Är det hustomtarnas tur sedan?

Det finns inga tomtar, enhörningar, alver, troll eller demoner.
Jag tror att detta tvärsäkra uttalande är till 80% helt och hållet okontroversiellt. Problemet är de felande 20 procentenheterna: Det finns, i detta upplysta land, fortfarande människor som tror på demoner och, i värsta fall, tror att dessa behöver drivas ut ur människor för att komma till rätta med både verkliga problem (psykisk sjukdom) och företeelser som bara kan sägas vara problematiska utifrån en extremistisk världsbild (homosexualitet).
 Argumentum ad Breivikum (dvs en extrem typ av guilt by association, där en meningsmotståndare mer eller mindre långsökt placeras i samma läger som den norske galningen) har blivit en oanständigt vanlig debatteknik de senaste veckorna, i synnerhet på DN:s kultursidor. Jag tänkte i dag tillämpa min egen version av argumentet, och därigenom ställa frågan huruvida man är ansvarig för ett illdåd om detta råkar vara en extrem reaktion på en ståndpunkt man själv framfört offentligt.
I artikeln i dagens DN (i alla fall i papperstidningen) figurerade en frikyrkopastor som "hjälper människor mot det onda "men bara när det finns frivillighet, i synnerhet när det gäller barn". Även om man utelämnar resonemanget angående om ett barn över huvud taget kan sägas deltaga frivilligt i en exorcism som det släpats till av sina föräldrar så kvarstår frågan om någon kan svära sig fri från de mer våldsamma exemplen på andeutdrivning och samtidigt på fullt allvar hävda att demoner existerar.
"Demoner", så som dessa beskrivs av de troende, verkar definieras som icke-fysiska entiteter kapabla att ta en människa i besittning och påverka denne i en ur kyrkans perspektiv oönskad riktning. Det är just ur det perspektivet andeutdrivning (i jämförelse med andra mindre vederhäftiga metoder för personlighetspåverkan) är en så pass obehaglig företeelse: Varje motstånd mot exorcismen hos offret kan omdefinieras till ett motstånd från den presumptiva demonen, och således ignoreras. Lydighet och medgörlighet inför församlingens uttalade och outtalade regler ses som goda och mänskliga egenskaper, medan autonomi och kritiskt tänkande avfärdas såsom demoniska. Demonisering kan således klart sägas vara en del av en fundamentalistisk kyrkas maktmedel, både i den direkt ockulta (dvs vidskepliga) bemärkelsen och i den mer allmänna betydelsen som synonym till ett omänskliggörande av en meningsmotståndare.
Här kommer mitt eget argument ad Breivik in: Må så vara att de flesta som framför uppfattningen att demoner är en fara för mänskligheten tar avstånd mot de övergrepp som en ung flicka drabbats av i loppet av en s.k. exorcism. Men om man är beredd att bortse från verkligheten så pass gravt att man faktiskt på allvar påstår att alltigenom onda andeväsen kan besätta ett barn, så bör man också vara medveten om hur sådana påståenden i den yttersta förlängningen kan leda till att mänskligt lidande av extremt troende börjar ses som ett nödvändigt ont i kriget mot "ondskan".
Nej, jag anser inte att yttrandefriheten bör inskränkas vare sig för religiösa extremister eller koranbrännande islamofober. Däremot bör den som sprider skräckpropaganda om "muslimsk infiltration", demoner eller ondskefulla hustomtar fundera vilket moraliskt (om än icke juridiskt) ansvar man bär när en labil människa tar till våld för att driva ut demonerna, slå tillbaka mot de "onda islamisterna" eller bränner ned huset för att fördriva tomtarna.

Man skulle tro att det finns nog med mänsklig ondska i världen och att övernaturliga fantasifoster är något vi inte behöver. Tyvärr verkar inte alla hålla med.