Ateist och skeptiker, därför feminist?

Som jag skrivit någon gång tidigare så har jag grubblat en del på relationen mellan ateism, skepticism och feminism. Då det sistnämnda ordet tolkas på många sätt av olika människor kan det vara på sin plats att definiera hur jag använder det. Kort sagt är feminism i min åsikt insikten om att män har en oförtjänt starkare position än kvinnor inom många delar av samhället, samt strävan efter att förändra detta faktum. Att enstaka debattörer (både försvarare och belackare av feminismen) tidvis drar falska likhetstecken mellan feminism och manshat alternativt pekar på de samhällsområden där kvinnor gynnas över män invaliderar för mig inte grundantagandet att könet i sig inte utgör någon markör för lämplighet eller en anledning till en assymetrisk maktfördelning. Vetenskapen tycks för övrigt bekräfta att skillnaden mellan könen är minimal rent biologiskt i alla fall avseende människans viktigaste organ, hjärnan.
Hur anknyter då detta till den skeptiska rörelsen? Fram tills ganska nyligen skulle jag ha sagt "inte alls", då min (erkänt självgoda) uppfattning var att skeptikerrörelsen, i frånvaro av tilltro till tusenåriga "gudomliga" bud och andra vanföreställningar, inte utgör någon grogrund för sexism och misogyni.
Ack, så fel jag hade. Det mest belysande exemplet är debatten om vad som allmänt blivit känt som elevatorgate. För den som inte är bekant med händelseförloppet handlade det helt enkelt om att Rebecca Watson, framträdande amerikansk skeptiker och grundare av skepchick, i sin videoblog berättade om ett närmande hon utsatts för i just en hiss, och hur hon uppfattat detta som obehagligt. Vad som så tydligt belyste synen på feminism inom skeptikerrörelsen var inte incidenten i sig, utan den därpå följande debatten. Denna har sedemera beskrivits från olika sidor som "an all out misogynist troll-war" alternativt "a feminazi witch hunt for sexists in the sceptic community".
Det har redan skrivits oräkneliga spaltmetrar om huruvida Watson överreagerade eller ej, så jag nöjer mig med att konstatera att min personliga åsikt är att hon hade all rätt att uttrycka sitt missnöje över det inträffade. Vad som fick mig att må illa var i stället hur många män i den skeptiska rörelsen som i tal och skrift stod redo att förlöjliga både Watson och kvinnor i stort samt försvara sin rätt att göra närmanden mot kvinnor närhelst de ville. Därtill har mer än en debattör av båda könen framfört åsikten att kvinnor i en mansdominerad miljö helt enkelt får tåla att bli mål för diverse mer eller mindre taffliga raggningsförsök.
Kort sagt: Även bland skeptiker och ateister finns en förvånande mängd människor som anser att kvinnor åtminstone till någon del får göra avkall på sin integritet just av det skälet att de är kvinnor. Vad jag blev uppmärksam på var helt enkelt hur det som på engelska kallas male sense of entitlement framträdde lika tydligt hos i övrigt bildade skeptiker som hos den mest självgode katolska kardinal.
För mig är jämställdhet mellan människor en vital del av en rationell, humanistisk världsbild. När republikanska presidentkandidater försöker överträffa varandra i kvinnoförtryck i form av repressiva abortlagar och våldtäktsapologetik, när KD kräver sterilisering av transexuella och när svenska politiker av skräck för att förknippas med invandrarfientliga grupper visar en skrämmande ovilja att ta tag i problem med tvångsgiften och hedersvåld behövs den sekulära humanismen mer än någonsin. För att vi skeptiker och rationalister skall ha något att yvas över måste vi ta tag i den sexism och ojämställdhet vi möter dagligen i vardagen.
Efter detta ganska långdragna raljerande måste jag alltså säga att en ärlig sekulär humanism inte kan existera utan feminism. Så jag kan i alla fall tala för mig själv när jag som ateist och skeptiker inte kan se det som annat än självklart att också vara feminist.

Hipsterkultur och pseudoskepticism

Efter ett uppehåll i skrivandet föranlett av tillökning inom familjen samt jul- och nyårshelgerna har jag äntligen tagit mig i kragen och återupptagit skrivandet här på bloggen. Kommentarer är som vanligt välkomna.
Jag har ett tag funderat på vad som ligger i begreppet skeptiker. Wikipedia skiljer på definitionerna för vetenskaplig, filosofisk och religiös skepticism, där den filosofiska skepticismen utgör uppfattningen att vi som människor inte är kapabla att inhämta korrekt information av verkligheten, den religiösa definieras såsom tvivel riktat mot valda delar av religiösa läror och den vetenskapliga skepticismen sägs vara synonym med antipseudovetenskaplighet.
I mitt bruk av ordet skeptiker avser jag på det stora hela en typ av vetenskaplig skepticism, men då det är min personliga övertygelse att religionen inte ligger bortom förnuftig granskning ser jag ingen nytta med att särställa religiös skepticism från den vetenskaplga. Vad gäller den filosofiska skepticismen är den i sin klassiska betydelse raka motsatsen till en rationalistisk världsbild, det vill säga en slags hyperrelativism, och lämnas därför därhän till vidare.
En betydelse av ordet skeptiker som dock verkar alltmer aktuell i samhällsdebatten är dock i sammanhang där ingen av de klassiska definitionerna passar in, där man med skeptiker verkar avse en synonym till tveksamt inställd eller till och med förnekare. Typexemplet är naturligtvis klimatskeptiker, det vill säga en person som tvärt emot alla bevis och studier anser sig ha anledning att förkasta teorin om global uppvärming förorsakad av mänsklig inverkan, eller evolutionsskeptiker, alltså kreationist.
I båda dessa fall handlar det alltså om att göra anspråk på skepticism genom att inte bara kräva vetenskapliga bevis, utan även blunda för dessa när de framläggs. Denna typ av pseudoskeptiker vill också gärna inta rollen av modig "underdog", kämpande mot ett godtroget etablissemang. Ett extremfall torde vara hur den s.k. 9/11 Truth-rörelsen för några år sedan gjorde anspråk på att vara skeptiker med den enda kvalifikationen att de förkastade den officiella utredningen av flygplanskapningarna till förmån för fria fantasier om radiostyrda flygplan och fejkad förödelse på Mahattan. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan kvacksalvarbranschen hoppar på tåget och börjar kalla sig skolmedicinskeptiker.....
Alltså: Skepticism handlar om att bedöma och värdera bevis. Att göra anspråk på ordet enbart på basen av nonkonformism är egentligen bara en typ av mental hipsterism, där de som påstår sig gå mot strömmen i slutändan blir de mest lättledda, som okritiskt slukar varje påstående de kan finna på forum, kommentatorsidor eller bloggar, bara det går mot majoritetsuppfattningen.

Gott nytt!

Skeptiker med skal värd att lyssna på

Var hittar en skeptiker och ateist en god förebild för sina barn? Åtskilliga barnboksfigurer är naturligtvis ypperliga föredömen vad gäller människosyn, jämställdhet och respekt, men ett mer offensivt kritiskt tänkande lyser vanligtvis med sin frånvaro inom barnlitteraturen. Extra påtagligt blir detta i kontrast till hur religiösa skrifter tillrättaläggs för småbarn ända ner till pekboksnivå, medan vi knappast lär få se bilderboken "Gubben på korset är påhittad" eller "Pelle köper vatten hos låtsasdoktorn" på barnbiblioteken inom kort.
Vid högläsning av några klassiska nummer av Bamse uppebarade sig dock rationalismens gröna skyddshelgon i egen hög person, i form av Skalman i färd att avslöja en girig astrolog (krösus sork utklädd till "nostradamus den trettonde"). Den korta serien följdes av Bamses Skola, där Skalman inte bara fullständigt skjuter astrologin i sank utan också förklarar hur Nostradamus och andra "profeter" uttrycker sig så oklart att de lånar sig till hur kreativa eftertolkningar som helst. Från sin kateder utropar Skalman att "Den här gången skall Hypatia försvaras!"
Må så vara att den tidiga kristendomens slakt på vetenskap och intellektualitet inte är ett centralt ämne i en treårings världsbild, men Skalmans engagerande förklaring av vad som utgör förnuft och vetenskap kvarstår som beundransvärd även tjugo år senare. Även som vuxen minns jag det kärnfulla uttalande som blev Skalmans svar på vissa läsares försök att försvara astrologin:
Astronomi= Vetenskap
Astrologi= Skrock!
Se där en lektion för även mycket små barn att ta med sig i livet. Bamse må ha lärt generationer att det är viktigare att vara snäll än stark, men frågan är om inte Skalmans motto är ännu mer värdefullt: "Jag tror inget som jag inte vet."

Döden och en materialistisk livssyn

Jag arbetar på sjukhus. Här blir många friska, andra i alla fall bättre än när de kom hit. Men ett sjukhus är också en plats där människor dör. Ibland händer det som oundvikliga slutet efter en lång tids sjukdom, ibland oväntat efter blixtinsjuknande eller till följd av olycksfall.
Hur man ser på döden är starkt beroende på kontexten. I de allra flesta fall är den inte mer än ett naturligt och väntat slut, ett stillsamt insomnande eller en befrielse från smärta och oro, men ibland är döden naturligtvis en djupt tragisk händelse föranledd av oväntad akut sjukdom, olyckor som aldrig borde ha skett, våld eller helt enkelt misstag eller bristande kunskap från oss i vården.
Min ursprungliga frågeställning för det här inlägget var varför spöken, om de skulle finnas, aldrig upptträder på sjukhus, trots att så många människor lämnar livet här. Eftersom det inte finns några bevis för att spöken skulle existera är den fråga snabbt besvarad, så jag tänkte reflektera mer allmänt kring hur döden passar in i en naturvetenskaplig och ateistisk världsbild.
Finns ett liv efter detta? Kort sagt: Nej, några bevis för att människan helt eller delvis överlever sin biologiska död finns knappast. Medvetandet är en produkt av rent fysiska processer i hjärnan och kan rimligtvis inte fortsätta att existera då dessa processer slutgiltigt upphör. Den forskning som gjorts på s.k "nära döden-upplevelser" har hittills inte påvisat att sådana upplevelser har någon övernaturlig grund och att de minnesbilder av att "lämna kroppen" vissa berättat om i samband med nära förestående död inte har överensstämt med vad som  faktiskt hänt i den döendes närhet.
Vad gäller "själen", en teoretisk del av människan som skulle förmodas existera fristående från både kropp och medvetande, är denna en religiös konstruktion för vilken ingen grund finnes i den observerbara verkligheten. Således är min övertygelse att döden innebär det faktiska slutet för en människas existens, inte ett steg över till något annat existensplan eller till ett mytologiskt paradis.
Krasst? Ja, kanske. Skrämmande och tragiskt? Nej.
Till att börja med kan det konstateras att om en livstid är allt en människa får uppleva innebär detta att ett människolivs värde kan sägas vara omöjligt att överskatta. Bäst framstår detta i kontrast till den fundamentalistiskt religiösa synen på livet som en slags prövoperiod för livet efter detta, en form av praktisk tenta avsedda att urskilja de bra människorna från de dåliga och fastställa vår slutgilitiga vistelseort i himmel eller helvete. Risken med en sådan livssyn blir alltså att det liv vi lever hamnar på en ständig andraplats till förmån för löften om himlen eller hot om helvetet och en svartvit moral som kräver att handlingar delas upp i "rätt" och "fel" i syfte att skapa ett stringent facit för hur vi bör leva, i stället för att acceptera de oundvikliga gråskalor som våra livsval vanligtvis faller inom.
I extremfallet kan också tron på ett liv efter detta bli ett argument för en fasansfull syn på människoliv som något billigt, då en mördad människa ju inte kan sägas ha förlorat något om denne antas leva vidare i ett presumtivt paradis. Bäst uttrycks detta i Arnaud Amalrics berömda citat från albigensiska kortstågen:
"Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius." ("Döda dem alla, gud känner nog sina egna").
Det är sannolikt att detta uttalande är en fiktiv efterkonstruktion, men ett liknande tänkesätt kommer till uttryck i det livsförakt som uppvisas av moderna självmordsbombare och andra grupper där mord och självmord ses som fullt acceptabla mot bakgrund av religiösa övertygelser om en fortsatt existens efter döden.
Om man i stället utgår från att livet är värdefullt i sig självt, är detta ett utmärkt argument för att leva sitt liv på ett sätt som inte bara är bra för en själv utan även för andra människor, då dessas liv inte är mindre värdefulla än ens eget. Ur detta perspektiv må döden kunna upplevas som skrämmande just för att den innebär att man inte längre får uppleva livet med alla dess glädjeämnen. Å andra sidan kan man då utgå från att den döde inte lider eller känner skräck, och själva tillståndet död kan rimligtvis inte skiljas från den icke-existens som råder för en ännu icke född människa. Sorg och saknad hör till livet och de efterlevande och ska inte förminskas, och den eventuella tröst som kommer ur tanken på att den döde lever vidare i paradiset verkar för mig inte uppväga oron för att man genom någon tänkt eller verklig felhandling i livet missat chansen att kvala in till saligheten.
I sammanfattning: Livet är bra och värdefullt och bör bevaras, döden är inget annat än frånvaron av liv.
Eftersom jag aldrig själv ställts inför min egen förestående död kan jag naturligtvis inte vara säker på att bevara ett upphöjt filosofiskt lugn när det blir aktuellt. Dock tror jag att bästa sättet att en gång dö nöjd är att leva på ett sätt som man kan stå för inför sig själv och andra och på så sätt "leva vidare" inte bara i det genmaterial man lämnar efter sig, utan i minnet och tankarna hos de levande.
Till sist en tänkvärd strof ur havamal:

Fä dör, fränder dör, själv dör du likaledes

Ett vet jag som aldrig dör

Dom över död man

                                                     

                                                      

Verklighetsflykt, inte verklighetsförnekelse: Tankar om Skyrim

Jag sade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva lite om Skyrim. Då spelet recenseras i Svenska Dagbladet i dag verkar det som ett passande tillfälle för min egen amatörbedömning av detta hett efterlängtade alster.
Först vill jag dock göra en liten utvikning om min syn på verklighet och fantasi och i förväg be om ursäkt för att jag riskerar att låta båda självupptagen och pretentiös.
Jag är skeptiker och rationalist. Jag är övertygad om att den verklighet vi lever i är både begriplig och materiell, att kunskap springer ur observationer och experiment i stället för uppenbarelser och meditation och att inget ligger obönhörligt utom mänsklig fattningsförmåga. Som en följd av denna livssyn tror jag inte på spöken, troll, enhörningar, änglar, gudar eller healing eftersom inga bevis föreligger för dylika ting, eller för några andra s.k. övernaturliga företeelser. Inte heller tror jag att mystik eller vidskepelse är nödvändiga faktorer för att känna fascination inför det fantastiska universum vi bebor, utan snarare att insikt i vad som orsakar ett svårförståeligt fenomen är långt mer intellektuellt och emotionellt tillfredsställande än vaga utsagor om "högre makters vilja" och "krafter bortom mänskligt förstånd".
Kort sagt har jag en krasst rationell syn på vad som är verkligt, men detta är inget hinder för att känna hänryckning över världen och dess uppbyggnad.
Samtidigt värdesätter jag fantasin mycket högt. Jag plöjer hyllmetrar av fantasy- och skräckliteratur, tillbringar oräkneliga timmar framför tv-spel och tv-serier och när tiden tillåter älskar jag att flumma ut i roll- och figurspel. Jag kan inte se någon motsägelse i att uppskatta verkligheten och samtidigt bygga upp komplexa fantasier i alltigenom fiktiva världar. För mig ligger den viktiga distinktionen i att låta fantasin berika livet i stället för att ersätta det.
Vad har då detta att göra med Skyrim? En hel del, ty sällan har jag sett en spelvärld göra så stora anspråk på att erbjuda en rik, levande och paradoxalt trovärdig verklighet att leka i. Från första ögonblicket inger spelet känslan av att karaktärerna man möter har egna liv och egna motivationer som lever vidare när man som spelare lämnar dem. Detsamma gäller spelvärlden i stort: Bethesda har lyckats skapa en värld som synes existera oberoende av spelaren i stället för att vara en scen byggd enkom för spelets handling.
Det är svårt att undkomma jämförelser med föregångaren Oblivion, som också bjöd på en öppen värld med en icke-linjärt berättad handling. I jämförelse synes dock Oblivion vara en blek prototyp till Skyrim. Även om Oblivions skiftande slätter, träsk och skogar har ersatts med mer entoniga berg, högplatåer och fjällskogar är detaljrikedomen i Skyrim så enorm att platserna aldrig kommer nära ett monotont intryck. Särskilt märkbart är detta i grottorna och templen man har anledning att besöka och som alla är tydligt unika, till skillnad från i Oblivion där de ändlösa gruvorna och alvruinerna verkade vara framslumpade kombinationer av ett mycket litet antal byggstenar.
Karaktärssystemet är förenklat men sofistikerat och är numera snarare ett verktyg för att bemöta spelvärlden, i stället för en mur av abstrakta siffror som utestänger spelaren från upplevelsen. Striderna är snabbare än tidigare i och med att de flesta fiender (och spelarkaraktären) tål betydligt mindre stryk, vilket medför att taktik, bågskytte och smyganfall blir viktigare och att känslan av närvaro i fajterna blir större. Kombinerat med en snygg men jordnära estetik som lånar mer av Korpen Flyger än Dungeons and Dragons förstärker spelsystemet ännu mer känslan av trovärdighet i spelet. Till och med de hypade drakarna framstår mer som en naturlig del av sin omgivning än en uppvisning av grafisk design (även om de är mycket snygga att se på).
Jag har hittills inte ett enda klagomål på Skyrim, medan jag skulle kunna fylla sida upp och sida ned med positiva kommentarer. Dock finns bättre skribenter som kan sköta det arbetet och för närvarande platsar Skyrim in i den mycket lilla grupp av alster som förtjänar det högsta av omdömen: Det kan inte beskrivas utan bör upplevas. Rekommenderas varmt!
Brasklapp: Detta är naturligtvis mina personliga åsikter och vad gäller Skyrim tänker jag inte ens försöka låtsas vara objektiv. Men önskar man obektivitet är det nog inte bloggar man bör läsa i första hand.
Trevlig Helg!
Uppdatering 21/11: Noterade lite i efterhand att enligt en artikel i Aftonbladet har Skyrim sålt som smör och förväntas bli en ekonomisk succé. Det glädjer mig verkligen att kvalitet är ett fungerande säljargument i en tid då hype oftast verkar vara grundprincipen för lansering.