Svensk politik känns inte sällan urvattnad, på gränsen till töntig. Våra religiösa fundamentalister, nu i veckan representerade av ett par osedvanligt illa formulerade debattartiklar från Claphaminstitutet, är så bleka att man nästan börjar längta efter lite äkta, hederlig svavel-och-helvetesfundamentalism.
Samtidigt har den betydligt viktigare genusdebatten helt kört av vägen då den självutnämnda superhjältinnan Maria Sweland i sina debattartiklar massakrerar hela plutoner av väderkvarnar i ett (i och för sig befogat) anfall på de lika bortklemade svenska manschauvinisterna, för närvarande personifierade av bloggare som Billing och Ström. För en utomstående är det lätt att få intrycket att Sweland faktiskt vill reducera en av världens viktigaste frågor, dvs det systematiska kvinnoförtrycket, till en tävling om vem som har mest cred på söders lattefik (poäng ges för flest artiklar producerade i DNs kulturdel, flest mottagna hatmail till redaktionen, elakaste inkomna bloggkommentarer och naturligtvis mest långsökta hänvisningar till Breivik).
Kort sagt: Vi har inte mycket till problem i Sverige, av de allmänna debatten att döma.
Det kanske man dock ska vara glad över, i synnerhet om man gör jämförelsen med USA. Det är svårt att förstå hur en modern demokrati kan utesluta basal hälsovård för kvinnor ur vårdsystemet, hur en respekterad, välnärd radiopratare kan kalla kvinnor för "horor" för att de använder p-piller och hur republikanernas näst mest omtyckta kandidat till presidentämbetet kan låta sig vägledas av den hyperkonservativa, antidemokratiska Opus Dei-rörelsen.
Ur det perspektivet framstår Sweland, Ström och Claphaminstitutet precis så löjliga som de faktiskt är. Och skönt är väl det.
onsdag 28 mars 2012
tisdag 20 mars 2012
Panikljud från Claphaminstitutet
Som ateist blir man överlycklig när man angrips av apologeter i en debattartikel i en stor dagstidning. I synnerhet när de skrivande teisterna inte bara arbetar för det kroniskt förvirrade Claphaminstitutet, utan också skriver under på en artikel så full av falska argument och logikfel som fallet är i den aktuella skrivelsen.
Ewert och Selander börjar i och för sig med en hyfsat relevant diskussion om huruvida Dawkins och dylika debattörer verkligen agerar inom ramarna för en god debatt när de anslår en ovanligt aggressiv ton mot religionerna och deras roll i samhället. Just här har författarna i alla fall en adekvat invändning, även om jag själv anser att religionerna gott kan stå ut med Dawkins, Hitchens och PZ Myers efter att med våld och ostracism upprätthållit sin rätt till tolkningsföreträde genom årtusenden.
Resten av debattartikeln sammanfattas bäst med ett oöversättligt internetuttryck: Epic Fail! För hur skall man annars bemöta påståendet att "ateisterna saknar rationella argument för sin världsbild"? Och jag som trodde att en värld som i allt väsentligt visat sig vara kliniskt fri från varje typ av objektiva gudsbevis utgör ett utmärkt argument för en ateistiskt livssyn....
Därtill saknar vi ateister tydligen "insikt om de senaste 30 årens utveckling inom religionsfilosofin". Personligen är jag relativt säker på att Ewert och Selander saknar insikt i hur Tolkiens Midgård beskrivits och tolkats på varierande sätt i snart sextio år. Trots detta tror jag ingen av dem skulle anse sig diskvalificerad från att avfärda Silmarillion som ett fiktivt verk. Eller, som Dawkins sa: Man behöver inte höra en feolog uttala sig om färgen på feernas vingar för att inse att feer inte finns.
Till min förtjusning blir det dock ännu dummare i nästa stycke: Författarna piper upprört om hur "hela bevisbördan läggs på den gudstroende". Detta är "special pleading" i sin renaste form: I kraft av tradition och makt skall alltså religiösa påståenden undantags från logikens allomfattande krav på positiv bevisbörda.
Tyvärr, herrar teologer, det fungerar inte så. Påstår ni att världen skapades och sedemera styrs av en allsmäktig varelse (som därtill lät sig födas i mellanöstern i det enda syftet att torteras till döds för att därigenom inhämta förlåtelse för människorna för ett "brott" som skulle ha begåtts av en avlägsen urmoder några miljoner år tidigare) är det upp till er, och endast er att bevisa det. Men känn ingen stress, ni har bara haft 2000 år på er hittills.
Slutligen påstår teologerna att ateister gör fel när de sätter kristendomen i motsatsförhållande till vetenskapen. De har här en poäng, nämligen att religionerna inte undantagslöst utgjort ett hinder för vetenskap och forskning genom historien. Faktum kvarstår dock: Vetenskap handlar om att ständigt testa och ifrågasätta teorier, medan religionens grundpelare är att tro på valda grundteser, hur mycket dessa än må motsägas av de bevis som står till buds.
Med andra ord säger Claphamteologerna inte mycket av värde i sin artikel. Dock får jag känslan av att det aldrig var skrivelsen syfte. Snarare handlar det om en panikhandling från företrädare för en alltmer frånsprungen och maktlös världsåskådning.
Om verklighetstolkning skulle ses som en orienteringstävling så stämplar ateisterna kontroll efter kontroll, medan Claphaminstitutets löpare kräver att få rita en egen karta och sedan gnäller högljutt när varken terräng eller kontroller visar sig stämma med det egna, framfantiserade alstret.
Loppet är visserligen inte slut. Men för varje debattartikel som denna så drygar vi ateister ut ledningen.
Ewert och Selander börjar i och för sig med en hyfsat relevant diskussion om huruvida Dawkins och dylika debattörer verkligen agerar inom ramarna för en god debatt när de anslår en ovanligt aggressiv ton mot religionerna och deras roll i samhället. Just här har författarna i alla fall en adekvat invändning, även om jag själv anser att religionerna gott kan stå ut med Dawkins, Hitchens och PZ Myers efter att med våld och ostracism upprätthållit sin rätt till tolkningsföreträde genom årtusenden.
Resten av debattartikeln sammanfattas bäst med ett oöversättligt internetuttryck: Epic Fail! För hur skall man annars bemöta påståendet att "ateisterna saknar rationella argument för sin världsbild"? Och jag som trodde att en värld som i allt väsentligt visat sig vara kliniskt fri från varje typ av objektiva gudsbevis utgör ett utmärkt argument för en ateistiskt livssyn....
Därtill saknar vi ateister tydligen "insikt om de senaste 30 årens utveckling inom religionsfilosofin". Personligen är jag relativt säker på att Ewert och Selander saknar insikt i hur Tolkiens Midgård beskrivits och tolkats på varierande sätt i snart sextio år. Trots detta tror jag ingen av dem skulle anse sig diskvalificerad från att avfärda Silmarillion som ett fiktivt verk. Eller, som Dawkins sa: Man behöver inte höra en feolog uttala sig om färgen på feernas vingar för att inse att feer inte finns.
Till min förtjusning blir det dock ännu dummare i nästa stycke: Författarna piper upprört om hur "hela bevisbördan läggs på den gudstroende". Detta är "special pleading" i sin renaste form: I kraft av tradition och makt skall alltså religiösa påståenden undantags från logikens allomfattande krav på positiv bevisbörda.
Tyvärr, herrar teologer, det fungerar inte så. Påstår ni att världen skapades och sedemera styrs av en allsmäktig varelse (som därtill lät sig födas i mellanöstern i det enda syftet att torteras till döds för att därigenom inhämta förlåtelse för människorna för ett "brott" som skulle ha begåtts av en avlägsen urmoder några miljoner år tidigare) är det upp till er, och endast er att bevisa det. Men känn ingen stress, ni har bara haft 2000 år på er hittills.
Slutligen påstår teologerna att ateister gör fel när de sätter kristendomen i motsatsförhållande till vetenskapen. De har här en poäng, nämligen att religionerna inte undantagslöst utgjort ett hinder för vetenskap och forskning genom historien. Faktum kvarstår dock: Vetenskap handlar om att ständigt testa och ifrågasätta teorier, medan religionens grundpelare är att tro på valda grundteser, hur mycket dessa än må motsägas av de bevis som står till buds.
Med andra ord säger Claphamteologerna inte mycket av värde i sin artikel. Dock får jag känslan av att det aldrig var skrivelsen syfte. Snarare handlar det om en panikhandling från företrädare för en alltmer frånsprungen och maktlös världsåskådning.
Om verklighetstolkning skulle ses som en orienteringstävling så stämplar ateisterna kontroll efter kontroll, medan Claphaminstitutets löpare kräver att få rita en egen karta och sedan gnäller högljutt när varken terräng eller kontroller visar sig stämma med det egna, framfantiserade alstret.
Loppet är visserligen inte slut. Men för varje debattartikel som denna så drygar vi ateister ut ledningen.
måndag 19 mars 2012
Lätt att lura den som vill tro
Den lilla orten Ljungaverk hemsöktes nyligen. Inte av spöken, gastar eller demoner, utan av ett "medium".
Seanser har varit ett folknöje åtminstone sedan 1800-talet och var vitt avslöjade såsom bluffmakeri redan då, så varför dyker ett femtiotal människor upp för att höra ytterligare en charlatan mumla om andar som söker kontakt från "andra sidan"? I ett större perspektiv kan man fråga sig varför var femte svensk tror på spöken.
Flera svar på båda frågorna går faktiskt att utläsa redan i artikeln om Ljungaverksjippot. Till att börja med har spöktron fått en rejäl dos näring i form av låtsasdokumentära program såsom bottennappet "Det Okända", vilket naturligtvis kan ge ett intryck hos gemene man att de ändå ligger något i tron på diverse övernaturligheter.
För det andra är de s.k. mediernas metoder erkänt lätta att låta sig luras av, i synnerhet om man redan är troende och således vill tolka det upplevda såsom bevis för närvaro av händangångnas andar, vackert sammanfattat i citatet: "Hon vet ju ingenting alls om oss och det hon berättade stämde till 100 procent. Jag kom hit för att jag upplevt en del själv och hoppades få bekräftelse på att det finns något."
Den teknik ett "medium"använder är väl känd under termen "cold reading": Ett antal öppna frågor och påståenden från den "läsande" blir alltmer specifika allteftersom de tolkas och bekräftas av offret, som i sin tur väljer att höra och minnas främst de korrekta uttalandena genom den välkända mekanismen confirmation bias.
Den bästa boten mot mer eller mindre medvetet bluffande spåmän och spiritister vore naturligtvis att svälta ut dom genom att inte uppmuntra dem genom att satsa tid och pengar på att besöka deras föreställningar. Så länge en del av befolkningen dock är beredda att låta sig luras får man dock hålla sig till sakargument: Ingen så kallad synsk människa har i kontrollerade tester visat sig vara i besittning av någon kunskap de inte kunnat inhämta genom helst vanliga metoder. För den som påstår något annat kvarstår det faktum att de flesta länder skeptiska organisationer erbjuder stora penningpriser till den som bevisar sig besitta övernaturliga förmågor.
Hittills har inte ett enda dylikt pris betalats ut. Av fullt begripliga skäl.
Seanser har varit ett folknöje åtminstone sedan 1800-talet och var vitt avslöjade såsom bluffmakeri redan då, så varför dyker ett femtiotal människor upp för att höra ytterligare en charlatan mumla om andar som söker kontakt från "andra sidan"? I ett större perspektiv kan man fråga sig varför var femte svensk tror på spöken.
Flera svar på båda frågorna går faktiskt att utläsa redan i artikeln om Ljungaverksjippot. Till att börja med har spöktron fått en rejäl dos näring i form av låtsasdokumentära program såsom bottennappet "Det Okända", vilket naturligtvis kan ge ett intryck hos gemene man att de ändå ligger något i tron på diverse övernaturligheter.
För det andra är de s.k. mediernas metoder erkänt lätta att låta sig luras av, i synnerhet om man redan är troende och således vill tolka det upplevda såsom bevis för närvaro av händangångnas andar, vackert sammanfattat i citatet: "Hon vet ju ingenting alls om oss och det hon berättade stämde till 100 procent. Jag kom hit för att jag upplevt en del själv och hoppades få bekräftelse på att det finns något."
Den teknik ett "medium"använder är väl känd under termen "cold reading": Ett antal öppna frågor och påståenden från den "läsande" blir alltmer specifika allteftersom de tolkas och bekräftas av offret, som i sin tur väljer att höra och minnas främst de korrekta uttalandena genom den välkända mekanismen confirmation bias.
Den bästa boten mot mer eller mindre medvetet bluffande spåmän och spiritister vore naturligtvis att svälta ut dom genom att inte uppmuntra dem genom att satsa tid och pengar på att besöka deras föreställningar. Så länge en del av befolkningen dock är beredda att låta sig luras får man dock hålla sig till sakargument: Ingen så kallad synsk människa har i kontrollerade tester visat sig vara i besittning av någon kunskap de inte kunnat inhämta genom helst vanliga metoder. För den som påstår något annat kvarstår det faktum att de flesta länder skeptiska organisationer erbjuder stora penningpriser till den som bevisar sig besitta övernaturliga förmågor.
Hittills har inte ett enda dylikt pris betalats ut. Av fullt begripliga skäl.
måndag 12 mars 2012
Bögar: Farligare än både Sith och Reapers (tydligen).
Bioware har fattat något centralt om mänskligheten, nämligen detta: Vi gillar sex. På väldigt många olika sätt. Ensamma, i olik- och samkönade par samt i mer kreativa konstellationer. Om vi faktiskt i framtiden får kontakt med högstående intergalaktiska varelser misstänker jag personligen att punkt två på dagordningen för samexistens (efter att bena ut språkfrågan) blir att lista ut hur vi kan ha sex med dem.
Varför denna betraktelse? Jo, ett antal ärkekonservativa organisationer, inklusive den närapå viktorianskmoraliska American Decency Association, har upptäckt att man kan ha homosexuella relationer i Star Wars: The Old Repbulic. Med därpå följande moralpanik.
Hela historien gör mig glad av flera skäl. Dels för att allt som får moralister att skruva på sig omedelbart verkar roligare i mina ögon, dels för att "upprop" som detta får homfoberna att krypa ut i solljuset där vi andra kan se dom för de ganska patetiska existenser de faktiskt är. Men, i första hand, är jag glad för att ett så stort företag som Bioware har förstått att bögar och flator på intet sätt är diskvalificerade från att rädda glaxen från Reapers och Sith-lorder.
Jag har inte själv spelat SW:TOR, men som jag skrev i förra inlägget är Mass Effect 3 något jag sett fram emot med nästan religiös iver. Och, som en helg i tv-soffan klargjort, var min förväntan inte på något sätt missriktad. I tre dagar har jag tillbringat patologiskt mycket tid med att samla galaxens styrkor mot the Reapers, rädda Krogans från att dö ut, bekämpa terroristgruppen Cerberus och, naturligtvis, inlett ett samkönat förhållande med min kommunikationsofficer. Med andra ord: ME3 rockar.
Visst finns det svagheter. Sidouppdragen är tidvis svåra att hitta geografiskt och lite för många dramatiska uppdrag slutar med att någon måste ge sitt liv för galaxen genom att stanna och desarmera eller utlösa en bomb eller aktivera en eller annan mekanism, vilket innebär att dramatiken minskar i takt med upprepningen. Att i stort sett varje uppdrag också innebär ett möte med en eller annan karaktär från tidigare spel blir också i längden lite väl långsökt och förutsägbart.
Detta är dock bara skönhetsfel i ett spel som annars är briljant på så många punkter. De episka striderna för galaxens fortlevnad skiftar sömlöst till finstämda människoporträtt. När man vandrar genom the Citadel är krigets fasor ständigt närvarande i allt från horder av utblottade flyktingar till den soldat som med stigande desperation försöker ordna pappersarbet för att skicka sitt barn i säkerhet innan hon själv går ut i strid.
Shepards vapendragare är precis som i tidigare spel en salig blandning i alla tänkbara former och varianter, alla livligt återgivna på både gott och ont och med ständiga överraskningar.
Visst, episka och dramatiska spelberättelser har vi sett förut. Men aldrig tidigare har jag med stort engagemang kämpat för att hjälpa en till synes oerhört macholatinsk skyttelpilot att komma över sorgen efter hans makes tragiska död.
Vilket leder prydligt tillbaka till inläggets utgångspunkt: Man kan förstå böghatarnas panik. När de kämpar mot populärkulturella verk av den här kalibern börjar de kanske förstå att deras egen strid mot mänskligheten i slutändan är dömd att förloras.
Varför denna betraktelse? Jo, ett antal ärkekonservativa organisationer, inklusive den närapå viktorianskmoraliska American Decency Association, har upptäckt att man kan ha homosexuella relationer i Star Wars: The Old Repbulic. Med därpå följande moralpanik.
Hela historien gör mig glad av flera skäl. Dels för att allt som får moralister att skruva på sig omedelbart verkar roligare i mina ögon, dels för att "upprop" som detta får homfoberna att krypa ut i solljuset där vi andra kan se dom för de ganska patetiska existenser de faktiskt är. Men, i första hand, är jag glad för att ett så stort företag som Bioware har förstått att bögar och flator på intet sätt är diskvalificerade från att rädda glaxen från Reapers och Sith-lorder.
Jag har inte själv spelat SW:TOR, men som jag skrev i förra inlägget är Mass Effect 3 något jag sett fram emot med nästan religiös iver. Och, som en helg i tv-soffan klargjort, var min förväntan inte på något sätt missriktad. I tre dagar har jag tillbringat patologiskt mycket tid med att samla galaxens styrkor mot the Reapers, rädda Krogans från att dö ut, bekämpa terroristgruppen Cerberus och, naturligtvis, inlett ett samkönat förhållande med min kommunikationsofficer. Med andra ord: ME3 rockar.
Visst finns det svagheter. Sidouppdragen är tidvis svåra att hitta geografiskt och lite för många dramatiska uppdrag slutar med att någon måste ge sitt liv för galaxen genom att stanna och desarmera eller utlösa en bomb eller aktivera en eller annan mekanism, vilket innebär att dramatiken minskar i takt med upprepningen. Att i stort sett varje uppdrag också innebär ett möte med en eller annan karaktär från tidigare spel blir också i längden lite väl långsökt och förutsägbart.
Detta är dock bara skönhetsfel i ett spel som annars är briljant på så många punkter. De episka striderna för galaxens fortlevnad skiftar sömlöst till finstämda människoporträtt. När man vandrar genom the Citadel är krigets fasor ständigt närvarande i allt från horder av utblottade flyktingar till den soldat som med stigande desperation försöker ordna pappersarbet för att skicka sitt barn i säkerhet innan hon själv går ut i strid.
Shepards vapendragare är precis som i tidigare spel en salig blandning i alla tänkbara former och varianter, alla livligt återgivna på både gott och ont och med ständiga överraskningar.
Visst, episka och dramatiska spelberättelser har vi sett förut. Men aldrig tidigare har jag med stort engagemang kämpat för att hjälpa en till synes oerhört macholatinsk skyttelpilot att komma över sorgen efter hans makes tragiska död.
Vilket leder prydligt tillbaka till inläggets utgångspunkt: Man kan förstå böghatarnas panik. När de kämpar mot populärkulturella verk av den här kalibern börjar de kanske förstå att deras egen strid mot mänskligheten i slutändan är dömd att förloras.
torsdag 8 mars 2012
Stör ej, räddning av galaxen pågår
En vuxen akademiker med familj, barn och ansvarsfullt arbete borde inte vara så här upphetsad över något så banalt som ett tv-spel. Det struntar jag i.
Mass Effect 3 är här och att döma av de recensioner jag hunnit läsa (se Aftonbladet) är det allt jag har hoppats på. Redan första delen uppvisade en ypperlig spelmekanik kopplat med kvalitativ dialog, och i del 2 finputsades konceptet till en nästintill perfekt blandning av bländande actionmekanik och karaktärsdrama, fritt från rollspelens klassiska gytter av menyer och mekanisk karaktärsoptimering. (För övrigt har jag inget emot komplex spelmekanik, men föredrar klassiska penna- och pappersrollspel för de behoven).
Vad Mass Effect-serien dock lyckats allra bäst med är epiken. Känslan av dramatik på galaktisk nivå har bara stigit genom de tidigare spelen, främst genom att den dramatiska rädda världen-intrigen har löpt steglöst från ödesmättad dialog till cinematiska actionsekvenser.
Om man till detta lägger möjligheten att importera sin karaktär från de tidigare spelen blir summan en för mig unik grad av sympati och engagemang för "min" commander Shepard (en nästan äckelgod Vanguard, om någon mot förmodan undrar) och hennes vapendragare.
Till skillnad från andra spel som oftast inte överstiger kvalitetsgraden "schysst underhållning" är Mass Effect en pefekt syntes av knivskarp spelmekanik och en historia som får mig att undra hur det ska gå.
Ska Krogan-rasen återhämta sig från den biologiska krigföring som gjort arten näst intill steril? Vad vill Cerberus och "the illusive man" egentligen? Vad ska hända med Jack, Tali, Miranda och Grunt?
Då spelsläppet till all lycka sammanfaller med en ledig fredagkväll tänker jag låsa dörren, släcka lampan, öppna en flaska bättre öl och äntligen få reda på hur det ska sluta.
Mass Effect 3 är här och att döma av de recensioner jag hunnit läsa (se Aftonbladet) är det allt jag har hoppats på. Redan första delen uppvisade en ypperlig spelmekanik kopplat med kvalitativ dialog, och i del 2 finputsades konceptet till en nästintill perfekt blandning av bländande actionmekanik och karaktärsdrama, fritt från rollspelens klassiska gytter av menyer och mekanisk karaktärsoptimering. (För övrigt har jag inget emot komplex spelmekanik, men föredrar klassiska penna- och pappersrollspel för de behoven).
Vad Mass Effect-serien dock lyckats allra bäst med är epiken. Känslan av dramatik på galaktisk nivå har bara stigit genom de tidigare spelen, främst genom att den dramatiska rädda världen-intrigen har löpt steglöst från ödesmättad dialog till cinematiska actionsekvenser.
Om man till detta lägger möjligheten att importera sin karaktär från de tidigare spelen blir summan en för mig unik grad av sympati och engagemang för "min" commander Shepard (en nästan äckelgod Vanguard, om någon mot förmodan undrar) och hennes vapendragare.
Till skillnad från andra spel som oftast inte överstiger kvalitetsgraden "schysst underhållning" är Mass Effect en pefekt syntes av knivskarp spelmekanik och en historia som får mig att undra hur det ska gå.
Ska Krogan-rasen återhämta sig från den biologiska krigföring som gjort arten näst intill steril? Vad vill Cerberus och "the illusive man" egentligen? Vad ska hända med Jack, Tali, Miranda och Grunt?
Då spelsläppet till all lycka sammanfaller med en ledig fredagkväll tänker jag låsa dörren, släcka lampan, öppna en flaska bättre öl och äntligen få reda på hur det ska sluta.
tisdag 6 mars 2012
Nej, det är inte det minsta märkligt!
Jag vet, jag lovade att aldrig skriva om Mora kommuns krumbukter med mobilnätet igen. Ämnet är egentligen plågsamt uttjatat i inläggen här, här och här (samt på flera ställen i den här bloggen, i fall någon skulle vara intresserad).
Ämnet har för mig blivit ett mentalt munsår, som jag inte kan låta bli att pilla på. Och när man därtill får serverat uttalanden som de som Christina Bröms (vice ordförande i Mora-Orsa miljönämnd) kläcker ur sig i dagens DN är det ärligt talat inte långt till att skrika rakt ut....
Till att börja med tycker denna uppenbart engagerade politiker att "det är märkligt om det inte finns några belägg för det" (elöverkänslighet).
Nej, inte det minsta märkligt, faktiskt. Det finns ingen rimlig teoretisk patofysiologisk bas för att den mänskliga organismen skulle reagera på elektromagnetiska fält. De symtom som beskrivs i denna artikel och på andra ställen är därtill typiska för ett ångesttillstånd och har genom historien tillskrivits allt från besatthet och melankoli till "strålning" och utbrändhet. Symtomen är verkliga, obehagliga och inte det minsta inbillade, vilket dock inte gäller kopplingen till elektriska fält.
Bröms vidare utveckling av resonemanget är inte mindre svag: "Forskning kan ändra sig utifrån att det kommer nya belägg för saker och ting."
Jodå, vetenskapen uppdateras hela tiden, det är därför den fungerar så väl jämfört med alla andra förklaringsmodeller för verkligheten, och frånvaron av positiva bevis innebär aldrig en total säkerhet, dvs "absence of evidence is not evidence of absence". Det innebär dock inte, vilket Bröms tycks tro, att ett helt obevisat fenomen kan antas existera i väntan på ett slutgiltigt vederläggande. För att ett uppfattat samband (här sambandet mellan exponering och symtom) skall anses vara ett bevisat samband räcker inte en eller ens många människors berättelser som bevisföring. Om välblindade, reproducerbara studier skulle kunna visa på objektiva fysiologiska reaktioner på elektriska fält vore det en början till ett bevisat samband, som sedan skulle kunna styrkas med exempelvis sannolika mekanismer på neurologisk eller endokrin cellnivå.
Jag gillar vetenskap. Just därför önskar jag att politiker kunde låta bli att hänvisa till forskning när de så uppenbart inte vet vad det är.
Uppdatering: Beslutet i Mora kommun blev att någon nedsläckning av mobilnätet inte är aktuellt. Tyvärr velar nämnden ändå runt med ett särdeles fegt uttalande om att forskningen i ämnet skulle befinna sig i en "gråzon". Detta är antingen en grav missuppfattning av forskningsläget eller ett försök att undvika ett känsligt ställningstagande. "Bevisen" för elöverkänslighet är anekdotiska, den välgenomförda forskning som föreligger inom området talar klart emot tillståndets existens.
Således är den enda gråzonen inom synhåll den som Mora- och Orsaborna fortfarande risker att hamna inom vad gäller mobiltäckningen.
Ämnet har för mig blivit ett mentalt munsår, som jag inte kan låta bli att pilla på. Och när man därtill får serverat uttalanden som de som Christina Bröms (vice ordförande i Mora-Orsa miljönämnd) kläcker ur sig i dagens DN är det ärligt talat inte långt till att skrika rakt ut....
Till att börja med tycker denna uppenbart engagerade politiker att "det är märkligt om det inte finns några belägg för det" (elöverkänslighet).
Nej, inte det minsta märkligt, faktiskt. Det finns ingen rimlig teoretisk patofysiologisk bas för att den mänskliga organismen skulle reagera på elektromagnetiska fält. De symtom som beskrivs i denna artikel och på andra ställen är därtill typiska för ett ångesttillstånd och har genom historien tillskrivits allt från besatthet och melankoli till "strålning" och utbrändhet. Symtomen är verkliga, obehagliga och inte det minsta inbillade, vilket dock inte gäller kopplingen till elektriska fält.
Bröms vidare utveckling av resonemanget är inte mindre svag: "Forskning kan ändra sig utifrån att det kommer nya belägg för saker och ting."
Jodå, vetenskapen uppdateras hela tiden, det är därför den fungerar så väl jämfört med alla andra förklaringsmodeller för verkligheten, och frånvaron av positiva bevis innebär aldrig en total säkerhet, dvs "absence of evidence is not evidence of absence". Det innebär dock inte, vilket Bröms tycks tro, att ett helt obevisat fenomen kan antas existera i väntan på ett slutgiltigt vederläggande. För att ett uppfattat samband (här sambandet mellan exponering och symtom) skall anses vara ett bevisat samband räcker inte en eller ens många människors berättelser som bevisföring. Om välblindade, reproducerbara studier skulle kunna visa på objektiva fysiologiska reaktioner på elektriska fält vore det en början till ett bevisat samband, som sedan skulle kunna styrkas med exempelvis sannolika mekanismer på neurologisk eller endokrin cellnivå.
Jag gillar vetenskap. Just därför önskar jag att politiker kunde låta bli att hänvisa till forskning när de så uppenbart inte vet vad det är.
Uppdatering: Beslutet i Mora kommun blev att någon nedsläckning av mobilnätet inte är aktuellt. Tyvärr velar nämnden ändå runt med ett särdeles fegt uttalande om att forskningen i ämnet skulle befinna sig i en "gråzon". Detta är antingen en grav missuppfattning av forskningsläget eller ett försök att undvika ett känsligt ställningstagande. "Bevisen" för elöverkänslighet är anekdotiska, den välgenomförda forskning som föreligger inom området talar klart emot tillståndets existens.
Således är den enda gråzonen inom synhåll den som Mora- och Orsaborna fortfarande risker att hamna inom vad gäller mobiltäckningen.
måndag 5 mars 2012
Är det hustomtarnas tur sedan?
Det finns inga tomtar, enhörningar, alver, troll eller demoner.
Jag tror att detta tvärsäkra uttalande är till 80% helt och hållet okontroversiellt. Problemet är de felande 20 procentenheterna: Det finns, i detta upplysta land, fortfarande människor som tror på demoner och, i värsta fall, tror att dessa behöver drivas ut ur människor för att komma till rätta med både verkliga problem (psykisk sjukdom) och företeelser som bara kan sägas vara problematiska utifrån en extremistisk världsbild (homosexualitet).
Argumentum ad Breivikum (dvs en extrem typ av guilt by association, där en meningsmotståndare mer eller mindre långsökt placeras i samma läger som den norske galningen) har blivit en oanständigt vanlig debatteknik de senaste veckorna, i synnerhet på DN:s kultursidor. Jag tänkte i dag tillämpa min egen version av argumentet, och därigenom ställa frågan huruvida man är ansvarig för ett illdåd om detta råkar vara en extrem reaktion på en ståndpunkt man själv framfört offentligt.
I artikeln i dagens DN (i alla fall i papperstidningen) figurerade en frikyrkopastor som "hjälper människor mot det onda "men bara när det finns frivillighet, i synnerhet när det gäller barn". Även om man utelämnar resonemanget angående om ett barn över huvud taget kan sägas deltaga frivilligt i en exorcism som det släpats till av sina föräldrar så kvarstår frågan om någon kan svära sig fri från de mer våldsamma exemplen på andeutdrivning och samtidigt på fullt allvar hävda att demoner existerar.
"Demoner", så som dessa beskrivs av de troende, verkar definieras som icke-fysiska entiteter kapabla att ta en människa i besittning och påverka denne i en ur kyrkans perspektiv oönskad riktning. Det är just ur det perspektivet andeutdrivning (i jämförelse med andra mindre vederhäftiga metoder för personlighetspåverkan) är en så pass obehaglig företeelse: Varje motstånd mot exorcismen hos offret kan omdefinieras till ett motstånd från den presumptiva demonen, och således ignoreras. Lydighet och medgörlighet inför församlingens uttalade och outtalade regler ses som goda och mänskliga egenskaper, medan autonomi och kritiskt tänkande avfärdas såsom demoniska. Demonisering kan således klart sägas vara en del av en fundamentalistisk kyrkas maktmedel, både i den direkt ockulta (dvs vidskepliga) bemärkelsen och i den mer allmänna betydelsen som synonym till ett omänskliggörande av en meningsmotståndare.
Här kommer mitt eget argument ad Breivik in: Må så vara att de flesta som framför uppfattningen att demoner är en fara för mänskligheten tar avstånd mot de övergrepp som en ung flicka drabbats av i loppet av en s.k. exorcism. Men om man är beredd att bortse från verkligheten så pass gravt att man faktiskt på allvar påstår att alltigenom onda andeväsen kan besätta ett barn, så bör man också vara medveten om hur sådana påståenden i den yttersta förlängningen kan leda till att mänskligt lidande av extremt troende börjar ses som ett nödvändigt ont i kriget mot "ondskan".
Nej, jag anser inte att yttrandefriheten bör inskränkas vare sig för religiösa extremister eller koranbrännande islamofober. Däremot bör den som sprider skräckpropaganda om "muslimsk infiltration", demoner eller ondskefulla hustomtar fundera vilket moraliskt (om än icke juridiskt) ansvar man bär när en labil människa tar till våld för att driva ut demonerna, slå tillbaka mot de "onda islamisterna" eller bränner ned huset för att fördriva tomtarna.
Man skulle tro att det finns nog med mänsklig ondska i världen och att övernaturliga fantasifoster är något vi inte behöver. Tyvärr verkar inte alla hålla med.
Jag tror att detta tvärsäkra uttalande är till 80% helt och hållet okontroversiellt. Problemet är de felande 20 procentenheterna: Det finns, i detta upplysta land, fortfarande människor som tror på demoner och, i värsta fall, tror att dessa behöver drivas ut ur människor för att komma till rätta med både verkliga problem (psykisk sjukdom) och företeelser som bara kan sägas vara problematiska utifrån en extremistisk världsbild (homosexualitet).
Argumentum ad Breivikum (dvs en extrem typ av guilt by association, där en meningsmotståndare mer eller mindre långsökt placeras i samma läger som den norske galningen) har blivit en oanständigt vanlig debatteknik de senaste veckorna, i synnerhet på DN:s kultursidor. Jag tänkte i dag tillämpa min egen version av argumentet, och därigenom ställa frågan huruvida man är ansvarig för ett illdåd om detta råkar vara en extrem reaktion på en ståndpunkt man själv framfört offentligt.
I artikeln i dagens DN (i alla fall i papperstidningen) figurerade en frikyrkopastor som "hjälper människor mot det onda "men bara när det finns frivillighet, i synnerhet när det gäller barn". Även om man utelämnar resonemanget angående om ett barn över huvud taget kan sägas deltaga frivilligt i en exorcism som det släpats till av sina föräldrar så kvarstår frågan om någon kan svära sig fri från de mer våldsamma exemplen på andeutdrivning och samtidigt på fullt allvar hävda att demoner existerar.
"Demoner", så som dessa beskrivs av de troende, verkar definieras som icke-fysiska entiteter kapabla att ta en människa i besittning och påverka denne i en ur kyrkans perspektiv oönskad riktning. Det är just ur det perspektivet andeutdrivning (i jämförelse med andra mindre vederhäftiga metoder för personlighetspåverkan) är en så pass obehaglig företeelse: Varje motstånd mot exorcismen hos offret kan omdefinieras till ett motstånd från den presumptiva demonen, och således ignoreras. Lydighet och medgörlighet inför församlingens uttalade och outtalade regler ses som goda och mänskliga egenskaper, medan autonomi och kritiskt tänkande avfärdas såsom demoniska. Demonisering kan således klart sägas vara en del av en fundamentalistisk kyrkas maktmedel, både i den direkt ockulta (dvs vidskepliga) bemärkelsen och i den mer allmänna betydelsen som synonym till ett omänskliggörande av en meningsmotståndare.
Här kommer mitt eget argument ad Breivik in: Må så vara att de flesta som framför uppfattningen att demoner är en fara för mänskligheten tar avstånd mot de övergrepp som en ung flicka drabbats av i loppet av en s.k. exorcism. Men om man är beredd att bortse från verkligheten så pass gravt att man faktiskt på allvar påstår att alltigenom onda andeväsen kan besätta ett barn, så bör man också vara medveten om hur sådana påståenden i den yttersta förlängningen kan leda till att mänskligt lidande av extremt troende börjar ses som ett nödvändigt ont i kriget mot "ondskan".
Nej, jag anser inte att yttrandefriheten bör inskränkas vare sig för religiösa extremister eller koranbrännande islamofober. Däremot bör den som sprider skräckpropaganda om "muslimsk infiltration", demoner eller ondskefulla hustomtar fundera vilket moraliskt (om än icke juridiskt) ansvar man bär när en labil människa tar till våld för att driva ut demonerna, slå tillbaka mot de "onda islamisterna" eller bränner ned huset för att fördriva tomtarna.
torsdag 1 mars 2012
Ingen Necronomicon på utställningen?
En av världens mest spännande boksamlingar, vatikanens "hemliga" arkiv, skall delvis ställas ut för allmänheten.
Vid sidan av den mer uppenbara fascinationen för så många intressanta och historiskt viktiga dokument är vatikanen och dess hemligheter, kanske i synnerhet det oerhört stora biblioteket, överrepresenterade i konspirationsteorier av varierande slag, ålder och vansinnesgrad. Da Vinci-koden och andra populärvetenskapliga konspirationsthrillers av modernt datum är bara den mest populariserade toppen av ett isberg av politiska, teologiska och direkt ockulta konspirationsteorier, varav flera verkar ha existerat nästan lika länge som påveämbetet.
Där finns den klassiska "Jesus avkommar lever"-teorin, förkroppsligad av de legendariska merovingerna och beskriven i verk som just Da Vinci-koden och Holy Blood, Holy Grail. Där finns misstankar om försök till katolska maktövertaganden riktade mot varje upptänkligt land, men kanske främst USA. Där finns överlevande tempelriddarordnar som arbetar i skuggorna i varjehanda sinistra syften (varav några får Assassins Creed att likna trovärdig nutidshistoria). Där finns bevis för rymdvarelser, reptoider, demoner, djävulspakter, 9/11-komplotter och icke osannolikt förbundsarken direkt från Raiders of the Lost Ark samlandes damm i något hörn.
Kort sagt: Kan du fantisera fram det kan du också anta att katolska kyrkan sitter på bevisen. Till viss del få katolska kyrkan skylla sig själv för konspirationsmisstankarna genom sin fäbless för hemlighetsmakeri (senast uppmärksammad genom de vedervärdiga nedtystningarna av systematiska barnvåldtäkter) och sin benägenhet att betrakta kulturskatter plundrade från hela världen som privat kyrkoegendom.
Vi lär inte få se några bevis för några fantasifulla komplotter i den kommande utställningen, inte heller lär den berömda Z-kollektionen (enl. ryktet bestående av hädiska, obscena eller sataniska verk) digitaliseras till eboksformat inom överskådlig framtid.
Själv tänker jag dock fortsätta hoppas på att Necronomicon faktiskt ligger i ett skyddande, sigillöversållat guldskrin någonstans i vatikanens källare. I min mening kan nämligen Cthulhu och hans tjänare knappast ställa till med värre djävulskap än RKK gjort genom historien, då Cthulhu enligt säkra källor varken hatar kvinnor, bögar, aborter eller preventivmedel.
Vid sidan av den mer uppenbara fascinationen för så många intressanta och historiskt viktiga dokument är vatikanen och dess hemligheter, kanske i synnerhet det oerhört stora biblioteket, överrepresenterade i konspirationsteorier av varierande slag, ålder och vansinnesgrad. Da Vinci-koden och andra populärvetenskapliga konspirationsthrillers av modernt datum är bara den mest populariserade toppen av ett isberg av politiska, teologiska och direkt ockulta konspirationsteorier, varav flera verkar ha existerat nästan lika länge som påveämbetet.
Där finns den klassiska "Jesus avkommar lever"-teorin, förkroppsligad av de legendariska merovingerna och beskriven i verk som just Da Vinci-koden och Holy Blood, Holy Grail. Där finns misstankar om försök till katolska maktövertaganden riktade mot varje upptänkligt land, men kanske främst USA. Där finns överlevande tempelriddarordnar som arbetar i skuggorna i varjehanda sinistra syften (varav några får Assassins Creed att likna trovärdig nutidshistoria). Där finns bevis för rymdvarelser, reptoider, demoner, djävulspakter, 9/11-komplotter och icke osannolikt förbundsarken direkt från Raiders of the Lost Ark samlandes damm i något hörn.
Kort sagt: Kan du fantisera fram det kan du också anta att katolska kyrkan sitter på bevisen. Till viss del få katolska kyrkan skylla sig själv för konspirationsmisstankarna genom sin fäbless för hemlighetsmakeri (senast uppmärksammad genom de vedervärdiga nedtystningarna av systematiska barnvåldtäkter) och sin benägenhet att betrakta kulturskatter plundrade från hela världen som privat kyrkoegendom.
Vi lär inte få se några bevis för några fantasifulla komplotter i den kommande utställningen, inte heller lär den berömda Z-kollektionen (enl. ryktet bestående av hädiska, obscena eller sataniska verk) digitaliseras till eboksformat inom överskådlig framtid.
Själv tänker jag dock fortsätta hoppas på att Necronomicon faktiskt ligger i ett skyddande, sigillöversållat guldskrin någonstans i vatikanens källare. I min mening kan nämligen Cthulhu och hans tjänare knappast ställa till med värre djävulskap än RKK gjort genom historien, då Cthulhu enligt säkra källor varken hatar kvinnor, bögar, aborter eller preventivmedel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)