"Men det fungerade ju på mig!"
"Jag vet vad jag såg."
"Han berättade saker han omöjligt kunde veta om mig."
Se där tre klassiska repliker som framförs som "bevis" för allt från bönesvar och kontakt med andarna till alternativmedicinens effekter och det positiva tänkandets makt. Anekdoten har ett välförkänt rykte som den svagaste av alla former av bevis och det är sällan svårt att i det enskilda fallet bemöta ett påstående såsom ett utfall av falsk korrelation, bekräftningsbias, pareidolia (mer om detta i ett framtida inlägg) eller ren bluff.
Svårigheten i att bemöta anekdoten som ett bevis för det övernaturliga ligger snarare på ett annat plan: Det personliga. Om den goda vännen blivit så fantastiskt bra i sin mage av kristallterapin eller väninnan funnit den självklara förklaringen till sina fobier genom att utforska tidigare liv under hypnos, hur går man till väga för att förklara att de drabbats av för ett tankefel eller helt enkelt fallit offer för rent bedrägeri? Att säga till någon att "du lurar dig själv" tolkas (kanske med rätta) som ett nedlåtande personangrepp eller, framförallt när det gäller religiösa uppfattningar, som ett anfall mot uppfattningar så fundamentala och djupgående att den troende ser dem som en basal del av själva jaget.
Jag har inget självklart svar på det här dilemmat, men jag tror att nyckeln kan ligga i att ifrågasätta och framföra alternativa förklaringsmodeller snarare än att självgott predika, att fråga "varför tror du det?" i stället för att snäsa "men hur kan du gå på såna dumheter?".
Man kan naturligtvis även fråga sig huruvida även de mest bisarra övertygelser verkligen behöver bemötas, om inte var och en kan få bli lycklig på sitt vis? Få skulle dock acceptera att tillämpa en sådan allomfattande tolerans inom politik eller barnuppfostran. Varför skall mot denna bakgrund kontroverser om hur vår fysiska verklighet faktiskt fungerar lämnas i tystnad?
I slutändan finns dock en verklighetsuppfattning jag finner viktigare än någon annan att ifrågasätta, en fattningsförmåga som är mer benägen att lura mig än någon annan: Min egen.
(...och när jag läser igenom vad jag skrivit ovan är det svårt att få ett annat intryck än den klassiska fördomsbilden av en pompöst predikande skeptiker. Nåja, i så fall får jag väl stå för det).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar