Birgitta Ohlssons debattartikel i dag gör mig glad. Inte främst för att den pekar på vikten av att bekämpa extremism (då detta rimligtvis är något de flesta håller med om, inklusive extremisterna själva, då de sannolikt inte uppfattar sig som dylika). Vad som är glädjande är i stället hur Ohlsson inte går i fällan att peka ut en enstaka våldsbejakande grupp som extra farlig, utan i stället riktar fokus på extremismen som grundläggande begrepp: En benägenhet att genom våld hämma det öppna samhället till förmån för fundamentalism (politisk eller religiös dito).
Tittar man på gärningsmännen bakom de vidriga våldsdåden i Tolouse respektive Oslo är det likheterna snarare än skillnaderna som tonar fram. I båda fallen handlar det om män som inspirerade av högljudda ideologer utropat sig själva till hjältar och sina offer (i båda fallen barn) till fiender. Båda förövarna uppfattade sig själva som deltagare i ett mer eller mindre öppet krig. Ingen av dem var till synes omedveten om det lidande som blev konsekvenserna av deras handlingar, utan valde i stället att agera på ett sätt som avsett att maximera skadeverkningarna för offren och deras anhöriga.
Man kan fråga sig hur en Breivik eller en Abdulwahab (den misslyckade stockholmsterroristen) kommit att utveckla en så förvriden självbild och världsuppfattning. Min personliga gissning är att det handlar om människor med en så omogen och självförhärligande bild av den egna betydelsen att vilken ideologi som helst uppfattas som godtagbar förutsatt att den tillåter utövaren att i sina egna ögon ikläda sig hjälterollen.
I fallet Breivik tycks denna roll självpåtagen, medan den när det gäller de islamistiska terroristerna är resultatet av den fixering vid martyrskap och belöningar i världen efter detta som den islamistiska rörelsen predikar så högljutt.
Det är värt att hålla för ögonen att en terrorist mycket väl kan vara ett offer för cyniska demagoger som vet att utnyttja dessa jagsvaga individer för sina egna politiska och religiösa syften. Samtidigt urskuldar detta naturligtvis på intet sätt förövarna själva, då deras handlingar är alltigenom självvalda.
Ur det perspektivet torde alltså den bästa handlingsplanen mot extremism vara att båda minska rekryteringsbasen för fundamentalisterna, samt även i ord och lagstiftning bemöta de våldsbejakande ideologierna. Båda dessa mål uppnås rimligen bäst genom att upprätthålla ett demokratiskt, jämställt och sekulärt samhäll, som gör klart både att de destruktiva ideologierna inte har någon plats i politiken och att ingen skall lämnas så långt utanför samhället att martyrskapet börjar te sig lockande.
torsdag 31 maj 2012
torsdag 24 maj 2012
Battlefield: Det skamliga beroendet
Att läsa den pågående intervjun i Aftonbladet med Battlefield-studion DICE är för mig som att läsa en djupintervju med en vallmoodlare i sydostasien: Producentens tankar om sin produkt är på samma gång väldigt intressanta respektive djupt främmande för missbrukaren längst ut i kedjan.
Nej, naturligtvis jämför jag inte på allvar mitt Battlefield-beroende med något så fasansfullt som opiatmissbruk. Det finns dock uppenbara och väldokumenterade likheter mellan alla typer av beroenden och deras inverkan på belöningssystemet, och BF3 tycks för mig vara ett perfekt exempel på hur en kombination av belöningar, övervunna hinder och jakten på kickar samverkar för att skapa ett spel som ger upphov till det mest lömska av alla självbedrägerier: "Bara en match till...."
Just belöningarna finns det en hel del att säga om: Även efter 100+ timmar speltid finns vapen kvar att låsa upp, medaljer att erövra och nya taktiker att pröva. Just här tror jag att DICE gör sig själva en otjänst genom att öppna upp möjligheten att köpa sig till upplåsningar av vapen och utrustning, en metod som måhända lockar in nya spelare med löften om en genväg till goda matchresultat men i gengäld urlakar spelet på njutningen i en ny, skinande virtuell automatkarbin.
Vad gäller termen missbruk så brukar den gängse definitionen vara "en konsumtion som inverkar skadligt på brukaren vad gäller ekonomiska, sociala, medicinska eller juridiska omständigheter". Ur detta perspektiv kan mitt personliga spelande inte kallas ett missbruk, då jag med familj och jobb helt enkelt inte har tid för någon överkonsumtion. BF3 har dock andra, måhända löjliga men ändå irriterande konsekvenser: Jag spelar i princip inget nytt. Silent Hill HD collection var ett mycket välkommet släpp, men när väl SH2 var genomspelat gled jag omedelbart tillbaka in i match efter match av rush (mitt favoritformat). SH3, SH: Downpour och Arkham City ligger och samlar damm på hyllan, och Assassins Creed: Revelations har jag givit upp allt hopp om att hinna spela innan del 3 släpps.
Kort sagt: BF3 hämmar min personliga utveckling som nörd.
Inte lär det heller bli bättre när den utlovade expansionen "Close Quarters" släpps, då jag personligen gillar just de täta, intensiva banorna långt mer än öppna fält och fordonsstrider.
Naturligvis kvalificerar den här posten mycket väl som inte bara dagens utan även årets i-landsproblem. I ett land där löpsedlarna fylls med intima fakta om deltagarna i eurovisionsschlagern och konflikterna i "Mästerkocken" ser jag mig dock som fullt berättigad i att upphöja spawncamping och automathagel till genuina samhällsproblem. I alla fall för oss stolt Battlefield-knarkande nördar.
P.S: Sista delen av intervjun ligger nu uppe. Tyvärr innehåller den inga saftiga förhandstittar på kommande expansioner, men det är ändå intressant att läsa om spelskaparnas syn på sitt arbete med ett efterlängtat och hårdlanserat spel.
Trevlig helg/RR
Nej, naturligtvis jämför jag inte på allvar mitt Battlefield-beroende med något så fasansfullt som opiatmissbruk. Det finns dock uppenbara och väldokumenterade likheter mellan alla typer av beroenden och deras inverkan på belöningssystemet, och BF3 tycks för mig vara ett perfekt exempel på hur en kombination av belöningar, övervunna hinder och jakten på kickar samverkar för att skapa ett spel som ger upphov till det mest lömska av alla självbedrägerier: "Bara en match till...."
Just belöningarna finns det en hel del att säga om: Även efter 100+ timmar speltid finns vapen kvar att låsa upp, medaljer att erövra och nya taktiker att pröva. Just här tror jag att DICE gör sig själva en otjänst genom att öppna upp möjligheten att köpa sig till upplåsningar av vapen och utrustning, en metod som måhända lockar in nya spelare med löften om en genväg till goda matchresultat men i gengäld urlakar spelet på njutningen i en ny, skinande virtuell automatkarbin.
Vad gäller termen missbruk så brukar den gängse definitionen vara "en konsumtion som inverkar skadligt på brukaren vad gäller ekonomiska, sociala, medicinska eller juridiska omständigheter". Ur detta perspektiv kan mitt personliga spelande inte kallas ett missbruk, då jag med familj och jobb helt enkelt inte har tid för någon överkonsumtion. BF3 har dock andra, måhända löjliga men ändå irriterande konsekvenser: Jag spelar i princip inget nytt. Silent Hill HD collection var ett mycket välkommet släpp, men när väl SH2 var genomspelat gled jag omedelbart tillbaka in i match efter match av rush (mitt favoritformat). SH3, SH: Downpour och Arkham City ligger och samlar damm på hyllan, och Assassins Creed: Revelations har jag givit upp allt hopp om att hinna spela innan del 3 släpps.
Kort sagt: BF3 hämmar min personliga utveckling som nörd.
Inte lär det heller bli bättre när den utlovade expansionen "Close Quarters" släpps, då jag personligen gillar just de täta, intensiva banorna långt mer än öppna fält och fordonsstrider.
Naturligvis kvalificerar den här posten mycket väl som inte bara dagens utan även årets i-landsproblem. I ett land där löpsedlarna fylls med intima fakta om deltagarna i eurovisionsschlagern och konflikterna i "Mästerkocken" ser jag mig dock som fullt berättigad i att upphöja spawncamping och automathagel till genuina samhällsproblem. I alla fall för oss stolt Battlefield-knarkande nördar.
P.S: Sista delen av intervjun ligger nu uppe. Tyvärr innehåller den inga saftiga förhandstittar på kommande expansioner, men det är ändå intressant att läsa om spelskaparnas syn på sitt arbete med ett efterlängtat och hårdlanserat spel.
Trevlig helg/RR
tisdag 22 maj 2012
Stigma eller underdiagnosticerad sjukdom?
Jag är varken särskilt bevandrad i barnmedicin eller barnpsykologi och kan således inte adekvat bedöma sanningshalten i Leif Elinders välformulerade och tänkvärda debattartikel angående ADHD- och damp-diagnoser, som båda synes vara förvånanvärt tätt förekommande bland dagens skolbarn.
Något jag definitivt kan hålla med om är dock faran i att medikalisera beteenden eller symtomkomplex där en undeliggande biomedicinsk mekanism enbart föreligger i teorin. Att så mycket av adhd-forskningen också tycks stödja sig på Gillbergs omtalade studier, där forskaren i fråga sedemera bröt mot all god forskningssed genom att undanhålla sina rådata från granskning, inger för den oinvigda en bild av att långt dragna slutsatser gjorts på basen av bristfällig grundforskning. (Jag får dock upprepa min brasklapp om att jag är dåligt påläst på den aktuella forskningen, och således kan ha överskattat Gillbergs betydelse för den aktuella diagnostiska metodiken).
Mot bakgrund av nämnda debattartikel (samt en fascinerande internetdiskussion där jag som vårdpersonal omedelbart definierades som ett ondskefullt redskap i händerna på en läkemedelsindustri som vill medikalisera allt, en synvinkel som är relativt vanligt förekommande framförallt hos människor som på mer eller mindre starka grunder upplever sig såsom gravt vanvårdade inom ffa psykiatrin) är det dock intressant att fundera på begreppet "sjukdom".
Den biostatiska sjukdomsdefinitionen lyder i princip att "en sjukdom är ett tillstånd som i betydande grad nedsätter överlevnads- eller fortplantningsförmågan och som signifikant skiljer sig från genomsnittet i populationen". Medan detta duger utmärkt för välkvantifierade åkommor som diabetes och hjärtinfarkt brister denna definition allvarligt då den inte tar hänsyn till vare sig självupplevd hälsa, eller tillstånd såsom till exempel enhänthet, där den drabbade rent intuitivt kan betraktas som frisk avseende sin livsföring men trots detta på grund av sin "avvikelse från normen" klassas som "sjuk".
En mer aktuell hälsoteori (se de utmärkta texterna i ämnet av Nordenfeldt) definierar sjukdom som "ett tillstånd som påtagligt nedsätter förmågan för en individ att uppnå sina vitala mål". Här kan alltså "sjukt" och "friskt" definieras olika från individ till individ, beroende på den enskildas krav på sin funktionsförmåga. I vårdens vardag är detta en långt mer tillämpbar och humanistisk definition, men den medför sina egna svårigheter då de "vitala målen" är orimligt formulerade. Typexemplet torde vara att en 65-åring enligt egen definition är "sjuk" då knäna inte längre håller för ett lidingölopp. Följden blir då att högt ställda mål leder till stora krav på potentiellt farliga (och dyra) åtgärder för att korrigera lindriga tillstånd i stället för att acceptera även små förändringar i livsstil och prestationsförmåga.
Gällande de omdebatterade neuropsykiatriska funktionshindren kanske de klokaste är att tillämpa en hybrid av hälsoteorierna: En beteendestörning nedsätter naturligtvis ett barns förmåga att verka och lära sig i skolmiljön, men huruvida detta har sin orsak i en faktisk biokemisk avvikelse kan inte heller förbises innan man rutinmässigt tillgriper sjukdomsdiagnoser. Det synes lika viktigt att barn med faktiska funktionsnedsättningar inte slås ut i skolan och samhället som att diagnoser inte tjänar för allomfattande avlatsbrev för sociala svårigheter och kapitulerande politiker.
Jag vet för lite för att säga vilken av sidorna som har rätt i den aktuella debatten. Dock verkar det oerhört viktigt att diskussionen faktiskt förs.
Något jag definitivt kan hålla med om är dock faran i att medikalisera beteenden eller symtomkomplex där en undeliggande biomedicinsk mekanism enbart föreligger i teorin. Att så mycket av adhd-forskningen också tycks stödja sig på Gillbergs omtalade studier, där forskaren i fråga sedemera bröt mot all god forskningssed genom att undanhålla sina rådata från granskning, inger för den oinvigda en bild av att långt dragna slutsatser gjorts på basen av bristfällig grundforskning. (Jag får dock upprepa min brasklapp om att jag är dåligt påläst på den aktuella forskningen, och således kan ha överskattat Gillbergs betydelse för den aktuella diagnostiska metodiken).
Mot bakgrund av nämnda debattartikel (samt en fascinerande internetdiskussion där jag som vårdpersonal omedelbart definierades som ett ondskefullt redskap i händerna på en läkemedelsindustri som vill medikalisera allt, en synvinkel som är relativt vanligt förekommande framförallt hos människor som på mer eller mindre starka grunder upplever sig såsom gravt vanvårdade inom ffa psykiatrin) är det dock intressant att fundera på begreppet "sjukdom".
Den biostatiska sjukdomsdefinitionen lyder i princip att "en sjukdom är ett tillstånd som i betydande grad nedsätter överlevnads- eller fortplantningsförmågan och som signifikant skiljer sig från genomsnittet i populationen". Medan detta duger utmärkt för välkvantifierade åkommor som diabetes och hjärtinfarkt brister denna definition allvarligt då den inte tar hänsyn till vare sig självupplevd hälsa, eller tillstånd såsom till exempel enhänthet, där den drabbade rent intuitivt kan betraktas som frisk avseende sin livsföring men trots detta på grund av sin "avvikelse från normen" klassas som "sjuk".
En mer aktuell hälsoteori (se de utmärkta texterna i ämnet av Nordenfeldt) definierar sjukdom som "ett tillstånd som påtagligt nedsätter förmågan för en individ att uppnå sina vitala mål". Här kan alltså "sjukt" och "friskt" definieras olika från individ till individ, beroende på den enskildas krav på sin funktionsförmåga. I vårdens vardag är detta en långt mer tillämpbar och humanistisk definition, men den medför sina egna svårigheter då de "vitala målen" är orimligt formulerade. Typexemplet torde vara att en 65-åring enligt egen definition är "sjuk" då knäna inte längre håller för ett lidingölopp. Följden blir då att högt ställda mål leder till stora krav på potentiellt farliga (och dyra) åtgärder för att korrigera lindriga tillstånd i stället för att acceptera även små förändringar i livsstil och prestationsförmåga.
Gällande de omdebatterade neuropsykiatriska funktionshindren kanske de klokaste är att tillämpa en hybrid av hälsoteorierna: En beteendestörning nedsätter naturligtvis ett barns förmåga att verka och lära sig i skolmiljön, men huruvida detta har sin orsak i en faktisk biokemisk avvikelse kan inte heller förbises innan man rutinmässigt tillgriper sjukdomsdiagnoser. Det synes lika viktigt att barn med faktiska funktionsnedsättningar inte slås ut i skolan och samhället som att diagnoser inte tjänar för allomfattande avlatsbrev för sociala svårigheter och kapitulerande politiker.
Jag vet för lite för att säga vilken av sidorna som har rätt i den aktuella debatten. Dock verkar det oerhört viktigt att diskussionen faktiskt förs.
torsdag 17 maj 2012
Intressant av Ullenhag
Mer i DN i dag om hur imamer i svenska moskéer uppmuntrat kvinnor till att underkasta sig våld, förnedring och sexuellt tvång för att den påhittade, skäggige gubben i himlen säger att det skall vara på det sättet.
Det är, mot bakgrund av den nattsvarta kvinnosyn dessa vedervärdiga sexister har uppvisat, en frisk fläkt att läsa hur integrationsminister Ullenhag inte bara erkänner att religionen här går stick i stäv mot både lag och mänskliga rättigheter, utan även föreslår en lösning: Inhemskt utbildade imamer.
Själv tror jag att detta är ett utmärkt steg i rätt riktning. Ett av katolska kyrkans värsta problem är hur organisationens ideologi dikteras av de mest världsfrånvända medlemmarna (dvs de mänskliga relikerna i vatikanen), och europeiska muslimska grupper synes vara tvingade att falla tillbaka på imamer utbildade i teokratier som saudiarabien.
Att möjliggöra imamutbildning i stor skala i Sverige skulle inte bara innebära en grad av samhällelig insyn i vad som lärs ut, utan även göra klart att utövandet av islam i Sverige inte är ett "invandrarproblem". Det skall sägas att jag gärna skulle se ett helt religionsfritt samhälle, men då så många människor ändå upplever religionen som ett centralt faktum i sina liv skall naturligvis islam betraktas som andra religiösa ideologier: En privat världsuppfattning som får utövas fritt, så länge utövandet inte sker i strid mot lagstiftning och individens rättigheter. Jag tror personligen att möjligheten för islam att samexistera konfliktfritt med andra världåskådningar blir långt större om imamerna inte fått sin utbildning i koranskolor där patriarkatet är en självklarhet och islam framställs såsom övertrumfandes demokratin.
Gud finns sannolikt inte, vad man än kallar honom. Det står dock var och en fritt att tro det motsatta, och det är i allas vårt intresse att en sådan tro inte tillåts utgöra ett argument för förtryck och kvinnohat.
Det är, mot bakgrund av den nattsvarta kvinnosyn dessa vedervärdiga sexister har uppvisat, en frisk fläkt att läsa hur integrationsminister Ullenhag inte bara erkänner att religionen här går stick i stäv mot både lag och mänskliga rättigheter, utan även föreslår en lösning: Inhemskt utbildade imamer.
Själv tror jag att detta är ett utmärkt steg i rätt riktning. Ett av katolska kyrkans värsta problem är hur organisationens ideologi dikteras av de mest världsfrånvända medlemmarna (dvs de mänskliga relikerna i vatikanen), och europeiska muslimska grupper synes vara tvingade att falla tillbaka på imamer utbildade i teokratier som saudiarabien.
Att möjliggöra imamutbildning i stor skala i Sverige skulle inte bara innebära en grad av samhällelig insyn i vad som lärs ut, utan även göra klart att utövandet av islam i Sverige inte är ett "invandrarproblem". Det skall sägas att jag gärna skulle se ett helt religionsfritt samhälle, men då så många människor ändå upplever religionen som ett centralt faktum i sina liv skall naturligvis islam betraktas som andra religiösa ideologier: En privat världsuppfattning som får utövas fritt, så länge utövandet inte sker i strid mot lagstiftning och individens rättigheter. Jag tror personligen att möjligheten för islam att samexistera konfliktfritt med andra världåskådningar blir långt större om imamerna inte fått sin utbildning i koranskolor där patriarkatet är en självklarhet och islam framställs såsom övertrumfandes demokratin.
Gud finns sannolikt inte, vad man än kallar honom. Det står dock var och en fritt att tro det motsatta, och det är i allas vårt intresse att en sådan tro inte tillåts utgöra ett argument för förtryck och kvinnohat.
onsdag 16 maj 2012
Mörkermän upprätthåller en medeltida kvinnosyn
Angående "Uppdrag Gransknings" rundringning till svenska moskéer, och den lagstridiga och monstruösa kvinnosyn som blottades i mötet med en (fiktiv) gravt förtryckt kvinna, ger denna upphov till ett antal tankar och funderingar.
Till att börja med skall sägas att UG aldrig backat för att redigera sitt material på ett, tja, kreativt sätt för att förstärka den bild man redan har bestämt sig för att skapa av den företeelse man för tillfället "granskar". För att göra en parafras på Röde Orm: Med tanke på Josefssons allmänna trovärdighet vore det lämpligt att dra av vid pass hälften.
Nu är det dock så att även tagna med en nypa salt är de framkomna uppgifterna fullkomligt horribla. Vid ett stort antal av kontakterna framkom med all önskvärd tydlighet att "rådgivarna" ansåg att en medeltida tolkning av islam har företräde framför både svensk lagstiftning och den internationellt antagna mänskliga rättigheterna.
Detta innebär alltså att trosssamfund som uppbär skattefinansíerat stöd i smyg framför en kvinnosyn som uppmuntrar till både misshandel, inomäktenskaplig våldtäkt och underordning av kvinnan genom månggifte. Ännu mer anmärkningsvärt är att rakt motsatta åsikter framförs när den intervjuade är medveten om intervjusituationen, och alltså har full insikt i att de åsikter de egentligen hyser inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Uppmuntrande är naturligtvis att ett program med så stort genomslag som UG har vågat sticka ut hakan genom en ingående granskning av muslimska samfund, trots de förutsägbara rop om främlingsfientlighet som nu ekar från diverse håll. Man har därigenom tagit ett steg i riktning mot en väldssyn där alla religioner, i detta sammanhang islam, tillåts granskas med samma skärpa som andra ideologier.
Personligen hoppas jag på ett samhällsklimat där kritik mot islam kan drivas på samma villkor som annan religionskritik, frikopplat från främlingsfientlighet och rasism. Ett första steg vore rimligtvis att sluta vifta med termen islamofobi när det gäller relevant kritik, och i stället spara detta uttryck för att beskriva de konspirationsteoretiska fantasier om "muslimsk infiltration" som faktiskt figurerar i debatten, i synnerhet på nätet. På samma sätt skall inte ett avslöjande av denna typ tas till intäkt för generaliserad misstänksamhet mot invandrare från muslimska länder. I slutändan kan ett öppet debattklimat och en demokratisk människosyn bara uppnås om både muslimer och vi religionskritiker kan dra en klar och tydlig skiljelinje mellan islamkritik och hat mot muslimer.
Till att börja med skall sägas att UG aldrig backat för att redigera sitt material på ett, tja, kreativt sätt för att förstärka den bild man redan har bestämt sig för att skapa av den företeelse man för tillfället "granskar". För att göra en parafras på Röde Orm: Med tanke på Josefssons allmänna trovärdighet vore det lämpligt att dra av vid pass hälften.
Nu är det dock så att även tagna med en nypa salt är de framkomna uppgifterna fullkomligt horribla. Vid ett stort antal av kontakterna framkom med all önskvärd tydlighet att "rådgivarna" ansåg att en medeltida tolkning av islam har företräde framför både svensk lagstiftning och den internationellt antagna mänskliga rättigheterna.
Detta innebär alltså att trosssamfund som uppbär skattefinansíerat stöd i smyg framför en kvinnosyn som uppmuntrar till både misshandel, inomäktenskaplig våldtäkt och underordning av kvinnan genom månggifte. Ännu mer anmärkningsvärt är att rakt motsatta åsikter framförs när den intervjuade är medveten om intervjusituationen, och alltså har full insikt i att de åsikter de egentligen hyser inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Uppmuntrande är naturligtvis att ett program med så stort genomslag som UG har vågat sticka ut hakan genom en ingående granskning av muslimska samfund, trots de förutsägbara rop om främlingsfientlighet som nu ekar från diverse håll. Man har därigenom tagit ett steg i riktning mot en väldssyn där alla religioner, i detta sammanhang islam, tillåts granskas med samma skärpa som andra ideologier.
fredag 11 maj 2012
Bra exponering av vansinnig kult
Vad jag tycker om den gränspsykotiska "religionen" scientologi skrev jag om för länge sedan. En sekt som tror att människan genom s.k. auditing kan förvärva superkrafter genom att fördriva sina "kropps-tethaner", som vi plågas av sedan den onde rymdkejsaren Xenus massmord på rymdvarelser borde inte vara särskilt stor eller livskraftig.
Vad gäller medlemsantal stämmer det. Tyvärr har scientologerna trots detta en oproportionerligt god ekonomi och en förvånansvärt stark ställning i samhällsdebatten. Dels för att "kyrkan" redan sedan den grundades har haft karaktären av ett pyramidspel, designat för att puimpa så mycket pengar som möjligt från sina konvertiter och uppåt i hierarkin, dels genom scientologins tendens att kamouflera sig som mindre maligna organisationer.
Ett typfall är organisationen "Drogfritt", som drar in stora summor på föreläsningar om drogfrihet i skolor och andra kommunala organ.
Naturligtvis är droginformation till skolbarn och ungdomar ett behjärtansvärt ändamål. Tyvärr är det inte "Drogfritts" (eller moderorganisationen Narconons) syfte. I ett föreläsningsreferat blir föreläsarens totala okunskap snabbt märkbar i hur han sprider den gamla myten om hur droger skulle lagras i fettväven, och därigenom vara detekterbara i urinprov långt efter att missbruket upphört.
Värre blir det dock: "Drogfritt" drar direkta likhetstecken mellan illegala droger och psykofarmaka. Därigenom har organisationen avslöjat sin samhörighet med scientologernas förvirrade fantasivärld. En panisk skräck för psykiatri och psykologi har nämligen varit en av scientologins grundpelare sedan grundandet, sannolikt för att grundaren L. Ron Hubbard uppvisade tydliga tecken på psykiatrisk sjukdom (sannolikt paranoid schizofreni) och således hade alla upptänkliga motiv till att misskreditera de många psykiater och psykologer som publicerade rapporter om sektens offer och skadeverkningar redan under Hubbards livstid.
Folk får tro vad de vill, till och med på en usel scifi-författares förvirrade amsagor. En organisation som bara existerar i syfte att dra människor bort från verkligheten och in i en värld där deras tankar och ekonomi helt kontrolleras av ett cyniskt och hatiskt maskineri för hjärntvätt och bedrägeri skall dock inte tillåtas föreläsa i svenska skolor. Inte heller bör de få ett öre av svenska skattepengar.
Vad gäller medlemsantal stämmer det. Tyvärr har scientologerna trots detta en oproportionerligt god ekonomi och en förvånansvärt stark ställning i samhällsdebatten. Dels för att "kyrkan" redan sedan den grundades har haft karaktären av ett pyramidspel, designat för att puimpa så mycket pengar som möjligt från sina konvertiter och uppåt i hierarkin, dels genom scientologins tendens att kamouflera sig som mindre maligna organisationer.
Ett typfall är organisationen "Drogfritt", som drar in stora summor på föreläsningar om drogfrihet i skolor och andra kommunala organ.
Naturligtvis är droginformation till skolbarn och ungdomar ett behjärtansvärt ändamål. Tyvärr är det inte "Drogfritts" (eller moderorganisationen Narconons) syfte. I ett föreläsningsreferat blir föreläsarens totala okunskap snabbt märkbar i hur han sprider den gamla myten om hur droger skulle lagras i fettväven, och därigenom vara detekterbara i urinprov långt efter att missbruket upphört.
Värre blir det dock: "Drogfritt" drar direkta likhetstecken mellan illegala droger och psykofarmaka. Därigenom har organisationen avslöjat sin samhörighet med scientologernas förvirrade fantasivärld. En panisk skräck för psykiatri och psykologi har nämligen varit en av scientologins grundpelare sedan grundandet, sannolikt för att grundaren L. Ron Hubbard uppvisade tydliga tecken på psykiatrisk sjukdom (sannolikt paranoid schizofreni) och således hade alla upptänkliga motiv till att misskreditera de många psykiater och psykologer som publicerade rapporter om sektens offer och skadeverkningar redan under Hubbards livstid.
Folk får tro vad de vill, till och med på en usel scifi-författares förvirrade amsagor. En organisation som bara existerar i syfte att dra människor bort från verkligheten och in i en värld där deras tankar och ekonomi helt kontrolleras av ett cyniskt och hatiskt maskineri för hjärntvätt och bedrägeri skall dock inte tillåtas föreläsa i svenska skolor. Inte heller bör de få ett öre av svenska skattepengar.
tisdag 8 maj 2012
En strålande illustration av selektionstryck
Antibiotikaresistenta bakterier är inget nytt. Att till exempel Staphylococcus Aureus kan producera penicillinas (som "oskadliggör" penicillin) har varit känt i decennier. Till floran av resistenta bakterier har sedemera fogats MRSA och multiresistenta enterokocker, kända under begreppet ESBL.
Processen är ett utmärkt bevis för hur evolutionära mekanismer kan ha långtgående effekter för både en population (i det här fallet bakterierna) och samexisterande arter, dvs människan. Vad som gör antibiotikaresistensen till en så intressant illustration är att selektionstrycket för bakterierna har ökat genom mänsklig påverkan, i detta fall ökad antibiotikaanvändning.
Varför har då antibiotika missbrukats så konsekvent under många år? Till viss del kan man tillgripa samma förklaring som till eurokrisen: Det är sydeuropéernas fel. Försäljning av bredspektrumantibiotika över disk är ett oskick som figurerar i flera medelhavsländer och som tyvärr beskrivs i nästan lyriska ordalag av svenska turister som beskriver hur "fantastiskt smidigt" det var att få köpa "dundermedicin" mot hostan eller blåskatarren under semestern på Cypern. Problemet är den "smidiga" åtgärden sedemera betalas av äldre, sjuka och nyopererade som infekteras av bakterier som bara kan framselekteras i en miljö rik på onödig antibiotika.
Mot den bakgrunden är den politiska fixeringen vid snabba vårdkontakter något oroväckande, då den kan leda till en värdeglidning där kvalitativ sjukvård blir synonym med snabb och medgörlig vård, sammanfattad i det söndernötta begreppet tillgänglighet.
Naturligtvis skall sjuka människor lätt kunna få kontakt med läkare eller annan kompetent vårdpersonal. Vi får dock inte hamna i en situation där normen för god vård blir snabb försörjning med antibiotika (eller för den delen överdriven användning av andra mediciner eller diagnostiska metoder).
Jag tror personligen att en ökad konkurrensssituation inom vården i grunden är en positiv utveckling. Det finns dock skäl till att vara vaksam så att vårdens syfte går från att uppfylla behov till att tillfredsställa önskemål.
P.S: Det har varit tunt mellan inläggen här på sistone, på grund av både familj, arbete och det vackra vårvädret. Jag skall göra mitt bästa för att förbättra den situationen under de kommande veckorna (bloggen alltså, inte familjen eller vädret....)
Processen är ett utmärkt bevis för hur evolutionära mekanismer kan ha långtgående effekter för både en population (i det här fallet bakterierna) och samexisterande arter, dvs människan. Vad som gör antibiotikaresistensen till en så intressant illustration är att selektionstrycket för bakterierna har ökat genom mänsklig påverkan, i detta fall ökad antibiotikaanvändning.
Varför har då antibiotika missbrukats så konsekvent under många år? Till viss del kan man tillgripa samma förklaring som till eurokrisen: Det är sydeuropéernas fel. Försäljning av bredspektrumantibiotika över disk är ett oskick som figurerar i flera medelhavsländer och som tyvärr beskrivs i nästan lyriska ordalag av svenska turister som beskriver hur "fantastiskt smidigt" det var att få köpa "dundermedicin" mot hostan eller blåskatarren under semestern på Cypern. Problemet är den "smidiga" åtgärden sedemera betalas av äldre, sjuka och nyopererade som infekteras av bakterier som bara kan framselekteras i en miljö rik på onödig antibiotika.
Mot den bakgrunden är den politiska fixeringen vid snabba vårdkontakter något oroväckande, då den kan leda till en värdeglidning där kvalitativ sjukvård blir synonym med snabb och medgörlig vård, sammanfattad i det söndernötta begreppet tillgänglighet.
Naturligtvis skall sjuka människor lätt kunna få kontakt med läkare eller annan kompetent vårdpersonal. Vi får dock inte hamna i en situation där normen för god vård blir snabb försörjning med antibiotika (eller för den delen överdriven användning av andra mediciner eller diagnostiska metoder).
Jag tror personligen att en ökad konkurrensssituation inom vården i grunden är en positiv utveckling. Det finns dock skäl till att vara vaksam så att vårdens syfte går från att uppfylla behov till att tillfredsställa önskemål.
P.S: Det har varit tunt mellan inläggen här på sistone, på grund av både familj, arbete och det vackra vårvädret. Jag skall göra mitt bästa för att förbättra den situationen under de kommande veckorna (bloggen alltså, inte familjen eller vädret....)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)