I en utmärkt rak och tydlig debattartikel i Svenskan i dag ger Nyamo Sabuni och Gun Heimer klart besked om varför sjukvården inte skall bedriva kirurgi för att återställa slidkransen hos unga kvinnor som annars riskerar att utsättas för våld om de inte blöder på bröllopsnatten. I sakfrågan kan jag inte annat än ge dem mitt fulla medhåll, men man skall inte underskatta komplexiteten i frågan då denna berör både integration, religionsfrihet, sjukvårdens uppgiftsbeskrivning och (framför allt) kvinnans rätt till sin egen kropp.
Om vi inleder med sjukvårdsperspektivet är detta rimligvis det tydligaste: Sjukvårdens rätt är att bevara liv och livskvalitet. Definitionen på livskvalitet är naturligtvis flytande, men kan rimligtvis ej utsträckas till att innefatta krav på rent kosmetiska åtgärder på människokroppen. Tydligast framstår detta om man leker med tanken på att blivande makar skulle framföra krav på byststorlek hos sina tilltänkta fruar. Skall då sjukvården utföra bröstplastiker för att tillgodose dessa krav? Liksom "oskuldsoperationerna" faller tanken på sin egen orimlighet.
Ett perspektiv som framförs högljutt i debattartikelns kommentarsfält är integrationsperspektivet, då närmast synonymt med invandringspolitik. För mig är detta att skjuta bredvid målet, då en kvinnofientlig tradition inte blir vare sig mer eller mindre oacceptabel för att den förekommer i en given etnisk grupp. Kraven på jämställdhet och kvinnligt självbestämmande måste kunna drivas helt fristående från invandringsdebatten, då alternativet är en argumentation som snabbt degenererar till ren främlingsfientlighet alternativt ilskna anklagelser om detsamma. Skall kvinnosynen bland vissa etniska grupper ändå användas som politiskt argument synes det dock rimligare att detta är ett argument för en generös invandringspolitik, då en kvinnas chanser att växa upp i en jämställd miljö torde vara avsevärt större i Sverige än om hon kvarstannat i ett land där en patriarkal kultur är allmänrådande.
Det mest absurda argumentet jag läst i debatten torde vara det sexualmoraliska, där proponenten försöker flytta fokus till ett allmänt försvar för avhållsamhet som kontrast till vårt påstått översexualiserade samhälle. Denna argumentationslinje faller dock raskt om man drar den till dess oundvikliga konklusion: Att de män som förväntar sig en blödande oskuld har någon typ av rätt att ställa sådana krav på sina tillkommande. Naturligvis skall ingen inleda sexuella relationer innan denne är mogen för sådana, men detta ställningstagande måste baseras på indvidens välmående, inte släktens krav på "renhet".
Således tycker jag alltså att jag har gott stöd för att säga dels att det inte är kvinnans kropp som skall modifieras, utan kraven på densamma, dels att man skoninglöst kan kritisera en destruktiv kvinnosyn utan att man på någon sätt indirekt stöder främlingsfientliga rörelser.
Så till det som i min mening är diskussionens kärna: Varifrån kommer denna absurda fixering vid blödning vid första samlaget efter vigseln? Till att börja med kan vi konstatera att några dylika krav inte synes ställas på män, varför vi kan komma till konklusionen att det inte handlar om någon strävan efter att det gifta paret tillsammans skall få utveckla sin sexualitet inom ett tryggt parförhållande.
Därifrån är steget inte långt till att fastslå att det är kvinnas sexualitet och genitalia som skall kontrolleras och snippan tillhör således inte kvinnan själv, utan är en familjetillgång som vid vigseln övergår i makens kontroll.
Hur har ett så groteskt övergrepp mot individens makt över sin egen kropp kunnat bli institutionaliserat i vissa kulturer? Mitt svar är religionen. Samtliga abrahamitiska religioner synes lida av en svårartad fixering vid genitalia och hur dessa skall användas, och kombinerat med dessa religioners inherenta kvinnofientlighet har resultatet blivit kulturer där kvinnans kropp är ett redskap för mannens njutning och fortplantning. Att en kvinna på eget initiativ är sexuellt aktiv utanför ramen som en mansstyrd familjebildning innebär blir därigenom ett uppfattat hot mot mannens religiöst definierade rätt till makt.
Vän av ordning kan naturligtvis invända att denna sexuella maktutövning ingår i många olika kulturer, fristående från vilken religion som dominerar i populationen. Detta är naturligtvis korrekt, då misogynin varit påbjuden så länge att den blivit autonomt självperpetuerande inom vissa kulturer.
Dock: Om religionen avlägsnas från argumentationen återstår att försöka finna bevis för kvinnans plikt till underordning inom biologi, psykologi eller socioekonomiska faktorer. Då all vetenskap ger entydiga bevis på att jämställda samhällen inte strider mot grundläggande humanbiologiska faktorer och därtill fungerar överlägset bättre än patriarkat vad gäller ekonomi, hälsa och forskning, har kvinnohatarna inte mycket att hämta från det hållet. Således tycker jag mig kunna påstå att om man avfärdar gudomliga påbud om kvinnans underordning som de vidskepliga sagor de faktiskt är så avlägsnar man själva grundbulten i försvaret för institutionaliserat kvinnoförtryck.
För att återknyta till ämnet om oskuldsoperationer får alltså min slutsats bli att det inte finns några rimliga skäl till att bestämmandet över kvinnans kropp skall tillhöra någon annan än henne själv, och sjukvården skall inte utföra åtgärder som talar för motsatsen. Om en kvinnas tilltänkte man kräver bevis för hennes oskuld skall andra samhällsinstitutioner klart och tydligt visa inte bara att sådana krav är oacceptabla, utan att kvinnan har all rätt i världen att avvisa såväl kraven på hennes "renhet" som äktenskapet i sig, om det bygger på så absurda krav på hennes underordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar