Trillade just över ett utmärkt debattinlägg med avsändare Folkpartiet, om hur olämpligt det är att en läkare som säger sig utöva "healing" även bedriver riktig sjukvård i sin läkarroll. Vad som är mest lärorikt är dock inte inlägget i sig, utan Svenska Dagbladets kommentarsfält. Naturligtvis är nätet inget representativt urval av svenska folkets åsikter, men man kan ändå utläsa två huvudtyper bland de som rusar till låtsasmedicinens försvar:
Den första typen tillämpar något slags filosofisk verklighetsrelativism av typen "om verkligheten i sig kan vi inte veta något alls, egentligen...." Nej, kanske lever vi alla som bilogiska batterier, fångade in en väldig simulation av liv? Utifrån allt vi kan observera finns dock ingen anledning att tro att så är fallet, och tills andra fakta finns att tillgå kan vi fastslå att i den observerbara verkigheten har healing likt homeopati inga som helst effekter utöver placebo.
Typ två skriker högljutt om sina usla erfarenheter i den riktiga vården (säkert i många fall välgrundat), och skjuter sig sedan i foten med uttalanden om att "det funkar på mig" eller "du vet inget för du har inte provat" eller andra anekdoter med mindre bevisvärde än ett UFO-foto.
Sammantaget kan man inte hindra någon från att vare sig utöva eller konsumera alternativmedicin, men det skall inte bekostas av skattepengar mer än exorcism eller slagruteverksamhet.
måndag 31 oktober 2011
Evolution på gott och ont
Dagens debattartikel i Dagens Nyheter är en utmärkt text om behovet att minska antibiotikaanvändningen i Sverige främst i syfte att få bukt med den ökande floran av antibiotikaresistenta bakterier såsom MRSA (meticillinresistenta staphylokockus aureus) och VRE (vancomycinresistenta enterokocker).
I diskussionen om överbruk av antibiotika är det lätt att fara ut i anklagelser mot alla och envar: Sjukvården i sydeuropa som förskriver bredspektrumantibiotika mot okomplicerade infektioner, slentrianmässig antibiotikautskrivning från Svenska läkare, hysteriska föräldrar som kräver penicillin vid minsta tecken på öronont hos barnen, snåla sjukskrivningsregler som "tvingar" sjuka till arbetet... Med lite kreativitet och välriktade fördomar kan skulden läggas i princip var som helst. Dagens artikel är dock befriande konstruktivt inriktad och späckad med goda vardagsråd om hur man undviker smittspridning och söker rätt vårdtyp när infektionerna slår till.
Frågan om antibiotikaresistenta bakterier fick mej dock att grunna på vilken spännande process evolutionen är, och hur den i uppkomsten av antibiotikaresistens kan studeras i det närmaste i realtid. Jag fick för några år sedan förklarat för mig att de gener som ger upphov till meticillinresistens hos staphylokocker i normalsituationen faktiskt innebär en nackdel för bakterierna, i och med att det extra genmaterialet utgör en "tung ryggsäck" med ökat energibehov för produktion av enzymer och andra proteiner som saknar syfte i frånvaro av exponering för antibiotika (tyvärr har jag för närvarande ingen referens för litteraturen där detta kan studeras i detalj). Man skulle kunna likna det vid hur en tjock vinteroverall drar ned en människas rörlighet och förmåga tll temperaturreglering om den bars inomhus eller på sommaren.
När antibiotika sedan tillförs till systemet har plötsligt de resistenta bakterierna ett dramatiskt övertag vad gäller möjligheten att överleva och fortplanta sig och förekomsten av resistenta bakteriestammar är därmed ett faktum. Som exempel på hur variationer inom en art kan påverkas av förändringar av miljön, och därigenom selektionstrycket, är bakterierna ett exempel i klass med de berömda björkmätarfjärilarna och deras färgsättning eller talgoxarnas förändrade läte i bullriga miljöer.
Ovanstående exempel berör framförallt arter som förändras på grund av mänsklig påverkan på deras livsmiljöer, men kan lätt extrapoleras hur till små mutationssteg med nästintill osynliga fenotypiska förändringar i längden leder till nya artes uppkomst och fortlevnad.
Evolutionen, som givit oss vår upprätta gång, stora hjärnor och kapacitet för komplexa sociala interaktioner, ger när det gäller antibiotikaresistens upphov till allt i från efterhängsna förkylningar till dödliga vårdrelaterade infektioner. Mot den bakgrunden är det med skräckfylld fascination jag läser om hur människor även i industrialiserade länder krampaktigt vrider på både fakta och logik för att förkasta evolutionsteorin, trots att priset för detta blir att man därigenom ogiltigförklarar stora delar av de sanningar vi lutar oss på inom allt vad gäller biologi och medicin. Med tanke på hur fascinerande de evolutionära processerna är att se både i stort och smått är det för mig en gåta hur "gud gjorde det, det står här" någonsin kan vara ett tilltalande alternativ.
I diskussionen om överbruk av antibiotika är det lätt att fara ut i anklagelser mot alla och envar: Sjukvården i sydeuropa som förskriver bredspektrumantibiotika mot okomplicerade infektioner, slentrianmässig antibiotikautskrivning från Svenska läkare, hysteriska föräldrar som kräver penicillin vid minsta tecken på öronont hos barnen, snåla sjukskrivningsregler som "tvingar" sjuka till arbetet... Med lite kreativitet och välriktade fördomar kan skulden läggas i princip var som helst. Dagens artikel är dock befriande konstruktivt inriktad och späckad med goda vardagsråd om hur man undviker smittspridning och söker rätt vårdtyp när infektionerna slår till.
Frågan om antibiotikaresistenta bakterier fick mej dock att grunna på vilken spännande process evolutionen är, och hur den i uppkomsten av antibiotikaresistens kan studeras i det närmaste i realtid. Jag fick för några år sedan förklarat för mig att de gener som ger upphov till meticillinresistens hos staphylokocker i normalsituationen faktiskt innebär en nackdel för bakterierna, i och med att det extra genmaterialet utgör en "tung ryggsäck" med ökat energibehov för produktion av enzymer och andra proteiner som saknar syfte i frånvaro av exponering för antibiotika (tyvärr har jag för närvarande ingen referens för litteraturen där detta kan studeras i detalj). Man skulle kunna likna det vid hur en tjock vinteroverall drar ned en människas rörlighet och förmåga tll temperaturreglering om den bars inomhus eller på sommaren.
När antibiotika sedan tillförs till systemet har plötsligt de resistenta bakterierna ett dramatiskt övertag vad gäller möjligheten att överleva och fortplanta sig och förekomsten av resistenta bakteriestammar är därmed ett faktum. Som exempel på hur variationer inom en art kan påverkas av förändringar av miljön, och därigenom selektionstrycket, är bakterierna ett exempel i klass med de berömda björkmätarfjärilarna och deras färgsättning eller talgoxarnas förändrade läte i bullriga miljöer.
Ovanstående exempel berör framförallt arter som förändras på grund av mänsklig påverkan på deras livsmiljöer, men kan lätt extrapoleras hur till små mutationssteg med nästintill osynliga fenotypiska förändringar i längden leder till nya artes uppkomst och fortlevnad.
Evolutionen, som givit oss vår upprätta gång, stora hjärnor och kapacitet för komplexa sociala interaktioner, ger när det gäller antibiotikaresistens upphov till allt i från efterhängsna förkylningar till dödliga vårdrelaterade infektioner. Mot den bakgrunden är det med skräckfylld fascination jag läser om hur människor även i industrialiserade länder krampaktigt vrider på både fakta och logik för att förkasta evolutionsteorin, trots att priset för detta blir att man därigenom ogiltigförklarar stora delar av de sanningar vi lutar oss på inom allt vad gäller biologi och medicin. Med tanke på hur fascinerande de evolutionära processerna är att se både i stort och smått är det för mig en gåta hur "gud gjorde det, det står här" någonsin kan vara ett tilltalande alternativ.
fredag 28 oktober 2011
Cowboys och indianer deluxe
I dag lämnar jag både det rationella och det skeptiska för en sejour i världens kanske minst konstruktiva aktivitet: TV-spelande. Anledningen är naturlitgvis att småpojkar i alla åldrar fått årets förtida julklapp i form av Battlefield 3 (läs exempelvis Aftonbladets recension här). Vad får då en vuxen man att krypa upp i TV-soffan och med liv och lust kasta sig in i vad som i grunden endast är en teknologist avancerad version av tjuv och polis, där de imaginära skriken om "pangpang, du är död!" vidarebefodras över internet av en hypermodern spelmotor i stället för över lekplatsen av gälla röster?
Jag vet inte varför just online-shooters utövar en på till beroende gränsande dragning på just mig, men jag kan med säkerhet uttala mig om vad Battlefield 3 inte är. Till att börja med har det inget att göra med sport, oavsett hur vissa media gör sitt bästa för att införa begrepp som E-sport. Detta är en lek, i ordets mest positiva bemärkelse, ett konsekvenslöst nöje där bristen på relation till vår fysiska verklighet är en central förutsättning och inte en svaghet.
Verklighetsflykt? Nej, knappast. Den som läst tidigare blogginlägg här på sidan torde kunna sluta sig till att verkligheten är något jag hyser en passionerad kärlek till och gärna försvarar med näbbar och klor mot de som söker relativisera naturens lagar till något som ger utrymme för vilka fria fantasier som helst.
Undertryckta aggressioner? Absolut inte. I mitt yrke ser jag dagligen effekterna av våld och olycksfall på skadade, rädda, smärtpåverkade människor. Den som blandar ihop TV-spel med våld gör sig skyldig både till att förolämpa miljoner spelare och, värre än så, undervärdera faktiskt fysiskt våld genom att ens antyda att den sortens kroppsligt och mentalt lidande skulle kunna simuleras på en TV-skärm.
Till syvende och sist tror jag snarare att lockelsen i ett spel som Battlefield 3 ligger i de små belöningarna. Även om jag allt som oftast är i det förlorande laget får mitt belöningssystem små men angenäma kickar vid varje välriktat skott, lyckat bakhåll eller återupplivad lagkamrat.Och här har svenska utvecklarna DICE förstått precis hur mycket det betyder att bara spela en match till för att låsa upp den där kulsprutan eller uniformsvarianten, att skapa en känsla av framsteg även om dessa är högst virtuella och konsekvenslösa på ett sätt som för begreppet "i-landsproblem" till en ny nivå.
Om någon väntat sig en recension i det här inlägget ber jag om ursäkt, men det finns så många bättre skribenter i det ämnet (redigering: Svenska Dagbladet har lustigt nog samma åsikter om belöningssystemet som jag, se här för deras recension). Om jag skulle komma med ett omdöme skulle det helt enkelt vara: Spring och köp Battlefield 3, så kan vi leka tillsammans.
Jag vet inte varför just online-shooters utövar en på till beroende gränsande dragning på just mig, men jag kan med säkerhet uttala mig om vad Battlefield 3 inte är. Till att börja med har det inget att göra med sport, oavsett hur vissa media gör sitt bästa för att införa begrepp som E-sport. Detta är en lek, i ordets mest positiva bemärkelse, ett konsekvenslöst nöje där bristen på relation till vår fysiska verklighet är en central förutsättning och inte en svaghet.
Verklighetsflykt? Nej, knappast. Den som läst tidigare blogginlägg här på sidan torde kunna sluta sig till att verkligheten är något jag hyser en passionerad kärlek till och gärna försvarar med näbbar och klor mot de som söker relativisera naturens lagar till något som ger utrymme för vilka fria fantasier som helst.
Undertryckta aggressioner? Absolut inte. I mitt yrke ser jag dagligen effekterna av våld och olycksfall på skadade, rädda, smärtpåverkade människor. Den som blandar ihop TV-spel med våld gör sig skyldig både till att förolämpa miljoner spelare och, värre än så, undervärdera faktiskt fysiskt våld genom att ens antyda att den sortens kroppsligt och mentalt lidande skulle kunna simuleras på en TV-skärm.
Till syvende och sist tror jag snarare att lockelsen i ett spel som Battlefield 3 ligger i de små belöningarna. Även om jag allt som oftast är i det förlorande laget får mitt belöningssystem små men angenäma kickar vid varje välriktat skott, lyckat bakhåll eller återupplivad lagkamrat.Och här har svenska utvecklarna DICE förstått precis hur mycket det betyder att bara spela en match till för att låsa upp den där kulsprutan eller uniformsvarianten, att skapa en känsla av framsteg även om dessa är högst virtuella och konsekvenslösa på ett sätt som för begreppet "i-landsproblem" till en ny nivå.
Om någon väntat sig en recension i det här inlägget ber jag om ursäkt, men det finns så många bättre skribenter i det ämnet (redigering: Svenska Dagbladet har lustigt nog samma åsikter om belöningssystemet som jag, se här för deras recension). Om jag skulle komma med ett omdöme skulle det helt enkelt vara: Spring och köp Battlefield 3, så kan vi leka tillsammans.
torsdag 27 oktober 2011
Vetenskap, politik och beprövat kvacksalveri
Östersundsposten skrev i går på ledarplats om hur det prematurt betitlade regionrådet Robert Uitto (s) som sidosyssla även arbetar för homeopatföretaget DCG, enligt egen presentation "nordens största tillverkare och distribution av homeopatiska läkemedel". Även Dagens Medicins bloggare Mats Reimer har kommenterat detta faktum i sin mycket läsvärda blogg, i än mer kritiska ordalag.
Uitto har dock ett betydligt djupare engagemang inom den alternativmedicinska världen. Han uppger sig i en intervju i Ländstidningen vara utbildad homeopat och framlägger åsikten att vi behöver ett statligt sanktionerat legitimeringsstöd för homeopati, i en intervju som i övrigt är ett typfall på allt från felaktig argumentationsteknik främst genom argumentum ad populam ("homeopati används flitigt i X-land") till rena lögner, såsom att homeopati är "bevisar effektivt vid många tillstånd". Som grädde på moset är därtill Uitto en erfaren irisdiagnostiker.....
Kritiken mot Uitto i ÖP betonar främst hur olämpligt det är att ett regionråd i kraft av sin offentliga position gynnar ett enskilt företag, och naturligtvis är detta en god grund för kritik. Det centrala i frågan torde dock vara att sjukvården i Sverige, i vilken Uitto innehar en hög beslutande position, enligt lag skall tillämpa metoder med gott stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns inga som helst bevis för att homeopati innefattas i denna definition. Det vore lätt att fylla spaltmetrar med fakta om homeopatins felaktigheter vad gäller allt från molekylärbiologi till basal patofysiologi, och om tiden tillåter skall jag utveckla detta i kommande poster. Dock finns dessa data lätt tillgängliga för envar både på nätet och i den vetenskapliga litteraturen, så jag nöjer med mig att här säga att det för en politiskt tillsatt tjänsteman måste vara fullständigt oacceptabelt att uttala sig till stöd för metoder som går i rak motsatsposition mot den evidensbaserade medicin han i sin roll som landstingstjänsteman är enligt lag skyldig att upprätthålla.
Låt oss leka med tanken att en tingsrättsdomare ansåg adekvat bevisning i ett rättsfall kunde spås fram i kaffesump, eller att en hög tjänsteman på gatukontoret krävde att vägnätet anpassades med hänsyn till risken att krocka med enhörningar. Denne hypotetiske person skulle med säkerhet bedömas såsom höggradigt olämplig för sin post, vilket gör det än mer orimligt att en förespåkare för en gott och väl lika verklighetsfrämmande typ av vetenskapssyn har beslutsrätt angående ett minst lika grannlaga samhällsansvar.
Det är min fromma förhoppning att antingen socialdemokraterna eller hälso- och sjukvårdsansvariga på central nivå snarast avlägsnar Robert Uitto från en tjänst han helt uppenbart inte har kompetens att sköta, och placerar honom på en plats där hans erfarenheter kommer till bättre nytta. En rimlig position torde vara som högste ansvarig för forskning kring storsjöodjuret, vilket ju som bekant lever i Sveriges femte största reservoar för homeopatmedicin.
Uitto har dock ett betydligt djupare engagemang inom den alternativmedicinska världen. Han uppger sig i en intervju i Ländstidningen vara utbildad homeopat och framlägger åsikten att vi behöver ett statligt sanktionerat legitimeringsstöd för homeopati, i en intervju som i övrigt är ett typfall på allt från felaktig argumentationsteknik främst genom argumentum ad populam ("homeopati används flitigt i X-land") till rena lögner, såsom att homeopati är "bevisar effektivt vid många tillstånd". Som grädde på moset är därtill Uitto en erfaren irisdiagnostiker.....
Kritiken mot Uitto i ÖP betonar främst hur olämpligt det är att ett regionråd i kraft av sin offentliga position gynnar ett enskilt företag, och naturligtvis är detta en god grund för kritik. Det centrala i frågan torde dock vara att sjukvården i Sverige, i vilken Uitto innehar en hög beslutande position, enligt lag skall tillämpa metoder med gott stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns inga som helst bevis för att homeopati innefattas i denna definition. Det vore lätt att fylla spaltmetrar med fakta om homeopatins felaktigheter vad gäller allt från molekylärbiologi till basal patofysiologi, och om tiden tillåter skall jag utveckla detta i kommande poster. Dock finns dessa data lätt tillgängliga för envar både på nätet och i den vetenskapliga litteraturen, så jag nöjer med mig att här säga att det för en politiskt tillsatt tjänsteman måste vara fullständigt oacceptabelt att uttala sig till stöd för metoder som går i rak motsatsposition mot den evidensbaserade medicin han i sin roll som landstingstjänsteman är enligt lag skyldig att upprätthålla.
Låt oss leka med tanken att en tingsrättsdomare ansåg adekvat bevisning i ett rättsfall kunde spås fram i kaffesump, eller att en hög tjänsteman på gatukontoret krävde att vägnätet anpassades med hänsyn till risken att krocka med enhörningar. Denne hypotetiske person skulle med säkerhet bedömas såsom höggradigt olämplig för sin post, vilket gör det än mer orimligt att en förespåkare för en gott och väl lika verklighetsfrämmande typ av vetenskapssyn har beslutsrätt angående ett minst lika grannlaga samhällsansvar.
Det är min fromma förhoppning att antingen socialdemokraterna eller hälso- och sjukvårdsansvariga på central nivå snarast avlägsnar Robert Uitto från en tjänst han helt uppenbart inte har kompetens att sköta, och placerar honom på en plats där hans erfarenheter kommer till bättre nytta. En rimlig position torde vara som högste ansvarig för forskning kring storsjöodjuret, vilket ju som bekant lever i Sveriges femte största reservoar för homeopatmedicin.
onsdag 26 oktober 2011
Närproducerade konspirationsteorier
I dagarna har teorierna blomstrat i riksmedia angående hur Bildts tidigare engagemang i Lunding Oil skulle ha föranlett vår utrikesminister att gå alltför varsamt fram gentemot Etiopiens regim i ärendet med de två åtalade svenska journalisterna. Somliga skribenter har på gott och ont talat om konspirationsteorier, både avseende ordets betydelse som synonym till "paranoida fantasier" och som rimligt ifrågasättande av våra folkvalda makthavare.
Jag anser att ordet konspirationsteori här är felanvänt, baserat i vad en sådan bör innefatta:
1) En mäktig bakomliggande grupp, höljd i dunkel men med en i grunden ondskefull agenda.
2) Ett föregivet effektivt undertryckande av fakta, i synnerhet i alla typer av offentliga eller välrenommerade medier. Den sant konspirationstroende accepterar endast påståenden från anonyma internetkällor och kvasikändisar (Charlie Sheen var som bekant galjonsfigur åt 9/11 Truth-rörelsen).
3) En total frånvaro av verifierbara fakta. Ett gott exempel är hur Zapruder-filmen av Kennedymordet med lite fantasi låter tittaren se både J. Edgar Hoover och Bigfoot i den suddiga bakgrunden, vilket innebär att varje tolkning konspirationsteoretikern utifrån sina förutbestämda åsikter finner rimlig kan "bevisas" med ett minimum av ansträngning.
En tvättäkta konspirationsteori förenar alltså ett antal drag som gör den attraktiv för människor som dels brister något i det kritiska tänkandet och dels upplever sig som delvis utomstående i ett samhälle i vilket de ofta intar en marginaliserad roll.
Det mest klockrena exemplet jag kan komma på är myten om "de utplanterade svenska vargarna", som fortfarande med jämna mellanrum framförs i en eller annan lokaltidningsinsändare då rovdjurspaniken drar genom skogslänen. Teorin tycks ha sitt ursprung i att någon uppger sig ha sett en omärkt lastbil med burar på flaket på en värmländsk skogsväg. Detta, kombinerat med en rejäl misstro mot både biologiska fakta och naturvårdsverket hos en liten extremistfalang inom jägarsverige, räckte för att göra det till ett "faktum" att de svenska vargar som påstås (vilket också DNA-testning bevisat) ha vandrat från Finland och Ryssland antingen skulle ha utplanterats från dessa biotoper, alternativt direkt från Kolmården. Varje försök från främst naturvårdsverket att framföra fakta i frågan slogs naturligtvis bort med konspirationsteorins inre logik, som gör klart att varje expert kompetent nog att uttala sig i frågan per definition är ett korrupt verktyg som går i den ondskefulla komplotens ledband.
Varghatet lever och frodas hos en liten grupp paranoiker, men det var länge sedan någon i ett seriöst sammanhang framförde föreställningen om "de utplanterade vargarna". För den som vill studera mentaliteten hos en inbiten konspirationsteoretiker finns dock poster kvar från 2007 i forumet på sajten "de 5 stora", där även ett antal vettiga svar finns att läsa. Om man vill ha det motsatta perspektivet har en rovdjursfientlig organisation upprättat sidan folkaktion, med ett antal skrivelser om hur vargen utgör ett dödligt hot mot hela den svenska landsbygden kan läsas. Inte ens denna grupp framför dock längre öppet att vargarna skulle vara utplanterade i smyg, sannolikt för att till och med vi i Norrlands glesbygd ser den teorin som den konspirationsfantasi den är.
Jag anser att ordet konspirationsteori här är felanvänt, baserat i vad en sådan bör innefatta:
1) En mäktig bakomliggande grupp, höljd i dunkel men med en i grunden ondskefull agenda.
2) Ett föregivet effektivt undertryckande av fakta, i synnerhet i alla typer av offentliga eller välrenommerade medier. Den sant konspirationstroende accepterar endast påståenden från anonyma internetkällor och kvasikändisar (Charlie Sheen var som bekant galjonsfigur åt 9/11 Truth-rörelsen).
3) En total frånvaro av verifierbara fakta. Ett gott exempel är hur Zapruder-filmen av Kennedymordet med lite fantasi låter tittaren se både J. Edgar Hoover och Bigfoot i den suddiga bakgrunden, vilket innebär att varje tolkning konspirationsteoretikern utifrån sina förutbestämda åsikter finner rimlig kan "bevisas" med ett minimum av ansträngning.
En tvättäkta konspirationsteori förenar alltså ett antal drag som gör den attraktiv för människor som dels brister något i det kritiska tänkandet och dels upplever sig som delvis utomstående i ett samhälle i vilket de ofta intar en marginaliserad roll.
Det mest klockrena exemplet jag kan komma på är myten om "de utplanterade svenska vargarna", som fortfarande med jämna mellanrum framförs i en eller annan lokaltidningsinsändare då rovdjurspaniken drar genom skogslänen. Teorin tycks ha sitt ursprung i att någon uppger sig ha sett en omärkt lastbil med burar på flaket på en värmländsk skogsväg. Detta, kombinerat med en rejäl misstro mot både biologiska fakta och naturvårdsverket hos en liten extremistfalang inom jägarsverige, räckte för att göra det till ett "faktum" att de svenska vargar som påstås (vilket också DNA-testning bevisat) ha vandrat från Finland och Ryssland antingen skulle ha utplanterats från dessa biotoper, alternativt direkt från Kolmården. Varje försök från främst naturvårdsverket att framföra fakta i frågan slogs naturligtvis bort med konspirationsteorins inre logik, som gör klart att varje expert kompetent nog att uttala sig i frågan per definition är ett korrupt verktyg som går i den ondskefulla komplotens ledband.
Varghatet lever och frodas hos en liten grupp paranoiker, men det var länge sedan någon i ett seriöst sammanhang framförde föreställningen om "de utplanterade vargarna". För den som vill studera mentaliteten hos en inbiten konspirationsteoretiker finns dock poster kvar från 2007 i forumet på sajten "de 5 stora", där även ett antal vettiga svar finns att läsa. Om man vill ha det motsatta perspektivet har en rovdjursfientlig organisation upprättat sidan folkaktion, med ett antal skrivelser om hur vargen utgör ett dödligt hot mot hela den svenska landsbygden kan läsas. Inte ens denna grupp framför dock längre öppet att vargarna skulle vara utplanterade i smyg, sannolikt för att till och med vi i Norrlands glesbygd ser den teorin som den konspirationsfantasi den är.
tisdag 25 oktober 2011
Intressant om farmakokinetik
På svenskans opinionssidor kan man i dag läsa en mycket intressant debattartikel om farmakokinetiken hos tiopental samt hur detta läkemedel tenderar att fälla ut i form av kristaller vid kontakt med morfin i en droppnål. Olfo Borgå, docent i farmakokinetik, anser att detta ensamt gör åtalet mot barnläkaren orimligt. Därtill kommenterar han på ett vältaligt och, får man förmoda, insatt sätt den enormt höga tiopentalhalt som uppmätts i blod taget från barnet under obduktion.
Hela fallet ger mycket material för eftertanke om gränslandet mellan vetenskap och juridik och de friktionskällor som oundvikligen uppstår därimellan. I serier som CSI får man lätt intrycket att rättsmedicin är en alltigenom exakt vetenskap som med knivskarp precision fastställer tidpunkten för varje dödsfall och dödsorsaken i varje kropp. Med min mycket egränsade erfarenhet av rättsmedicin får jag intrycket av att denna disciplin, som allt inom vetenskapen, handlar om att bedöma rimligt sannolika orsakssamband snarare än bergsäkra uttalanden.
Det är inte svårt att förstå att när sådana bedömningar skall sammanvägas med än mer vaga data såsom vittnesmål, förhör och luddiga minnesbilder och sedemera sammanställas i ett distinkt "skyldig" eller "ej bevisat skyldig", är det en ytterst grannlaga uppgift som faller på våra domstolar. Allt tyder för mig som utomstående att det i just detta omtalade fall friats på mycket goda grunder. Det är med stor nyfikenhet jag emotser rättsapparatens kompensation och förhoppningsvis ursäkt till den drabbade läkaren.
Läs också gärna Petter Asps genmäle i DN angående Torbjörn Tännsjös oro för hur fallet kommer att påverka den framtida tillämpningen av smärtlindring i livest slutskede.
Hela fallet ger mycket material för eftertanke om gränslandet mellan vetenskap och juridik och de friktionskällor som oundvikligen uppstår därimellan. I serier som CSI får man lätt intrycket att rättsmedicin är en alltigenom exakt vetenskap som med knivskarp precision fastställer tidpunkten för varje dödsfall och dödsorsaken i varje kropp. Med min mycket egränsade erfarenhet av rättsmedicin får jag intrycket av att denna disciplin, som allt inom vetenskapen, handlar om att bedöma rimligt sannolika orsakssamband snarare än bergsäkra uttalanden.
Det är inte svårt att förstå att när sådana bedömningar skall sammanvägas med än mer vaga data såsom vittnesmål, förhör och luddiga minnesbilder och sedemera sammanställas i ett distinkt "skyldig" eller "ej bevisat skyldig", är det en ytterst grannlaga uppgift som faller på våra domstolar. Allt tyder för mig som utomstående att det i just detta omtalade fall friats på mycket goda grunder. Det är med stor nyfikenhet jag emotser rättsapparatens kompensation och förhoppningsvis ursäkt till den drabbade läkaren.
Läs också gärna Petter Asps genmäle i DN angående Torbjörn Tännsjös oro för hur fallet kommer att påverka den framtida tillämpningen av smärtlindring i livest slutskede.
måndag 24 oktober 2011
Satan i Sverige: Lagom djävlig.
I förra inlägget nämnde jag i förbifarten Djävulen och hans framträdande roll hos i alla fall vissa amerikanska högerkristna, som ger intryck av att frukta hin håles närvaro i allt från evolutionsteorin till påvens skojiga mössa. Om man som jag är av övertygelsen att mänskligheten varken är i behov av högre eller lägre makters uppmuntran för att begå vare sig gränslöst goda eller bottenlöst ondskefulla handlingar blir denna fixering vid en allestädes närvarande frestare svårförståelig, på gränsen till löjeväckande.
Varur härstammar då detta behov (för som ett sådant uppfattar jag det) av en ond supermakt vars enda syfte synes vara att göra ont för det ondas skull? Ett svar skulle kunna vara att en ond motpol till gud utgör ett utmärkt kryphål om man vill slingra sig ur teodiceproblematiken, i synnerhet då frågan om guds godhet och allsmäktighet rör sådana händelser som inte kan hänvisas till den fria viljan, till exempel naturkatastrofer och andra till synes slumpmässiga destruktiva händelser. Problemet med en teorin är naturligtvis att det knappast spelar någon roll om gud låter ett influensavirus mutera som en följd av förutsägbara naturlagar eller om satan står för arbetet med guds tysta tillåtelse, då både dessa alternativ innebär att gud gör avkall på antingen godhet eller allsmäktighet.
En elakare teori är helt enkelt att utan en skurk är det svårt att vara hjälte. Den som mördar gynekologer, agar självständigt tänkande barn eller driver lobbyverksamhet mot HBT-rättigheter kan med enkelt självbedrägeri förklara sina handlingar med ett "krig mot de onda makterna", som ju onekligen låter bättre än det mer jordnära "terror mot människor jag fruktar och hatar". För att kunna "älska syndaren men hata synden" underlättar det naturligvis om "synden" är en skapelse av satan, och därigenom ofrånkomligen ondskefull, än om den endast utgörs av en handling eller åsikt den troende råkar ogilla och således måste angripas rationella argument såsom utilitarism. Den ondska en hypotetisk fanatiker ser sig bekämpa i exemplen ovan är ju sällan uppenbar ur ett humanistiskt perspektiv, och en lurande djävul blir då fanatikerns bäste vän av samma orsak som varje långlivad diktator behöver en yttre fiende, existerande eller fiktiv, för att berättiga sitt förtryck.
I sin extremaste form blir denna bild av världen som ett slagfält mellan en god och en ond makt till en pastisch på Sagan om Ringen, med satan i rollen som Sauron och rollen som Aragorn tillgänglig för varje rättrogen, och vem vill inte få känna sig som en hjälte då och då? Ett utmärkt exempel på sådan "fantasyfundamentalism" står att finna i de populära "Left Behind"-böckerna där de troende hjältarna får bekämpa både en FN-vänlig antikrist och människoätande jättegräshoppor i guds namn. Jag kan med för skeptikern typisk elakhet inte avstå att påpeka att en korrekt svensk översättning av "Left Behind " skulle kunna vara såväl "lämnad kvar" som "efterbliven".
Ovanstående är två exempel på hur djävulen, likt en iPad, är en uppfinning med många användningsområden. Dessa ganska drastiska exempel är dock främst hämtade från det stora landet i väst, där en extrem verklighetsuppfattning ibland verkar vara mer ett rekvisit för att uttrycka sig offentligt än ett hinder. Ett intensivt googlande efter motsvarande svenska grupperingar har lett in på sidor med namn som MinFrid, Bibelfokus, Jesusarherre och, något mer kryptiskt, Gluefox. Den djävul som presenteras här är en betydligt mer subtil figur, vars huvudsyfte verkar vara att agera syndabock för alla typer av tvivel och skepticism hos den troende, även sådana oklarheter i religionen som för en utomstående torde tålas att fundera över. Flera språkligt begåvade skribenter hänför varje stund av ifrågasättande de eller deras närstående upplevt såsom inspirerade av Satan själv och förkastar särigenom själva ifrågasättandet såsom i grunden ondskefullt.
Om man jämför denna mekanism för självinlärt dubbeltänk med djävulens tidigare nämnda roller som kosmisk bortförklaring eller cervantisk väderkvarn är det för mig en långt mer obehaglig tanke att en människa är kapabel att med berått mod betinga sig själv mot kritiskt tänkande, med en imaginär djävul som portvakt mot svårhanterliga tankar.
Till nästa inlägg skall jag försöka lämna hin håle därhän, då jag personligen är relativt övertygad om att någon sådan figur inte existerar. Men kanske är det bara jag som fått det hela om bockfoten.
Varur härstammar då detta behov (för som ett sådant uppfattar jag det) av en ond supermakt vars enda syfte synes vara att göra ont för det ondas skull? Ett svar skulle kunna vara att en ond motpol till gud utgör ett utmärkt kryphål om man vill slingra sig ur teodiceproblematiken, i synnerhet då frågan om guds godhet och allsmäktighet rör sådana händelser som inte kan hänvisas till den fria viljan, till exempel naturkatastrofer och andra till synes slumpmässiga destruktiva händelser. Problemet med en teorin är naturligtvis att det knappast spelar någon roll om gud låter ett influensavirus mutera som en följd av förutsägbara naturlagar eller om satan står för arbetet med guds tysta tillåtelse, då både dessa alternativ innebär att gud gör avkall på antingen godhet eller allsmäktighet.
En elakare teori är helt enkelt att utan en skurk är det svårt att vara hjälte. Den som mördar gynekologer, agar självständigt tänkande barn eller driver lobbyverksamhet mot HBT-rättigheter kan med enkelt självbedrägeri förklara sina handlingar med ett "krig mot de onda makterna", som ju onekligen låter bättre än det mer jordnära "terror mot människor jag fruktar och hatar". För att kunna "älska syndaren men hata synden" underlättar det naturligvis om "synden" är en skapelse av satan, och därigenom ofrånkomligen ondskefull, än om den endast utgörs av en handling eller åsikt den troende råkar ogilla och således måste angripas rationella argument såsom utilitarism. Den ondska en hypotetisk fanatiker ser sig bekämpa i exemplen ovan är ju sällan uppenbar ur ett humanistiskt perspektiv, och en lurande djävul blir då fanatikerns bäste vän av samma orsak som varje långlivad diktator behöver en yttre fiende, existerande eller fiktiv, för att berättiga sitt förtryck.
I sin extremaste form blir denna bild av världen som ett slagfält mellan en god och en ond makt till en pastisch på Sagan om Ringen, med satan i rollen som Sauron och rollen som Aragorn tillgänglig för varje rättrogen, och vem vill inte få känna sig som en hjälte då och då? Ett utmärkt exempel på sådan "fantasyfundamentalism" står att finna i de populära "Left Behind"-böckerna där de troende hjältarna får bekämpa både en FN-vänlig antikrist och människoätande jättegräshoppor i guds namn. Jag kan med för skeptikern typisk elakhet inte avstå att påpeka att en korrekt svensk översättning av "Left Behind " skulle kunna vara såväl "lämnad kvar" som "efterbliven".
Ovanstående är två exempel på hur djävulen, likt en iPad, är en uppfinning med många användningsområden. Dessa ganska drastiska exempel är dock främst hämtade från det stora landet i väst, där en extrem verklighetsuppfattning ibland verkar vara mer ett rekvisit för att uttrycka sig offentligt än ett hinder. Ett intensivt googlande efter motsvarande svenska grupperingar har lett in på sidor med namn som MinFrid, Bibelfokus, Jesusarherre och, något mer kryptiskt, Gluefox. Den djävul som presenteras här är en betydligt mer subtil figur, vars huvudsyfte verkar vara att agera syndabock för alla typer av tvivel och skepticism hos den troende, även sådana oklarheter i religionen som för en utomstående torde tålas att fundera över. Flera språkligt begåvade skribenter hänför varje stund av ifrågasättande de eller deras närstående upplevt såsom inspirerade av Satan själv och förkastar särigenom själva ifrågasättandet såsom i grunden ondskefullt.
Om man jämför denna mekanism för självinlärt dubbeltänk med djävulens tidigare nämnda roller som kosmisk bortförklaring eller cervantisk väderkvarn är det för mig en långt mer obehaglig tanke att en människa är kapabel att med berått mod betinga sig själv mot kritiskt tänkande, med en imaginär djävul som portvakt mot svårhanterliga tankar.
Till nästa inlägg skall jag försöka lämna hin håle därhän, då jag personligen är relativt övertygad om att någon sådan figur inte existerar. Men kanske är det bara jag som fått det hela om bockfoten.
lördag 22 oktober 2011
Jack Chick: Serier från den mörka sidan
Jack chick är en fascinerande person, föga känd i Sverige men vida omtalad och ogillad bland amerikanska ateister och humanister. Jag måste erkänna mitt i det närmaste patologiska intresse för en person vars verksamhet egentligen inte borde bemötas annat än tysta huvudskakningar, men vars verk provocerar mig så till den milda grad att jag inte kan undanhålla mig att ägna dagens inlägg åt dem.
Vad gör då denna Chick? I korthet: Han gör serier. Till förmån för gud. Och inte vilken gud som helst, utan den enda korrekta, amerikansk-luteranska guden, i Chicks värld det enda som kan rädda var och en från svavelosande fördömelse.
Tag gärna ett ögonblick att (gratis) läsa några av mästerverken på www.chick.com (jag lovar att detta inte är försök att öka trafiken till någon porrsida eller informationssajt för hönsuppfödare).
Vilka lärdomar finns att dra av dessa massproducerade lustmord på seriemediet? Jag kan själv, bland alla fördömelser riktade mot katoliker, vetenskapsmän, judar, muslimer, hårdrockare, homosexuella, ateister och rollspelare inte finna material till mer än en enda slutsats: Jack Chick kommer att få det ganska ensamt i sin himmel, om till och med "fel" sorts kristna utesluts till förmån det ganska tragiska idealet som presenteras i serierna.
En alternativ teori, som vid närmare påtitt synes oroväckande sannolik, är helt enkelt att Jack Chick är en oerhört väl förklädd och mycket framgångsrik satanist. När det gäller sidantal och propaganda leder nämligen djävulen stort som huvudperson i serierna och avslöjas som den framgångsrika upphovsmannen till både abort och katolska kyrkan och, inte minst, den vars födelsedag halloween är avsedd att fira. Om valet står mellan den hatspyende, hyperintoleranta kristendom Chick saluför och den karismatiske hin håle han avslöjar framstår Chick, likt Gudrun Schyman, som sin motståndares främste PR-agent.
Trevlig helg!
Vad gör då denna Chick? I korthet: Han gör serier. Till förmån för gud. Och inte vilken gud som helst, utan den enda korrekta, amerikansk-luteranska guden, i Chicks värld det enda som kan rädda var och en från svavelosande fördömelse.
Tag gärna ett ögonblick att (gratis) läsa några av mästerverken på www.chick.com (jag lovar att detta inte är försök att öka trafiken till någon porrsida eller informationssajt för hönsuppfödare).
Vilka lärdomar finns att dra av dessa massproducerade lustmord på seriemediet? Jag kan själv, bland alla fördömelser riktade mot katoliker, vetenskapsmän, judar, muslimer, hårdrockare, homosexuella, ateister och rollspelare inte finna material till mer än en enda slutsats: Jack Chick kommer att få det ganska ensamt i sin himmel, om till och med "fel" sorts kristna utesluts till förmån det ganska tragiska idealet som presenteras i serierna.
En alternativ teori, som vid närmare påtitt synes oroväckande sannolik, är helt enkelt att Jack Chick är en oerhört väl förklädd och mycket framgångsrik satanist. När det gäller sidantal och propaganda leder nämligen djävulen stort som huvudperson i serierna och avslöjas som den framgångsrika upphovsmannen till både abort och katolska kyrkan och, inte minst, den vars födelsedag halloween är avsedd att fira. Om valet står mellan den hatspyende, hyperintoleranta kristendom Chick saluför och den karismatiske hin håle han avslöjar framstår Chick, likt Gudrun Schyman, som sin motståndares främste PR-agent.
Trevlig helg!
fredag 21 oktober 2011
Barnläkaren friad i process utan vinnare
Som anställd i vården finns det många perspektiv på domen i det uppmärksammade fallet med det prematura barn som befanns ha mycket höga tiopentalhalter i blodet vid obduktion. Huruvida domen var korrekt eller ej lämnar jag till kunnigare människor att bedöma. Vad jag frågar mig är huruvida domstolen kommer att bli den framtida instans där vårdmisstag utreds (även om anklagelsepunkten här naturligtvis gällde ett överlagt mord eller dråp), om läkaren någonsin kommer att kunna utöva sitt yrke i trygghet igen och, naturligtvis, om domen medför vare sig ett gott avslut eller bara ökad sorg och frustration för barnets anhöriga?
En lektion att lära är tveklöst att självkritik och ständig granskning är vitalt både för vården och åklagarmyndigheten.
En lektion att lära är tveklöst att självkritik och ständig granskning är vitalt både för vården och åklagarmyndigheten.
Anekdotens inneboende svårigheter
"Men det fungerade ju på mig!"
"Jag vet vad jag såg."
"Han berättade saker han omöjligt kunde veta om mig."
Se där tre klassiska repliker som framförs som "bevis" för allt från bönesvar och kontakt med andarna till alternativmedicinens effekter och det positiva tänkandets makt. Anekdoten har ett välförkänt rykte som den svagaste av alla former av bevis och det är sällan svårt att i det enskilda fallet bemöta ett påstående såsom ett utfall av falsk korrelation, bekräftningsbias, pareidolia (mer om detta i ett framtida inlägg) eller ren bluff.
Svårigheten i att bemöta anekdoten som ett bevis för det övernaturliga ligger snarare på ett annat plan: Det personliga. Om den goda vännen blivit så fantastiskt bra i sin mage av kristallterapin eller väninnan funnit den självklara förklaringen till sina fobier genom att utforska tidigare liv under hypnos, hur går man till väga för att förklara att de drabbats av för ett tankefel eller helt enkelt fallit offer för rent bedrägeri? Att säga till någon att "du lurar dig själv" tolkas (kanske med rätta) som ett nedlåtande personangrepp eller, framförallt när det gäller religiösa uppfattningar, som ett anfall mot uppfattningar så fundamentala och djupgående att den troende ser dem som en basal del av själva jaget.
Jag har inget självklart svar på det här dilemmat, men jag tror att nyckeln kan ligga i att ifrågasätta och framföra alternativa förklaringsmodeller snarare än att självgott predika, att fråga "varför tror du det?" i stället för att snäsa "men hur kan du gå på såna dumheter?".
Man kan naturligtvis även fråga sig huruvida även de mest bisarra övertygelser verkligen behöver bemötas, om inte var och en kan få bli lycklig på sitt vis? Få skulle dock acceptera att tillämpa en sådan allomfattande tolerans inom politik eller barnuppfostran. Varför skall mot denna bakgrund kontroverser om hur vår fysiska verklighet faktiskt fungerar lämnas i tystnad?
I slutändan finns dock en verklighetsuppfattning jag finner viktigare än någon annan att ifrågasätta, en fattningsförmåga som är mer benägen att lura mig än någon annan: Min egen.
(...och när jag läser igenom vad jag skrivit ovan är det svårt att få ett annat intryck än den klassiska fördomsbilden av en pompöst predikande skeptiker. Nåja, i så fall får jag väl stå för det).
"Jag vet vad jag såg."
"Han berättade saker han omöjligt kunde veta om mig."
Se där tre klassiska repliker som framförs som "bevis" för allt från bönesvar och kontakt med andarna till alternativmedicinens effekter och det positiva tänkandets makt. Anekdoten har ett välförkänt rykte som den svagaste av alla former av bevis och det är sällan svårt att i det enskilda fallet bemöta ett påstående såsom ett utfall av falsk korrelation, bekräftningsbias, pareidolia (mer om detta i ett framtida inlägg) eller ren bluff.
Svårigheten i att bemöta anekdoten som ett bevis för det övernaturliga ligger snarare på ett annat plan: Det personliga. Om den goda vännen blivit så fantastiskt bra i sin mage av kristallterapin eller väninnan funnit den självklara förklaringen till sina fobier genom att utforska tidigare liv under hypnos, hur går man till väga för att förklara att de drabbats av för ett tankefel eller helt enkelt fallit offer för rent bedrägeri? Att säga till någon att "du lurar dig själv" tolkas (kanske med rätta) som ett nedlåtande personangrepp eller, framförallt när det gäller religiösa uppfattningar, som ett anfall mot uppfattningar så fundamentala och djupgående att den troende ser dem som en basal del av själva jaget.
Jag har inget självklart svar på det här dilemmat, men jag tror att nyckeln kan ligga i att ifrågasätta och framföra alternativa förklaringsmodeller snarare än att självgott predika, att fråga "varför tror du det?" i stället för att snäsa "men hur kan du gå på såna dumheter?".
Man kan naturligtvis även fråga sig huruvida även de mest bisarra övertygelser verkligen behöver bemötas, om inte var och en kan få bli lycklig på sitt vis? Få skulle dock acceptera att tillämpa en sådan allomfattande tolerans inom politik eller barnuppfostran. Varför skall mot denna bakgrund kontroverser om hur vår fysiska verklighet faktiskt fungerar lämnas i tystnad?
I slutändan finns dock en verklighetsuppfattning jag finner viktigare än någon annan att ifrågasätta, en fattningsförmåga som är mer benägen att lura mig än någon annan: Min egen.
(...och när jag läser igenom vad jag skrivit ovan är det svårt att få ett annat intryck än den klassiska fördomsbilden av en pompöst predikande skeptiker. Nåja, i så fall får jag väl stå för det).
torsdag 20 oktober 2011
Bota det mesta- utan obehag!
Här på sjukhuset där jag jobbar finns numera en craniosacralterapeut, som hyr en lokal för att bedriva sin verksamhet. På hennes hemsida, http://www.evabjork.se/ , får man veta att kranosacral terapi "bygger på en mjuk och försiktig korrigering av skallens ben samt frigöra restriktioner i hjärnhinnorna". Därigenom kan man, enligt uppgift, påverka cerebrospinalvätskans svängningar och hela det centralal nervsystemet.
På så sätt utlovas bot mot allt från sömnproblem till hormonrubbningar, och vi får också veta att medicinsk forskning i England och USA påvisat mycket goda effekter på hälsan samt att behandlingsmetoden är i bruk inom sjukvården i dessa länder.
Sammantaget uppvisar verksamheten några av de mest klassiska drage hos en låtsasmedicinsk vetenskap:
1: Man hänvisar till kvasivetenskapliga begrepp som "störningar i cerebrospinalvätskans normala pulsationer", blandat med enstaka korrekta fakta såsom hjärnhinnornas latinska namn.
2: Man förevisar teoretiskt lättbegripliga begrepp såsom bristande näringstillförsel till centrala nervsystemets celler, en mekanism som i och för sig är central i flera allvarliga sjukdomstillstånd men som i verkligheten inte har påvisats ha något som helst samband med cerebrospinalvätskans pulsationer (eller frånvaro därav).
3): Man framlägger argumentet att metoden "används inom sjukvården i X-land", ett påstående som gärna framförs även av kvacksalveriets okrönta konungar, homeopaterna.
4): Man hänvisar till "medicinsk forskning" utan att göra sig det minst sagt lindriga besväret att hänvisa till de stringenta studier man stödjer sig på (i detta fall sannolikt för att några sådana inte finns).
Går man till den forskning som faktiskt föreligger i området hittar vi följande citat:
"In 1999, after doing a comprehensive review of published studies, the British Columbia Office of Health Technology Assessment (BCOHTA) concluded that the theory is invalid and that practitioners cannot reliably measure what they claim to be modifying. The 68-page report concludes that "there is insufficient evidence to recommend craniosacral therapy to patients, practitioners, or third party payers."
(källa: http://www.quackwatch.org/)
Sökningar på pubmed och liknande databeaser har inte heller frambringat några studier som påvisar någon som helst effekt hos kraniosacral terapi.
Till terapeutens försvar skall förtydligas att hon på intet sätt försöker göra intryck av att vara anknuten till den faktiska sjukvården, vilket väl får ses som den enda förmildrande omständigheten för en verksamhet som i övrigt enast synes vara byggd på fria fantasier.
På så sätt utlovas bot mot allt från sömnproblem till hormonrubbningar, och vi får också veta att medicinsk forskning i England och USA påvisat mycket goda effekter på hälsan samt att behandlingsmetoden är i bruk inom sjukvården i dessa länder.
Sammantaget uppvisar verksamheten några av de mest klassiska drage hos en låtsasmedicinsk vetenskap:
1: Man hänvisar till kvasivetenskapliga begrepp som "störningar i cerebrospinalvätskans normala pulsationer", blandat med enstaka korrekta fakta såsom hjärnhinnornas latinska namn.
2: Man förevisar teoretiskt lättbegripliga begrepp såsom bristande näringstillförsel till centrala nervsystemets celler, en mekanism som i och för sig är central i flera allvarliga sjukdomstillstånd men som i verkligheten inte har påvisats ha något som helst samband med cerebrospinalvätskans pulsationer (eller frånvaro därav).
3): Man framlägger argumentet att metoden "används inom sjukvården i X-land", ett påstående som gärna framförs även av kvacksalveriets okrönta konungar, homeopaterna.
4): Man hänvisar till "medicinsk forskning" utan att göra sig det minst sagt lindriga besväret att hänvisa till de stringenta studier man stödjer sig på (i detta fall sannolikt för att några sådana inte finns).
Går man till den forskning som faktiskt föreligger i området hittar vi följande citat:
"In 1999, after doing a comprehensive review of published studies, the British Columbia Office of Health Technology Assessment (BCOHTA) concluded that the theory is invalid and that practitioners cannot reliably measure what they claim to be modifying. The 68-page report concludes that "there is insufficient evidence to recommend craniosacral therapy to patients, practitioners, or third party payers."
(källa: http://www.quackwatch.org/)
Sökningar på pubmed och liknande databeaser har inte heller frambringat några studier som påvisar någon som helst effekt hos kraniosacral terapi.
Till terapeutens försvar skall förtydligas att hon på intet sätt försöker göra intryck av att vara anknuten till den faktiska sjukvården, vilket väl får ses som den enda förmildrande omständigheten för en verksamhet som i övrigt enast synes vara byggd på fria fantasier.
onsdag 19 oktober 2011
Välkommen!
Rationalism, beteckning för alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning. (Källa: Wikipedia)
Varför starta en blogg om rationalism? Kort uttryckt för att rationalism och vetenskaplig metodik har givit oss det samhälle vi i dag bebor, den teknologi vi dagligen förlitar oss på, den medicin som håller oss levande och friska längre än någonsin tidigare och vår insikt om universum och dess lagar.
Kanske syns det rationella tänkandets betydelse tydligast när det ställs i kontrast till de som förkastar det? Se till exempel på de människor som förkastar evolutionen (http://www.genesis.nu/) eller tror att vattenmolekyler kan, om de behandlas korrekt, på magisk väg förvandlas till effektiva botemedel mot i princip varje upptänklig åkomma (http://www.homeopater.se/).
Nätet svämmar naturligtvis över av sidor och bloggar fokuserade på skepticism och kritiskt tänkande, från Humanisterna och Föreningen Vetenskap och Folkbildning i Sverige som stiftelser såsom the James Randi Educational Foundation och P. Z. Myers fantastiska blogg "Pharyngula" i USA. Mot den bakgrunden kanske ytterligare texter i samma ådra kan synas överflödig, men så länge människor i det upplysta Sverige fortfarande betalar för deltagande i seanser och sessioner med spågummor kan det nog finnas plats för ytterligare en.
Min avsikt är att här skriva några rader då och då om rationalism och vidskepelse framförallt ur ett svenskt perspektiv, kanske avbrutet av en eller annan åsikt om TV-spel. Jag råkar nämligen gilla TV-spel.
Varför starta en blogg om rationalism? Kort uttryckt för att rationalism och vetenskaplig metodik har givit oss det samhälle vi i dag bebor, den teknologi vi dagligen förlitar oss på, den medicin som håller oss levande och friska längre än någonsin tidigare och vår insikt om universum och dess lagar.
Kanske syns det rationella tänkandets betydelse tydligast när det ställs i kontrast till de som förkastar det? Se till exempel på de människor som förkastar evolutionen (http://www.genesis.nu/) eller tror att vattenmolekyler kan, om de behandlas korrekt, på magisk väg förvandlas till effektiva botemedel mot i princip varje upptänklig åkomma (http://www.homeopater.se/).
Nätet svämmar naturligtvis över av sidor och bloggar fokuserade på skepticism och kritiskt tänkande, från Humanisterna och Föreningen Vetenskap och Folkbildning i Sverige som stiftelser såsom the James Randi Educational Foundation och P. Z. Myers fantastiska blogg "Pharyngula" i USA. Mot den bakgrunden kanske ytterligare texter i samma ådra kan synas överflödig, men så länge människor i det upplysta Sverige fortfarande betalar för deltagande i seanser och sessioner med spågummor kan det nog finnas plats för ytterligare en.
Min avsikt är att här skriva några rader då och då om rationalism och vidskepelse framförallt ur ett svenskt perspektiv, kanske avbrutet av en eller annan åsikt om TV-spel. Jag råkar nämligen gilla TV-spel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)