärldar eller högre medvetandegrader så länge förkunnarna inte kan påvisa dylika påståendens sanningshalt även utanför den inre kretsen av troende.
För att kunna avfärda ett påstående måste man dock naturligtvis ta reda på vad som egentligen påstås samt vilket stöd en teori faktiskt har i observationer och studier. Ett gott exempel är evolutionsteorin, som vanligvis kritiseras från en position av "självvald ignorans", dvs en aktiv vägran att faktiskt förstå och värdera teorin. Evolutionen är också ett gott exempel på hur riktig vetenskap passar in i anslutande fält såsom geologi och embryologi, medan exempelvis kreationism och spöktro går stick i stäv med vår övriga förståelse av världen.
Således:Om ett påstående kräver en given världsuppfattning för att godtagas måste rimligtvis också bevis för denna världsuppfattning framläggas.
Varför används då trosargumentet? När det framförs av den som upplever sig som väl hjälpt av en healer handlar det rimligtvis om en ärlig önskan om att dela med sig av en upplevelse som vederbörande uppfattar som mycket positiv. Kombinerat med var människas inneboende motstånd mot att erkänna en felbedömning, samt de stora belopp besök hos charlataner och kvacksalvare vanligtvis kostat, så är det enkelt att förstå varför offret i det längsta försvarar nyttan i det vederbörande betalat för.
En obehagligare användning är när trosargumentet avfyras från en upphöjd auktoritetsposition. Den guru eller schaman som vägrar försvara sina övertygelser mot kritik från "utomstående" genom att hävda dessas brist på insatthet syftar både till att dra in kritikern i en miljö som kontrolleras av de troende, och till att skydda den egna auktoriteten inför de redan frälsta.
Ett prima exempel är när homeopaten och regionrådet Robert Uitto satts på pottkanten av en grupp framstående skeptiker inklusive Christer Fuglesang. I korthet intog skeptikerna så stora mängder av homeopatisk "sömnmedicin" att dosen hade varit dödlig om preparatet fungerat som Uitto påstår. Då, som väntat, det homeopatiska vattnet inte hade några som helst effekter på deltagarna var naturligtvis Uittos respons kvacksalvarnas standardsvar att "bara den som inte vet något om homeopati" kan lägga någon vikt vid ett sådant försök.
Slutsatsen här blir i stället att bara en rejäl dos okunskap är förenlig med vissa övertygelser, där de ovan nämnda kreationisterna och alternativmedicinarna torde ta första pris i ignorans.
För att samnanfatta: en "sanning" som kräver tro för att fungera eller förstås kan säkerligen sägas existera endast innanför de troendes pannben. Bara genom att kritisera vidskepelser och rena lögner kan vi se till att de stannar där inne, i fantasins rike där de hör hemma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar