Med anledning av DNs recension av Skyrim lämnar jag på nytt rationalismen och dyker ned i fantasin för ytterligare funderingar kring ett spel jag redan höjt till skyarna i ett tidigare inlägg. Efter sisådär tio timmar speltid står mitt omdöme kvar: Skyrim är ett av des bästa spelen någonsin.
Jag har redan utgjutit mig över den enorma och levande spelvärlden, så nu blir fokus ett annat: Historieberättandet. Många icke-linjära öppna spel tenderar att tappa det dramatiska fokus som krävs för att engarera spelandet i längden (Oblivion), alternativt reducera den öpppna världen till en stor men platt kuliss till förmån för en tajt sammanhållen historia som aldrig ger utrymme för upptäckarlusten och spontaniteten (Mafia II ).
Visserligen förekommer även i Skyrim enstaka konsekvenslösa hämta/överlämna-uppdrag (till exempel att möta en mammut i strid på liv och död i det enda syftet att få tag på en bete), men såsom DNs recensent uppmärksammar i den ovanligt fylliga artikeln verkar detta höra till undantagen. Snarare tenderar till att börja med enkla sidouppdrag att grena ut i dramatiska historier fyllda av valmöjligheter och överraskningar. För att ta ett exempel (varning för spoilers nedan):
Krigargillet "The Companions" synes från början vara en typisk rollspelsinstitution som utdelar uppdrag att utföra för kontanter och ger chansen att stiga i graderna och erövra ett eller annat användbart föremål (alltså som krigargillet i Oblivion ). Plötsligt byter dock historien fokus bort från legoknektsverksamheten då spelaren efter lyckat skattsökande inte bara erbjuds möjligheten att bli varulv, utan också dras in i en privat vendetta mot elaka varulvsjägare. När konflikten eskalerar händer något i spelvärlden så ovanligt som att viktiga ramkaraktärer dödas utan förvarning och gillet hotar att spittras av en kontrovers angående huruvida det egentligen är så sunt att kvotera in varulvar i verksamheten. För närvarande spelar jag igenom uppdragen som synes vara upplösningen på denna sidohistoria, som började så oskyldigt.
Huvudhistorien, då? Jodå, den är spännande, och tenderar därtill att göra sig påmind även när man ger sig in på bisysslorna. På väg för att hämta sav från ett ovanligt träd hörs plötsligt tunga vingslag och en väldig drake sveper in över bergstopparna i en av de mer dramatiska entréer jag sett i ett TV-spel, som ett exempel på hur de monumentala händelser som utgör spelets huvudintrig aldrig helt kommer ur fokus oavsett hur många udda ärenden man kan ta på sig att utföra.
På Battlefield 3-fronten verkar de mest kompetitiva spelarna som förutsett ha migrerat till MW3, något som jag som amatör naturligvis uppskattar då jag nu kan dyka in i ett slag då och då utan att göra mig till fullständigt åtlöje.
F.ö. har senaste numret av tidningen Sans utkommit, med temat "religionsfrihet och yttrandefrihet". Det har fått mig att fundera på hur man som ateist och religionskritiker skall förhålla sig till främst islam för att inte oavsiktligt spä på främlingsfientlighet och islamofobi. Förhoppningsvis kan jag ge uttryck för dessa funderingar i ett inlägg inom kort, men knappast på den höga nivån som upprätthålls i Sans, en mycket köp- och läsvärd tidning.
tisdag 22 november 2011
måndag 21 november 2011
Döden och en materialistisk livssyn
Jag arbetar på sjukhus. Här blir många friska, andra i alla fall bättre än när de kom hit. Men ett sjukhus är också en plats där människor dör. Ibland händer det som oundvikliga slutet efter en lång tids sjukdom, ibland oväntat efter blixtinsjuknande eller till följd av olycksfall.
Hur man ser på döden är starkt beroende på kontexten. I de allra flesta fall är den inte mer än ett naturligt och väntat slut, ett stillsamt insomnande eller en befrielse från smärta och oro, men ibland är döden naturligtvis en djupt tragisk händelse föranledd av oväntad akut sjukdom, olyckor som aldrig borde ha skett, våld eller helt enkelt misstag eller bristande kunskap från oss i vården.
Min ursprungliga frågeställning för det här inlägget var varför spöken, om de skulle finnas, aldrig upptträder på sjukhus, trots att så många människor lämnar livet här. Eftersom det inte finns några bevis för att spöken skulle existera är den fråga snabbt besvarad, så jag tänkte reflektera mer allmänt kring hur döden passar in i en naturvetenskaplig och ateistisk världsbild.
Finns ett liv efter detta? Kort sagt: Nej, några bevis för att människan helt eller delvis överlever sin biologiska död finns knappast. Medvetandet är en produkt av rent fysiska processer i hjärnan och kan rimligtvis inte fortsätta att existera då dessa processer slutgiltigt upphör. Den forskning som gjorts på s.k "nära döden-upplevelser" har hittills inte påvisat att sådana upplevelser har någon övernaturlig grund och att de minnesbilder av att "lämna kroppen" vissa berättat om i samband med nära förestående död inte har överensstämt med vad som faktiskt hänt i den döendes närhet.
Vad gäller "själen", en teoretisk del av människan som skulle förmodas existera fristående från både kropp och medvetande, är denna en religiös konstruktion för vilken ingen grund finnes i den observerbara verkligheten. Således är min övertygelse att döden innebär det faktiska slutet för en människas existens, inte ett steg över till något annat existensplan eller till ett mytologiskt paradis.
Krasst? Ja, kanske. Skrämmande och tragiskt? Nej.
Till att börja med kan det konstateras att om en livstid är allt en människa får uppleva innebär detta att ett människolivs värde kan sägas vara omöjligt att överskatta. Bäst framstår detta i kontrast till den fundamentalistiskt religiösa synen på livet som en slags prövoperiod för livet efter detta, en form av praktisk tenta avsedda att urskilja de bra människorna från de dåliga och fastställa vår slutgilitiga vistelseort i himmel eller helvete. Risken med en sådan livssyn blir alltså att det liv vi lever hamnar på en ständig andraplats till förmån för löften om himlen eller hot om helvetet och en svartvit moral som kräver att handlingar delas upp i "rätt" och "fel" i syfte att skapa ett stringent facit för hur vi bör leva, i stället för att acceptera de oundvikliga gråskalor som våra livsval vanligtvis faller inom.
I extremfallet kan också tron på ett liv efter detta bli ett argument för en fasansfull syn på människoliv som något billigt, då en mördad människa ju inte kan sägas ha förlorat något om denne antas leva vidare i ett presumtivt paradis. Bäst uttrycks detta i Arnaud Amalrics berömda citat från albigensiska kortstågen:
"Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius." ("Döda dem alla, gud känner nog sina egna").
Det är sannolikt att detta uttalande är en fiktiv efterkonstruktion, men ett liknande tänkesätt kommer till uttryck i det livsförakt som uppvisas av moderna självmordsbombare och andra grupper där mord och självmord ses som fullt acceptabla mot bakgrund av religiösa övertygelser om en fortsatt existens efter döden.
Om man i stället utgår från att livet är värdefullt i sig självt, är detta ett utmärkt argument för att leva sitt liv på ett sätt som inte bara är bra för en själv utan även för andra människor, då dessas liv inte är mindre värdefulla än ens eget. Ur detta perspektiv må döden kunna upplevas som skrämmande just för att den innebär att man inte längre får uppleva livet med alla dess glädjeämnen. Å andra sidan kan man då utgå från att den döde inte lider eller känner skräck, och själva tillståndet död kan rimligtvis inte skiljas från den icke-existens som råder för en ännu icke född människa. Sorg och saknad hör till livet och de efterlevande och ska inte förminskas, och den eventuella tröst som kommer ur tanken på att den döde lever vidare i paradiset verkar för mig inte uppväga oron för att man genom någon tänkt eller verklig felhandling i livet missat chansen att kvala in till saligheten.
I sammanfattning: Livet är bra och värdefullt och bör bevaras, döden är inget annat än frånvaron av liv.
Eftersom jag aldrig själv ställts inför min egen förestående död kan jag naturligtvis inte vara säker på att bevara ett upphöjt filosofiskt lugn när det blir aktuellt. Dock tror jag att bästa sättet att en gång dö nöjd är att leva på ett sätt som man kan stå för inför sig själv och andra och på så sätt "leva vidare" inte bara i det genmaterial man lämnar efter sig, utan i minnet och tankarna hos de levande.
Till sist en tänkvärd strof ur havamal:
Hur man ser på döden är starkt beroende på kontexten. I de allra flesta fall är den inte mer än ett naturligt och väntat slut, ett stillsamt insomnande eller en befrielse från smärta och oro, men ibland är döden naturligtvis en djupt tragisk händelse föranledd av oväntad akut sjukdom, olyckor som aldrig borde ha skett, våld eller helt enkelt misstag eller bristande kunskap från oss i vården.
Min ursprungliga frågeställning för det här inlägget var varför spöken, om de skulle finnas, aldrig upptträder på sjukhus, trots att så många människor lämnar livet här. Eftersom det inte finns några bevis för att spöken skulle existera är den fråga snabbt besvarad, så jag tänkte reflektera mer allmänt kring hur döden passar in i en naturvetenskaplig och ateistisk världsbild.
Finns ett liv efter detta? Kort sagt: Nej, några bevis för att människan helt eller delvis överlever sin biologiska död finns knappast. Medvetandet är en produkt av rent fysiska processer i hjärnan och kan rimligtvis inte fortsätta att existera då dessa processer slutgiltigt upphör. Den forskning som gjorts på s.k "nära döden-upplevelser" har hittills inte påvisat att sådana upplevelser har någon övernaturlig grund och att de minnesbilder av att "lämna kroppen" vissa berättat om i samband med nära förestående död inte har överensstämt med vad som faktiskt hänt i den döendes närhet.
Vad gäller "själen", en teoretisk del av människan som skulle förmodas existera fristående från både kropp och medvetande, är denna en religiös konstruktion för vilken ingen grund finnes i den observerbara verkligheten. Således är min övertygelse att döden innebär det faktiska slutet för en människas existens, inte ett steg över till något annat existensplan eller till ett mytologiskt paradis.
Krasst? Ja, kanske. Skrämmande och tragiskt? Nej.
Till att börja med kan det konstateras att om en livstid är allt en människa får uppleva innebär detta att ett människolivs värde kan sägas vara omöjligt att överskatta. Bäst framstår detta i kontrast till den fundamentalistiskt religiösa synen på livet som en slags prövoperiod för livet efter detta, en form av praktisk tenta avsedda att urskilja de bra människorna från de dåliga och fastställa vår slutgilitiga vistelseort i himmel eller helvete. Risken med en sådan livssyn blir alltså att det liv vi lever hamnar på en ständig andraplats till förmån för löften om himlen eller hot om helvetet och en svartvit moral som kräver att handlingar delas upp i "rätt" och "fel" i syfte att skapa ett stringent facit för hur vi bör leva, i stället för att acceptera de oundvikliga gråskalor som våra livsval vanligtvis faller inom.
I extremfallet kan också tron på ett liv efter detta bli ett argument för en fasansfull syn på människoliv som något billigt, då en mördad människa ju inte kan sägas ha förlorat något om denne antas leva vidare i ett presumtivt paradis. Bäst uttrycks detta i Arnaud Amalrics berömda citat från albigensiska kortstågen:
"Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius." ("Döda dem alla, gud känner nog sina egna").
Det är sannolikt att detta uttalande är en fiktiv efterkonstruktion, men ett liknande tänkesätt kommer till uttryck i det livsförakt som uppvisas av moderna självmordsbombare och andra grupper där mord och självmord ses som fullt acceptabla mot bakgrund av religiösa övertygelser om en fortsatt existens efter döden.
Om man i stället utgår från att livet är värdefullt i sig självt, är detta ett utmärkt argument för att leva sitt liv på ett sätt som inte bara är bra för en själv utan även för andra människor, då dessas liv inte är mindre värdefulla än ens eget. Ur detta perspektiv må döden kunna upplevas som skrämmande just för att den innebär att man inte längre får uppleva livet med alla dess glädjeämnen. Å andra sidan kan man då utgå från att den döde inte lider eller känner skräck, och själva tillståndet död kan rimligtvis inte skiljas från den icke-existens som råder för en ännu icke född människa. Sorg och saknad hör till livet och de efterlevande och ska inte förminskas, och den eventuella tröst som kommer ur tanken på att den döde lever vidare i paradiset verkar för mig inte uppväga oron för att man genom någon tänkt eller verklig felhandling i livet missat chansen att kvala in till saligheten.
I sammanfattning: Livet är bra och värdefullt och bör bevaras, döden är inget annat än frånvaron av liv.
Eftersom jag aldrig själv ställts inför min egen förestående död kan jag naturligtvis inte vara säker på att bevara ett upphöjt filosofiskt lugn när det blir aktuellt. Dock tror jag att bästa sättet att en gång dö nöjd är att leva på ett sätt som man kan stå för inför sig själv och andra och på så sätt "leva vidare" inte bara i det genmaterial man lämnar efter sig, utan i minnet och tankarna hos de levande.
Till sist en tänkvärd strof ur havamal:
Fä dör, fränder dör, själv dör du likaledes
Ett vet jag som aldrig dör
Dom över död man
fredag 18 november 2011
Verklighetsflykt, inte verklighetsförnekelse: Tankar om Skyrim
Jag sade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva lite om Skyrim. Då spelet recenseras i Svenska Dagbladet i dag verkar det som ett passande tillfälle för min egen amatörbedömning av detta hett efterlängtade alster.
Först vill jag dock göra en liten utvikning om min syn på verklighet och fantasi och i förväg be om ursäkt för att jag riskerar att låta båda självupptagen och pretentiös.
Jag är skeptiker och rationalist. Jag är övertygad om att den verklighet vi lever i är både begriplig och materiell, att kunskap springer ur observationer och experiment i stället för uppenbarelser och meditation och att inget ligger obönhörligt utom mänsklig fattningsförmåga. Som en följd av denna livssyn tror jag inte på spöken, troll, enhörningar, änglar, gudar eller healing eftersom inga bevis föreligger för dylika ting, eller för några andra s.k. övernaturliga företeelser. Inte heller tror jag att mystik eller vidskepelse är nödvändiga faktorer för att känna fascination inför det fantastiska universum vi bebor, utan snarare att insikt i vad som orsakar ett svårförståeligt fenomen är långt mer intellektuellt och emotionellt tillfredsställande än vaga utsagor om "högre makters vilja" och "krafter bortom mänskligt förstånd".
Kort sagt har jag en krasst rationell syn på vad som är verkligt, men detta är inget hinder för att känna hänryckning över världen och dess uppbyggnad.
Samtidigt värdesätter jag fantasin mycket högt. Jag plöjer hyllmetrar av fantasy- och skräckliteratur, tillbringar oräkneliga timmar framför tv-spel och tv-serier och när tiden tillåter älskar jag att flumma ut i roll- och figurspel. Jag kan inte se någon motsägelse i att uppskatta verkligheten och samtidigt bygga upp komplexa fantasier i alltigenom fiktiva världar. För mig ligger den viktiga distinktionen i att låta fantasin berika livet i stället för att ersätta det.
Vad har då detta att göra med Skyrim? En hel del, ty sällan har jag sett en spelvärld göra så stora anspråk på att erbjuda en rik, levande och paradoxalt trovärdig verklighet att leka i. Från första ögonblicket inger spelet känslan av att karaktärerna man möter har egna liv och egna motivationer som lever vidare när man som spelare lämnar dem. Detsamma gäller spelvärlden i stort: Bethesda har lyckats skapa en värld som synes existera oberoende av spelaren i stället för att vara en scen byggd enkom för spelets handling.
Det är svårt att undkomma jämförelser med föregångaren Oblivion, som också bjöd på en öppen värld med en icke-linjärt berättad handling. I jämförelse synes dock Oblivion vara en blek prototyp till Skyrim. Även om Oblivions skiftande slätter, träsk och skogar har ersatts med mer entoniga berg, högplatåer och fjällskogar är detaljrikedomen i Skyrim så enorm att platserna aldrig kommer nära ett monotont intryck. Särskilt märkbart är detta i grottorna och templen man har anledning att besöka och som alla är tydligt unika, till skillnad från i Oblivion där de ändlösa gruvorna och alvruinerna verkade vara framslumpade kombinationer av ett mycket litet antal byggstenar.
Karaktärssystemet är förenklat men sofistikerat och är numera snarare ett verktyg för att bemöta spelvärlden, i stället för en mur av abstrakta siffror som utestänger spelaren från upplevelsen. Striderna är snabbare än tidigare i och med att de flesta fiender (och spelarkaraktären) tål betydligt mindre stryk, vilket medför att taktik, bågskytte och smyganfall blir viktigare och att känslan av närvaro i fajterna blir större. Kombinerat med en snygg men jordnära estetik som lånar mer av Korpen Flyger än Dungeons and Dragons förstärker spelsystemet ännu mer känslan av trovärdighet i spelet. Till och med de hypade drakarna framstår mer som en naturlig del av sin omgivning än en uppvisning av grafisk design (även om de är mycket snygga att se på).
Jag har hittills inte ett enda klagomål på Skyrim, medan jag skulle kunna fylla sida upp och sida ned med positiva kommentarer. Dock finns bättre skribenter som kan sköta det arbetet och för närvarande platsar Skyrim in i den mycket lilla grupp av alster som förtjänar det högsta av omdömen: Det kan inte beskrivas utan bör upplevas. Rekommenderas varmt!
Brasklapp: Detta är naturligtvis mina personliga åsikter och vad gäller Skyrim tänker jag inte ens försöka låtsas vara objektiv. Men önskar man obektivitet är det nog inte bloggar man bör läsa i första hand.
Trevlig Helg!
Uppdatering 21/11: Noterade lite i efterhand att enligt en artikel i Aftonbladet har Skyrim sålt som smör och förväntas bli en ekonomisk succé. Det glädjer mig verkligen att kvalitet är ett fungerande säljargument i en tid då hype oftast verkar vara grundprincipen för lansering.
Först vill jag dock göra en liten utvikning om min syn på verklighet och fantasi och i förväg be om ursäkt för att jag riskerar att låta båda självupptagen och pretentiös.
Jag är skeptiker och rationalist. Jag är övertygad om att den verklighet vi lever i är både begriplig och materiell, att kunskap springer ur observationer och experiment i stället för uppenbarelser och meditation och att inget ligger obönhörligt utom mänsklig fattningsförmåga. Som en följd av denna livssyn tror jag inte på spöken, troll, enhörningar, änglar, gudar eller healing eftersom inga bevis föreligger för dylika ting, eller för några andra s.k. övernaturliga företeelser. Inte heller tror jag att mystik eller vidskepelse är nödvändiga faktorer för att känna fascination inför det fantastiska universum vi bebor, utan snarare att insikt i vad som orsakar ett svårförståeligt fenomen är långt mer intellektuellt och emotionellt tillfredsställande än vaga utsagor om "högre makters vilja" och "krafter bortom mänskligt förstånd".
Kort sagt har jag en krasst rationell syn på vad som är verkligt, men detta är inget hinder för att känna hänryckning över världen och dess uppbyggnad.
Samtidigt värdesätter jag fantasin mycket högt. Jag plöjer hyllmetrar av fantasy- och skräckliteratur, tillbringar oräkneliga timmar framför tv-spel och tv-serier och när tiden tillåter älskar jag att flumma ut i roll- och figurspel. Jag kan inte se någon motsägelse i att uppskatta verkligheten och samtidigt bygga upp komplexa fantasier i alltigenom fiktiva världar. För mig ligger den viktiga distinktionen i att låta fantasin berika livet i stället för att ersätta det.
Vad har då detta att göra med Skyrim? En hel del, ty sällan har jag sett en spelvärld göra så stora anspråk på att erbjuda en rik, levande och paradoxalt trovärdig verklighet att leka i. Från första ögonblicket inger spelet känslan av att karaktärerna man möter har egna liv och egna motivationer som lever vidare när man som spelare lämnar dem. Detsamma gäller spelvärlden i stort: Bethesda har lyckats skapa en värld som synes existera oberoende av spelaren i stället för att vara en scen byggd enkom för spelets handling.
Det är svårt att undkomma jämförelser med föregångaren Oblivion, som också bjöd på en öppen värld med en icke-linjärt berättad handling. I jämförelse synes dock Oblivion vara en blek prototyp till Skyrim. Även om Oblivions skiftande slätter, träsk och skogar har ersatts med mer entoniga berg, högplatåer och fjällskogar är detaljrikedomen i Skyrim så enorm att platserna aldrig kommer nära ett monotont intryck. Särskilt märkbart är detta i grottorna och templen man har anledning att besöka och som alla är tydligt unika, till skillnad från i Oblivion där de ändlösa gruvorna och alvruinerna verkade vara framslumpade kombinationer av ett mycket litet antal byggstenar.
Karaktärssystemet är förenklat men sofistikerat och är numera snarare ett verktyg för att bemöta spelvärlden, i stället för en mur av abstrakta siffror som utestänger spelaren från upplevelsen. Striderna är snabbare än tidigare i och med att de flesta fiender (och spelarkaraktären) tål betydligt mindre stryk, vilket medför att taktik, bågskytte och smyganfall blir viktigare och att känslan av närvaro i fajterna blir större. Kombinerat med en snygg men jordnära estetik som lånar mer av Korpen Flyger än Dungeons and Dragons förstärker spelsystemet ännu mer känslan av trovärdighet i spelet. Till och med de hypade drakarna framstår mer som en naturlig del av sin omgivning än en uppvisning av grafisk design (även om de är mycket snygga att se på).
Jag har hittills inte ett enda klagomål på Skyrim, medan jag skulle kunna fylla sida upp och sida ned med positiva kommentarer. Dock finns bättre skribenter som kan sköta det arbetet och för närvarande platsar Skyrim in i den mycket lilla grupp av alster som förtjänar det högsta av omdömen: Det kan inte beskrivas utan bör upplevas. Rekommenderas varmt!
Brasklapp: Detta är naturligtvis mina personliga åsikter och vad gäller Skyrim tänker jag inte ens försöka låtsas vara objektiv. Men önskar man obektivitet är det nog inte bloggar man bör läsa i första hand.
Trevlig Helg!
Uppdatering 21/11: Noterade lite i efterhand att enligt en artikel i Aftonbladet har Skyrim sålt som smör och förväntas bli en ekonomisk succé. Det glädjer mig verkligen att kvalitet är ett fungerande säljargument i en tid då hype oftast verkar vara grundprincipen för lansering.
torsdag 17 november 2011
Den galnaste religionen?
Det finns många religiösa övertygelser. Alla bygger de på tro utan bevis, på antaganden som strider mot naturlagarna och på uppenbarelser eller profeter i stället för noggranna, verifierbara observationer. Att ställa religion mot religion baserat på vilka obevisbara utsagor som framförs i den ena eller andra heliga boken är således en övning i meningslöshet, men icke desto mindre populärt främst inom religiösa kretsar när man önskar fastställa sin tro som överlägsen relativt hedningarna i kyrkan tvärs över gatan.
Ett rimligare sätt att jämföra religioner med varandra torde vara genom att se på vilken skada de orsakar båda enskilda individer och samhället i stort. Naturligtvis måste man då ta hänsyn till religionens medlemsantal och spridning, eftersom en stor religion kommer att ha en större mängd extremister än en liten, även om proportionen fanatiker är lika stor inom båda.
Ett exempel: Kristendomen och Islam betraktas i dag som världens största religioner. Även om bara 0,1% av tillbedjarna låter sin tro ta destruktiva uttryck (exempelvis fanatisk homofobi eller religiös terrorism) blir dessa extremister tillräckligt många för att utgöra ett allvarligt hot mot demokrati och humanism.
En riktigt knasig religion skulle då snarare vara den som inte bara framför de mest verklighetsfrämmande uppfattningarna utan även hyser den proportionellt största gruppen destruktiva extremister, här definierat såsom troende som med religionen som motivation begår handlingar med definitivt negativa konsekvenser för sig själva och andra.
Att faktiskt bedöma vilka som platsar i religionernas "hall of shame" kompliceras naturligtvis av att definitionerna på vem som faktiskt kan räknas som kristen, hindu eller asatroende varierar starkt både inom och utom samfunden i fråga, för att inte tala om den säkerhetsventil religiösa talesmän försöker ta till när de argumenterar för att den som begår en våldshandling i religionens namn inte är en riktig troende...
Det finns dock en religion som med säkerhet och eftertryck kan sägas placera sig i framkant vad gäller både galenskap och destruktivitet: Scientologin.
Kortfattat är scientologin ett kvasivetenskapligt trossystem skapat av scifi-författaren L. Ron. Hubbard, som för övrigt fortfarande presenteras bla. på svenska scientologisajter som en framträdande vetenskapsman, uppfinnare och krigshjälte. Samtliga dessa påståenden om Hubbard har sedemera visat sig vara antingen gravt överdrivna, förvrängda eller rena lögner.
Grundpricipen för scientologin är att genom låtsasvetenskapliga metoder frigöra sig från det s.k. "reaktiva sinnet" och på så sätt nå högre nivåer av mentala och fysiska nivåer på ett sätt som ligger förvånansvärt de level-system som används i roll- och tv-spel. Den som strävar ihärdigt kan med lite tur nå nivåer som "Operating Thetan" och "Clear" och därigenom få allehanda övernaturliga förmågor såsom teleportation och tankeläsning. Kombinerat med tron på thetaner (visa, numera endast själsligen närvarande rymdvarelser) och deras baneman, den onde kejsar Xenu, får nog scientologin tilldelas högsta stollighetspoäng med avseende på vriden verklighetsuppfattning.
Man kan dock försvara scientologins teser genom att jämföra dem med vissa andra trosriktningar. Är thetanerna mer osannolika än en världsskapare som inte bara är allsmäktig, utan dessutom valde att på magisk väg befrukta en kvinna för att kunna bli sin egen son, med den slutgiltiga planen att bli plågsamt avrättad i det något grumliga syftet att på något sätt kunna förlåta människorna för att någon en gång eventuellt åt en frukt trots strikta order att låta bli?
Även frånsett från thetaner, superkrafter och rymdkejsare har dock scientologin ett antal mycket obehagliga drag som befäster dess roll som mycket destruktiv kult:
Aktiv Isolering: En av scientologins grundpelare är utnämnandet av tvivlare till SP, "Suppressive Person", det vill säga någon som genom sin blotta existens undertrycker den potentiella medlemmens förmåga att växa och utvecklas. Enligt scientologins läror bör man undvika att ens tala med en SP, vilket naturligtvis blir ett effektivt argument för att lura en konvertit till att avlägsna sig från alla som ifrågasätter organisationen.
Pengar: Scientologiska kurser, "auditering" och studiematerial kostar pengar. Mycket pengar, som vandrar från den nya medlemmen uppåt i organisationen. Det finns många berättelser om desperata människor som betalats hundratusentals kronor för att uppnå högre nivåer inom kulten.
Förföljelse av kritiker: Scientologins grundprincip för att hantera högljudda kritiker fastställdes av Hubbard i ett väl spritt dokument redan 1969 och går ut på att kritikern definieras som "fair game", dvs. ett lovligt mål för juridiska, verbala och fysiska trakasserier. Än i dag bemöts kritiska journalister med högljudda anklagelser om pedofili, drogmissbruk och hustrumisshandel. Grundprincipen är att rörelsen aldrig skall behöva försvara sina metoder utan i stället skrämma sina kritiker till tystnad.
Frontorganisationer: Scientologin använder regelbundet frontorganisationer utan öppna band till rörelsen, både för rekrytering och för att driva scientologins frågor i samhället. Ett svenskt exempel är den förmenta drogrehabiliteringsrörelsen Narconon, som i och för sig driver behandlingshem men både döljer sin scientologiska grund och därtill inte uppvisar någon som helst vetenskaplig grund för sitt arbete. Mer öppet propagandistisk är "Kommittén för mänskliga rättigheter", en höggradigt paranoid antipsykiatrisk rörelse.
(Hubbard var paniskt rädd för vad han kallade "psychs", eventuellt på grund av att han själv tros ha lidit av psykoser. Än i dag ser scientologerna alla former av psykiatrisk vård som en ondskefull konspiration, något som används för att smutskasta de rörelser som försöker hjälpa de vars liv förstörts av scientologirörelsen).
Allt sammantaget är det plågsamt uppenbart att scientologin bygger på psykotiska fantasier, pungslår och isolerar sina medlemmar, uppmanar till förföljelse av kritiker och avhoppare och därtill driver sin agenda under täckmantel i form av diverse frontorganisationer.
Trots detta lever faktiskt scientologirörelsen kvar i Sverige, i form av scientologi-kyrkan i Stockholm. Om du känner någon som håller på att dras in i kulten eller behöver hjälp att komma ur rekommenderas kontakt med Föreningen Rädda Individen (http://www.fri-sverige.se/), som gör ett behjärtansvärt arbete till förmån för de som fallit offer för destruktiva rörelser. Fakta och råd angående scientologirörelsen finns också i massor på sajten Operation Clambake, där man bland annat kan läsa vittnesmål från avhoppare och autentiska dokument från den numera avlidne Hubbard.
Lägg även märke till att det jag skrivit ovan främst berör scientologikyrkan, dvs den huvudsakliga rörelsen inom scientologin och Hubbards direkta arvtagare. Man talar även om "freezones", dvs de grupper som lutar sig på Hubbards material men är fristående från scientologikyrkan rent organisatoriskt, och som så vitt jag vet inte använder riktigt så smutsiga metoder. Derasuppfattningar synes dock inte mindre verklighetsfrämmande.
Ett rimligare sätt att jämföra religioner med varandra torde vara genom att se på vilken skada de orsakar båda enskilda individer och samhället i stort. Naturligtvis måste man då ta hänsyn till religionens medlemsantal och spridning, eftersom en stor religion kommer att ha en större mängd extremister än en liten, även om proportionen fanatiker är lika stor inom båda.
Ett exempel: Kristendomen och Islam betraktas i dag som världens största religioner. Även om bara 0,1% av tillbedjarna låter sin tro ta destruktiva uttryck (exempelvis fanatisk homofobi eller religiös terrorism) blir dessa extremister tillräckligt många för att utgöra ett allvarligt hot mot demokrati och humanism.
En riktigt knasig religion skulle då snarare vara den som inte bara framför de mest verklighetsfrämmande uppfattningarna utan även hyser den proportionellt största gruppen destruktiva extremister, här definierat såsom troende som med religionen som motivation begår handlingar med definitivt negativa konsekvenser för sig själva och andra.
Att faktiskt bedöma vilka som platsar i religionernas "hall of shame" kompliceras naturligtvis av att definitionerna på vem som faktiskt kan räknas som kristen, hindu eller asatroende varierar starkt både inom och utom samfunden i fråga, för att inte tala om den säkerhetsventil religiösa talesmän försöker ta till när de argumenterar för att den som begår en våldshandling i religionens namn inte är en riktig troende...
Det finns dock en religion som med säkerhet och eftertryck kan sägas placera sig i framkant vad gäller både galenskap och destruktivitet: Scientologin.
Kortfattat är scientologin ett kvasivetenskapligt trossystem skapat av scifi-författaren L. Ron. Hubbard, som för övrigt fortfarande presenteras bla. på svenska scientologisajter som en framträdande vetenskapsman, uppfinnare och krigshjälte. Samtliga dessa påståenden om Hubbard har sedemera visat sig vara antingen gravt överdrivna, förvrängda eller rena lögner.
Grundpricipen för scientologin är att genom låtsasvetenskapliga metoder frigöra sig från det s.k. "reaktiva sinnet" och på så sätt nå högre nivåer av mentala och fysiska nivåer på ett sätt som ligger förvånansvärt de level-system som används i roll- och tv-spel. Den som strävar ihärdigt kan med lite tur nå nivåer som "Operating Thetan" och "Clear" och därigenom få allehanda övernaturliga förmågor såsom teleportation och tankeläsning. Kombinerat med tron på thetaner (visa, numera endast själsligen närvarande rymdvarelser) och deras baneman, den onde kejsar Xenu, får nog scientologin tilldelas högsta stollighetspoäng med avseende på vriden verklighetsuppfattning.
Man kan dock försvara scientologins teser genom att jämföra dem med vissa andra trosriktningar. Är thetanerna mer osannolika än en världsskapare som inte bara är allsmäktig, utan dessutom valde att på magisk väg befrukta en kvinna för att kunna bli sin egen son, med den slutgiltiga planen att bli plågsamt avrättad i det något grumliga syftet att på något sätt kunna förlåta människorna för att någon en gång eventuellt åt en frukt trots strikta order att låta bli?
Även frånsett från thetaner, superkrafter och rymdkejsare har dock scientologin ett antal mycket obehagliga drag som befäster dess roll som mycket destruktiv kult:
Aktiv Isolering: En av scientologins grundpelare är utnämnandet av tvivlare till SP, "Suppressive Person", det vill säga någon som genom sin blotta existens undertrycker den potentiella medlemmens förmåga att växa och utvecklas. Enligt scientologins läror bör man undvika att ens tala med en SP, vilket naturligtvis blir ett effektivt argument för att lura en konvertit till att avlägsna sig från alla som ifrågasätter organisationen.
Pengar: Scientologiska kurser, "auditering" och studiematerial kostar pengar. Mycket pengar, som vandrar från den nya medlemmen uppåt i organisationen. Det finns många berättelser om desperata människor som betalats hundratusentals kronor för att uppnå högre nivåer inom kulten.
Förföljelse av kritiker: Scientologins grundprincip för att hantera högljudda kritiker fastställdes av Hubbard i ett väl spritt dokument redan 1969 och går ut på att kritikern definieras som "fair game", dvs. ett lovligt mål för juridiska, verbala och fysiska trakasserier. Än i dag bemöts kritiska journalister med högljudda anklagelser om pedofili, drogmissbruk och hustrumisshandel. Grundprincipen är att rörelsen aldrig skall behöva försvara sina metoder utan i stället skrämma sina kritiker till tystnad.
Frontorganisationer: Scientologin använder regelbundet frontorganisationer utan öppna band till rörelsen, både för rekrytering och för att driva scientologins frågor i samhället. Ett svenskt exempel är den förmenta drogrehabiliteringsrörelsen Narconon, som i och för sig driver behandlingshem men både döljer sin scientologiska grund och därtill inte uppvisar någon som helst vetenskaplig grund för sitt arbete. Mer öppet propagandistisk är "Kommittén för mänskliga rättigheter", en höggradigt paranoid antipsykiatrisk rörelse.
(Hubbard var paniskt rädd för vad han kallade "psychs", eventuellt på grund av att han själv tros ha lidit av psykoser. Än i dag ser scientologerna alla former av psykiatrisk vård som en ondskefull konspiration, något som används för att smutskasta de rörelser som försöker hjälpa de vars liv förstörts av scientologirörelsen).
Allt sammantaget är det plågsamt uppenbart att scientologin bygger på psykotiska fantasier, pungslår och isolerar sina medlemmar, uppmanar till förföljelse av kritiker och avhoppare och därtill driver sin agenda under täckmantel i form av diverse frontorganisationer.
Trots detta lever faktiskt scientologirörelsen kvar i Sverige, i form av scientologi-kyrkan i Stockholm. Om du känner någon som håller på att dras in i kulten eller behöver hjälp att komma ur rekommenderas kontakt med Föreningen Rädda Individen (http://www.fri-sverige.se/), som gör ett behjärtansvärt arbete till förmån för de som fallit offer för destruktiva rörelser. Fakta och råd angående scientologirörelsen finns också i massor på sajten Operation Clambake, där man bland annat kan läsa vittnesmål från avhoppare och autentiska dokument från den numera avlidne Hubbard.
Lägg även märke till att det jag skrivit ovan främst berör scientologikyrkan, dvs den huvudsakliga rörelsen inom scientologin och Hubbards direkta arvtagare. Man talar även om "freezones", dvs de grupper som lutar sig på Hubbards material men är fristående från scientologikyrkan rent organisatoriskt, och som så vitt jag vet inte använder riktigt så smutsiga metoder. Derasuppfattningar synes dock inte mindre verklighetsfrämmande.
onsdag 16 november 2011
Rädda vampyrerna!
Senaste Twilight-filmen är ute nu, och ett par strålande sågningar går att läsa här och här. Själv tog jag mig inte många sidor in i första boken utan gav upp inför det plågsamt dåliga författarskapet, klichéerna och de rena plagiaten som staplades på varandra på sida efter sida (f.ö. samma sak som hände när jag försökte läsa Harry Potter).
Således tänker jag inte här utbreda mig mer om vare sig Twilight-böckerna eller filmatiseringarna vad gäller deras filmiska kvaliteter, utan i stället ta upp ett problem som blivit alltmer markant under det senaste årtiondet: Det akuta utrotningshotet mot vampyrerna.
Man kan likna domesticeringen av vampyren med tamhundens utveckling genom tiderna, på så sätt att de vargar som började slå följe med människor under stenåldern knappast hade kunnat föreställa sig att deras sentida ätteläggar en dag, genom skoningslös avel, skulle födas som absurda chihauhor och shar-peis. På samma sätt började de folkloristiska vrykoulakas och vampir bjudas in i de viktorianska salongerna i och med romanfigurer som Drakula och Varney, då främst i egenskap av symboler för sublimerad, exotisk sexualitet. På filmduken blev Nosferatu först i ett långt led av filmer där de populära blodsugarna fortsatt spelade rollen som ytligt charmiga men i grunden monstruösa superskurkar.
Så vitt jag vet dök de första mer rumsrena vampyrerna upp i Anne Rice' bokserie om Armand och Lestadt, men blev snabbt mer allmänt förekommande i den subgrupp av vampyrlitteraturen som gränsar till rent tantsnusk, väl exemplifierat av Laurell K. Hamiltons böcker om vampyrjägaren Anita Blake. De mörkare delarna av vampyrens psyke hade då reducerats till en allmän ångest (eller bara gnällighet) över vampyrens utstötthet och exotiska diet, till skillnad från föregångarnas alltigenom ondskefulla natur (folklorens originalvampyrer var per definition djävulens kreatur, och hade därtill blivit det fullt frivilligt).
Denna utveckling av vampyren från demon i människoskepnad till odödliga emos, oftast vampyriserade mot sin vilja, har i Twilight (och i betydligt mindre utsträckning i True Blood ) nått sitt slutstadium där vampyrerna inte bara springer runt i fullt dagsljus, utan i princip bara utgör en etnisk minoritet med superkrafter, varav den främsta synes vara en oemotståndlig sexuell dragningskraft.
Som ett litet sidospår vill jag nämna de mer atavistiska och skräckinjagande vampyrerna i Stephen Kings Staden som försvann och de nästan lovecraftianska Wamphyri i Brian Lumleys Necroscope-serie, som båda utgör lugnande undantag från förgullandet av genren. Lumleys vampyrer må vara hypersexualiserade, men på ett sätt som ligger närmare tentakel-hentai än baptistisk softcore.
Undantaget enstaka fall får dock den frigående vampyren ses som höggradigt utrotningshotad när bok- och filmvampyren Edward inte bara gifter sig utan även görs till talesman för amerikanskt högerkristna ideal som tonårsäktenskap och abortmotstånd, ett ödesdigert tecken på att vampyren reducerats till monstervärldens chihauha.
Än finns det dock hopp om att vampyrpopulationen kan återställas. Ett ambitiöst återutsättningsprojekt bör initieras och domesticerade vampyrer återutplanteras i för arten naturliga miljöer, det vill säga centraleuropeiska slottsruiner samt större nedgångna byggnader i norra halvklotets glesbygder. I de fall där vampyrerna (likt Edward) inte kan förväntas klara sig i vildmarken kan de lämpligtvis placeras i reservat där avkomman kan växa upp i en mer naturlig miljö och förhoppningsvis senare utsättas i vildmarken. Med rätt resurser kan förhoppningsvis den frigående vampyren likt vargen bevaras för att skrämma vettet ur kommande generationer. Vi äger inte våra monster, vi lånar dem av våra barn!
P.S: Den observante läsaren noterar säkert att detta inlägg rimmar illa med bloggens föresatser om rationalitet och skepticism. Min tes är dock att rationalism inte utesluter en livlig fantasi, något jag kommer att återkomma till inom en snar framtid, inom ramen för mina tankar om Skyrim.
Således tänker jag inte här utbreda mig mer om vare sig Twilight-böckerna eller filmatiseringarna vad gäller deras filmiska kvaliteter, utan i stället ta upp ett problem som blivit alltmer markant under det senaste årtiondet: Det akuta utrotningshotet mot vampyrerna.
Man kan likna domesticeringen av vampyren med tamhundens utveckling genom tiderna, på så sätt att de vargar som började slå följe med människor under stenåldern knappast hade kunnat föreställa sig att deras sentida ätteläggar en dag, genom skoningslös avel, skulle födas som absurda chihauhor och shar-peis. På samma sätt började de folkloristiska vrykoulakas och vampir bjudas in i de viktorianska salongerna i och med romanfigurer som Drakula och Varney, då främst i egenskap av symboler för sublimerad, exotisk sexualitet. På filmduken blev Nosferatu först i ett långt led av filmer där de populära blodsugarna fortsatt spelade rollen som ytligt charmiga men i grunden monstruösa superskurkar.
Så vitt jag vet dök de första mer rumsrena vampyrerna upp i Anne Rice' bokserie om Armand och Lestadt, men blev snabbt mer allmänt förekommande i den subgrupp av vampyrlitteraturen som gränsar till rent tantsnusk, väl exemplifierat av Laurell K. Hamiltons böcker om vampyrjägaren Anita Blake. De mörkare delarna av vampyrens psyke hade då reducerats till en allmän ångest (eller bara gnällighet) över vampyrens utstötthet och exotiska diet, till skillnad från föregångarnas alltigenom ondskefulla natur (folklorens originalvampyrer var per definition djävulens kreatur, och hade därtill blivit det fullt frivilligt).
Denna utveckling av vampyren från demon i människoskepnad till odödliga emos, oftast vampyriserade mot sin vilja, har i Twilight (och i betydligt mindre utsträckning i True Blood ) nått sitt slutstadium där vampyrerna inte bara springer runt i fullt dagsljus, utan i princip bara utgör en etnisk minoritet med superkrafter, varav den främsta synes vara en oemotståndlig sexuell dragningskraft.
Som ett litet sidospår vill jag nämna de mer atavistiska och skräckinjagande vampyrerna i Stephen Kings Staden som försvann och de nästan lovecraftianska Wamphyri i Brian Lumleys Necroscope-serie, som båda utgör lugnande undantag från förgullandet av genren. Lumleys vampyrer må vara hypersexualiserade, men på ett sätt som ligger närmare tentakel-hentai än baptistisk softcore.
Undantaget enstaka fall får dock den frigående vampyren ses som höggradigt utrotningshotad när bok- och filmvampyren Edward inte bara gifter sig utan även görs till talesman för amerikanskt högerkristna ideal som tonårsäktenskap och abortmotstånd, ett ödesdigert tecken på att vampyren reducerats till monstervärldens chihauha.
Än finns det dock hopp om att vampyrpopulationen kan återställas. Ett ambitiöst återutsättningsprojekt bör initieras och domesticerade vampyrer återutplanteras i för arten naturliga miljöer, det vill säga centraleuropeiska slottsruiner samt större nedgångna byggnader i norra halvklotets glesbygder. I de fall där vampyrerna (likt Edward) inte kan förväntas klara sig i vildmarken kan de lämpligtvis placeras i reservat där avkomman kan växa upp i en mer naturlig miljö och förhoppningsvis senare utsättas i vildmarken. Med rätt resurser kan förhoppningsvis den frigående vampyren likt vargen bevaras för att skrämma vettet ur kommande generationer. Vi äger inte våra monster, vi lånar dem av våra barn!
P.S: Den observante läsaren noterar säkert att detta inlägg rimmar illa med bloggens föresatser om rationalitet och skepticism. Min tes är dock att rationalism inte utesluter en livlig fantasi, något jag kommer att återkomma till inom en snar framtid, inom ramen för mina tankar om Skyrim.
tisdag 15 november 2011
Så dumt att det svider i hjärnan: Tidskriften "Nära"
När jag i tidningsstället sprang på det glansiga magasinet Nära, vars omslag utlovade allt om andlighet och därtill ett ängla-tema på 28 sidor, kunde jag inte motstå det. När jag betalade tidningen i kassan fick jag tvinga mig att inte be om en brun papperspåse på grund av en diffus skamkänsla i maggropen, som om det var en helt annan typ av tidning jag betalade för. Så här i efterhand hade det nog varit ett bättre köp.
"Nära" är till att börja med späckad av annonser för eteriska oljor, kristaller, amuletter och stormöten där huvudtalarens främsta kvalifikation säjs vara att han utvecklat ett gravt avvikande EKG efter en svår olycka (på något sätt har detta gett honom unika insikter i både medvetandets natur och kvantfysik).
Artiklarna är i övrigt med få undantag upprepningar på samma tema: En eller annan guru (bland dem den avsatta prästen Ma Oftedal , känd för andeutdrivningar och kontakter med utomjordingar) avbildas tittande djupsinnigt in i kameran, och får sedan berätta om alla de änglar och andar de dagligen har kontakt med. Obekräftade anekdoter om "ljusvarelser" och besök av döda släktingar varvas friskt med kvasivetenskapliga utsagor om hjärnans funktion och, igen, gravt missförstådda kvantfysiska teorier.
De få texter som ens berör verkligheten är relativt tama råd om mindfulness och bättre sömn, men i träsket av charlataner, självutnämnda frälsare och rena galningar framstår dessa som pärlor av visdom. Tidningen "Nära" kan sammanfattningsvis sägas göra nytta endast som ett fascinerande fönster in i en väldsbild där man tror på allt, förutsatt att det sägs av en blonderad auktoritet med själfulla ögon.
En vacker dag hoppas jag att någon av alla dessa moderna schamaner gör ett aktivt försök att faktiskt bevisa en faktagrund till sina utsagor. Tills detta händer håller jag mig till mer journalistiskt högstående alster än "Nära". Sans till exempel.
"Nära" är till att börja med späckad av annonser för eteriska oljor, kristaller, amuletter och stormöten där huvudtalarens främsta kvalifikation säjs vara att han utvecklat ett gravt avvikande EKG efter en svår olycka (på något sätt har detta gett honom unika insikter i både medvetandets natur och kvantfysik).
Artiklarna är i övrigt med få undantag upprepningar på samma tema: En eller annan guru (bland dem den avsatta prästen Ma Oftedal , känd för andeutdrivningar och kontakter med utomjordingar) avbildas tittande djupsinnigt in i kameran, och får sedan berätta om alla de änglar och andar de dagligen har kontakt med. Obekräftade anekdoter om "ljusvarelser" och besök av döda släktingar varvas friskt med kvasivetenskapliga utsagor om hjärnans funktion och, igen, gravt missförstådda kvantfysiska teorier.
De få texter som ens berör verkligheten är relativt tama råd om mindfulness och bättre sömn, men i träsket av charlataner, självutnämnda frälsare och rena galningar framstår dessa som pärlor av visdom. Tidningen "Nära" kan sammanfattningsvis sägas göra nytta endast som ett fascinerande fönster in i en väldsbild där man tror på allt, förutsatt att det sägs av en blonderad auktoritet med själfulla ögon.
En vacker dag hoppas jag att någon av alla dessa moderna schamaner gör ett aktivt försök att faktiskt bevisa en faktagrund till sina utsagor. Tills detta händer håller jag mig till mer journalistiskt högstående alster än "Nära". Sans till exempel.
lördag 12 november 2011
Konung av vems nåde?
Republikanska föreningen är författarna bakom ett tänkvärt debattinlägg i Svenskan. I texten utropar man monarkins nära förestående hädangång, grundat på både de skandaler som blåst upp kring konungen personligen och statsskickets otidsenlighet.
Själv vacklar jag i frågan. Det är för mig säreget att en uppsättning gener upphöjs över alla andra så till den grad att fortplantning (om den utförts med de korrekta ritualerna) automatiskt för avkomman medför ett priviligerat liv som stadschef. Ännu märkligare blir det när man betänker att den kronologiskt första avkomman synes unikt lämplig för att representera Sverige i diverse sammanhang, medan dennes syskon inte avkrävs några särskilt ansvar men ändå genom sina förfäder förtjänar ett liv fjärran från arbete och ansträngning.
Bakgrunden till hereditära monarkier är så vitt jag vet främst religiös till sin natur. Konungen var en gång stadschef "av guds nåde", vare sig det rörde sig om Harald Blåtands förmodade härstamning från Oden eller senare kungars kristna förevändningar för sitt envälde.
Jag anser att gud inte hör hemma i politiken mer än enhörningarna gör det. De argument som kvarstår för vårt kungahus är då dels det genetiska (att regerandet så att säja finns i blodet), men detta synes mer än rimligt människofietligt och därtill svårbevisat, dels den diffusa "traditionen". Klena argument, om det inte var för frågan om vad som är alternativet till en hereditär monarki. Presidentval? Auditioner ad modus idol?
Nej, kungen hör nog till en mindre upplyst tidsålder, men tills ett rimligt alternativ finns att tillgå är han kanske den minst skadliga lösningen på frågan om vårt stadsskick. Men kunde han i alla fall inte bära krona?
Uppdatering: Jag ser nu i DN att republikanska föreningen lagt fram sitt förslag för presidentval i Sverige. Risken är väl dock att detta skulle leda till en nationell popularitetstävling, och vem skulle i så fall kunna bli vår representant? Zlatan? Mikael Persbrandt? Själv skulle jag nog lägga min röst på Hanne Kjöller.
Själv vacklar jag i frågan. Det är för mig säreget att en uppsättning gener upphöjs över alla andra så till den grad att fortplantning (om den utförts med de korrekta ritualerna) automatiskt för avkomman medför ett priviligerat liv som stadschef. Ännu märkligare blir det när man betänker att den kronologiskt första avkomman synes unikt lämplig för att representera Sverige i diverse sammanhang, medan dennes syskon inte avkrävs några särskilt ansvar men ändå genom sina förfäder förtjänar ett liv fjärran från arbete och ansträngning.
Bakgrunden till hereditära monarkier är så vitt jag vet främst religiös till sin natur. Konungen var en gång stadschef "av guds nåde", vare sig det rörde sig om Harald Blåtands förmodade härstamning från Oden eller senare kungars kristna förevändningar för sitt envälde.
Jag anser att gud inte hör hemma i politiken mer än enhörningarna gör det. De argument som kvarstår för vårt kungahus är då dels det genetiska (att regerandet så att säja finns i blodet), men detta synes mer än rimligt människofietligt och därtill svårbevisat, dels den diffusa "traditionen". Klena argument, om det inte var för frågan om vad som är alternativet till en hereditär monarki. Presidentval? Auditioner ad modus idol?
Nej, kungen hör nog till en mindre upplyst tidsålder, men tills ett rimligt alternativ finns att tillgå är han kanske den minst skadliga lösningen på frågan om vårt stadsskick. Men kunde han i alla fall inte bära krona?
Uppdatering: Jag ser nu i DN att republikanska föreningen lagt fram sitt förslag för presidentval i Sverige. Risken är väl dock att detta skulle leda till en nationell popularitetstävling, och vem skulle i så fall kunna bli vår representant? Zlatan? Mikael Persbrandt? Själv skulle jag nog lägga min röst på Hanne Kjöller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)